KB Tomten, Gud å Satan

Jag gick förbi ett ruckel i Gårda förut: Kommanditbolaget Tomten, Gud å Satan stod det på en handtextad skylt.

Tomten satt utanför med sin röda rock uppknäppt. Han gottade sig i vintervårsolen och drack pulverkaffe som var bryggt med hjälp av smältvatten och spritkök.

”Gud har varit arbetslös sedan den sjunde dagen. Jag jobbar bara den 24 december och Satan behövde ett miljöombyte”, besvarade Tomten min fråga redan innan jag ställde den. ”Vi kände att att vi kunde få till något ihop. Jag har alltid beundrat Guds påhittighet och Satan har alltid velat veta hur man blir poppis bland ungar. Tja, vi har väl lite att lära av varandra, antar jag.”

”Vad gör ni”, frågade jag.

”Vi är en tillverkningsverkstad. Gud gör gräsänder just nu”, sa Tomten och bjöd in mig på en rundtur. Mycket riktigt stod också Gud och snidade små simmande fåglar. Han slängde upp handen till hälsning och tog samtidigt fram rubanken för att hyvla till grunden på en ny hane.

”Satan skruvar ihop biljettkontrollanter till Västtrafik”, sa Tomten och nog stod Hin Håle själv, med läsglasögonen på nästippen, och finjusterade några kontrollantkloner. De som var klara marscherade redan omkring och talade i kör: ”Ditt färdbevis är ogiltigt. Det blir 1200 kronor.”

Tomten tittade på några av dem som viftade väl ivrigt med högernävarna. Han tecknade åt Satan: ”Den där Wehrmachtmuttern får du nog skruva om. Jag tror inte att kunden riktigt fixar det där.”

Djävulen, som var på sitt allra soligaste humör, nickade och skred till verket.

Jag och tomten gick ut på gården igen. Där hade Gud övergått till att blåsa upp privatanställda parkeringsvakter. Några stöddiga ballonggubbar stod redan  och skrockade: ”Maximera intäkterna. Skit i datumzoner och snödrivor. Här ska lappas, hahahaha.”

”Du borde nog ta det lite …”, sa Tomten. I samma ögonblick exploderade de uppblåsta ballongerna. Gud såg något förvånad ut.

Tomten ryckte på axlarna: ”Jag sa ju att inte ens p-vakter kan vara hur uppblåsta som helst. Där rök vårt fina TB.”

Vi fortsatte att gå och jag tittade på deras skylt igen.

”Hur kommer det sig att du står före Gud i företagsnamnet?”

”Fler människor tror på mig”, sa Tomten.

”Det var aldrig aktuellt att ha Satan först?”

Tomten skakade på huvudet. ”Det hade varit en PR-mardröm. Möjligen hade det funkat om vi startade en advokatfirma.”

Jag tittade in i verkstaden där Gud och Satan tog en fikapaus.

”Kommer de överens?”

Tomten slog ut med händerna. ”So far so good. Och jag hoppas verkligen att det fortsätter så.”

”Vad händer annars? Konkurs?”

”Armageddon snarare”, sa Tomten och sträckte sig efter sin kaffekopp.

Jag gick därifrån samtidigt som Skatteverket anlände för att, som byråkraten sa strax innan en kille förberedde sig för att skicka en blixt i huvudet på honom och en annan åkallade en miljon spyflugor:

”Jo, vi skulle vilja diskutera era reseavdrag. Nordpolen kan vi möjligen gå med på, men Himmelen och Helvetet tur och retur varje dag. Nej, där tror vi att något är fel.”

Det var en helt vanlig dag i Gårda.

Jag skänkte bort ALLT

Jag gick på stan igår och försökte att inte höra julmusiken, men så trängde den trots allt igenom.

At Christmas time, it’s hard, but when you’re having fun
There’s a world outside your window

Jag stelnade till. Det slog mig plötsligt att det är ju så det är. Hur kan vi glömma dem i juletid? Och låten fortsatte att tränga in i min själ där jag stod i mammons tempel köpandes onödigheter till överfyllda barnrum.

Let them it’s Christmas time again

Jag släppte den färgglada plastprylen och lämnade butiken. Med raska steg gick jag till banken och tömde mitt sparkonto. Sen gick jag hem och slog sönder spargrisen, rafsade ihop mynt och sedlar i en stor påse och gick till en speciell butik.

”Till välgörande ändamål för rubbet”, sa jag och släppte ned kassen på disken.

En kvart senare stod jag med en sopsäck vitt bröd vid Blacktjärn och kastade ut brödbitar till lyckliga änder.

”Feed the world, let them know it’s christmas time”, sjöng jag med min vackraste röst.

Och änderna åt, åt, åt. Deras ögon glittrade och de delade, väldigt jultrevligt, med sig av brödet till sothönorna, skatorna, kråkorna, måsarna och den graciösa hägern som tittade förbi.

Det kändes bra.

God jul till alla. Särskilt till dig som älskar gräsänder.

O Sole Mio

I morse, på väg till jobbet i kylan, såg jag en gräsand som bröstade upp sig. Sen öppnade den sin lilla näbb och sjöng O Sole Mio. Omedelbart flockade sig kvinnliga singeländer runt honom och tjattrade väldigt upphetsat.

Det blev nästan lite slagsmål om hans gunst, men rätt snart simmade han, med sitt hjärtas dam, mot en soluppgång som skulle komma om en timme.

Funkar det för änder, måste det funka för mig, tänkte jag en stund senare. Jag vill träffa någon, jag vill bli kär, dags att sjunga. Jag stod mitt på Drottningtorget, harklade mig och brast ut i O SOLE MIO.

… och plötsligt var jag omringad av gräsandshonor.

Riverdance

Jo, det gnälls ju rätt friskt på allt regn som faller så här års, men jag gnäller inte. Ju mer vatten som faller, desto mer simunderlag för gräsänder.

De är så glada nu, de runda hjältarna. I morse såg jag 14 änder stå på rad och dansa riverdance i Gårda. Det var en mäktig syn på alla sätt och vis.

Det är också därför jag älskar gräsänder. Så här års flyr många av de – under sommaren – mest bräkiga och högljudda fåglarna söderut. Andra försöker se neddekade ut och sitter otåligt vid fågelborden. Vad gör gräsänder? Jo, de dansar. Gotta love it.

Alla borde vara som gräsänder. Jag tror världen hade blivit en bättre plats och jag tror att alla håller med om det, möjligen med undantag av den där Michael Flatley.

Sakta jag gå genom stan

Efter en hård dags slit som innehöll en lyckad webbpresentation för en betydande kund (två kakor tog jag, för övirgt) fick min projektledare en stor raket.

Själv fick jag en promenad hemåt. Ett onämnbart fotbollslag i den här stan hade sålt ut arenan, vilket det tydligen heter när man ger bort alla biljetter gratis. Nu var det visst 7000 av gästerna som inte dök upp, men strunt i det. Det var säkert kul på den halvtomma arenan.

Vad som var riktigt kul var att gräsänderna i ån moonade alla makrillar som gick förbi. Tydligare kan det inte sägas.

Gräsänder är genier!

Pyssel pågår

Jag har stuckit mig på en nål i dag. Upprepade gånger. Mitt högra pekfinger är ömt och plåsterförsett, men det var det värt.

Jag har nämligen sytt reflexvästar till alla gräsänder som jag passerar på väg till jobbet. Det var inte helt lätt, men det gick. Nu kommer de att synas även i totalt mörker och slipper bli påkörda av dumma cyklister.

I morgon ska jag virka halsdukar och sy upp mammelucker till dem. Undrar om jag inte ska åka till landet en sväng också. Då kan jag banka, spika och bända till lite broddar så att de inte halkar på isen i vinter.

Yeah me…

NEJ!!!!

Det ser ut som hon sover
Lilla gräsanden vid ån
Men, hennes blick är inte där
Hon är överkörd
Död
Borta
Fina, fina gräsanden
Så jävla värdelöst
Några meter från den döda
Går andra änder och duvor
De äter frukost
Till synes ovetande

Någonstans går en vankelmodig gräsand
Han är ensam kvar
Hur är det för honom?
Sörjer han henne
Minns han dagarna då de lyckligare var?
Kvackar han frågande
Efter en livskamrat?

Fast…
Den fina är i andhimlen
Där inga bilar stör
Och alla dunhjältar blir legender

duckringsbig

Ikväll

De har städat bort dig, lilla vän
Kanske är det en fläck som minns
Annars är asfalten stum igen

Vid slussen
En ensam and putsar fjädrarna
Är det änklingen?
Ska han till ensamma andhjärtans dans?

Han ser mig
Glider ned i vattnet
Äter planlöst lite frön
Klyver vattenytan i en tyst å
Och försvinner bort
Ensam …

Gummistövelrock

Sammanfattning av Way out West dag två:

Mest intressanta uppenbarelse: En tjej i guldstövlar, turkosprickiga strumpbyxor, blå kjol, blått hår och studentmössa.  Jag vet inte, men hon syntes.

Vanligast outfit: lila regnponcho från SonyEricsson.

Näst vanligast outfit: Fred Perry-väska, Fred Perry-jacka och gubbkeps.

Bäst dansuppvisning: Fyra tjejer i leran, två i Converse mötte två i gummistövlar. Oavgjort, men idag känner sig nog tjejerna i gummistövlar som vinnare.

Bäst åldersgräns: 13 – hade det varit 18 hade man kunnat dricka öl överallt, å andra sidan behövs de yngre för att det ska skrikas på alla konserter.

Surast: Mannen i adidasjacka (+50) som står bredvid diggande fru. Hon älskar Calexico, han vill bara se Tipsextra.

Märkligast: Killarna som gick omkring med uppstoppade fåglar på högerhänderna.

Absolut sötast och bäst: Gräsandsungarna som simmade vid Linnétältet och sen gick och rensade gräsmattan från matrester.

Min nya idol: Gräsandsmamman som höll koll på kidsen.

Smart idé I: Gummistövlar – jag kände mig otroligt smart när jag kom hem torrskodd.

Smart idé II: Nachostallriken.

Dum idé I: Att inte köpa dricka till nachosen – ja, de tre som stod och flämtade under trädet var jag, R och L.

Dum idé II: Även om det är rock, så är converse inget bra val i skyfall och lerpudding.

… musiken så:

Patrick Wolf – såg bara lite. Får en korv med pommes frites i vårsolen – trivsamt således.

Jenny Wilson – egentligen räcker det med en saxofon för att en spelning ska vara bra. Här var det också tvärflöjt, skönsång, en väldigt cool sångerska och bra låtar. Jenny & co får betyget: kärlek!

Calexico – lördagens bästa. Trummor, gitarrer, steel guitar, kontrabas (jag upprepar – kontrabas), xylofon och två trumpeter. Full pott, och avvikande åsikter kan ni hålla för er själva.

Olle Ljungström – underbart, vackert, lyckobringande. Fan vad skönt att han kom, sågs och körde urusla vitsar i ett rätt märkligt mellansnack.

Florence Valentin – är en konsert trist går man efter två låtar. Där har ni betyget.

NAS – den bästa hiphop-akten jag sett på Way Out West. Avslutningslåten var massiv. Extra plus för att hans posse stod och surade vid scenkanten.

Wolfmother – zzzzzzz….

My Bloody Valentine – fantastiskt bra om du gillar skithög musik där du knappt hör sången. Om du inte gör det var det precis uruselt och något att glömma fort som fan.

Teddybears – kul timme, men lite jaha över spelningen. Jag tycker de var klart bättre 2007.

Snipp, snapp, snut – då var WOW slut.

Matkrig

Jag har matat änder i dag och lärt mig en läxa. Nästa gång ska jag ta med mig mycket mer bröd. Och i bitar som är bättre anpassade för att mata alla änder.

Hur som helst. De av änderna som hann fram blev mätta, även om det var lite huggsexa om bitarna.

Men, när allt bröd var slut höll mitt hjärta på att brista. Ett tiotal änder lösgjorde sig ur vassen från andra sidan vägen och vaggade upp på gruset muntert kvackande. Två av dem gick mot mig och var så hungriga på bröd.

Och, jag hade inget kvar. Sorgen i deras ögon. Jag kommer aldrig att glömma den synen.

Jag anser att det finns en viktig läxa för Gud också. Han kan gott duscha människan i surt regn, men över gräsänderna borde det falla manna i form av vitt bröd, gärna från i går.

I väntan på det ska jag köpa flera limpor och gå dit igen. Nej, jag ska fan ha en säck med mig.

Här är en film från dagen. Det är en av hittills fyra filmer i min dekalog (i 80 delar) om gräsänder. Inspelad i Svarttjärn. Lite Dogma, tycker jag nog.

Den innehåller relationsproblem, andjakter, mystiska främlingar som dyker upp i bilden, vällust, diskussioner, kort och kärnfull anddialog och antydan till frosseri.

Kort sagt, ett mästerverk.