Samtal med grisen jag åt

”Smakade jag gott?”

Frågan fick mig att rycka till. Jag trodde nämligen att jag var den ende gästen på den ganska sorgsna restaurang i Lund där jag just hade sagt ”väldigt gott” till ägaren av rent medlidande. I ärlighetens namn hade souvlakin och tillbehören varit lika trista som inredningen, men han såg så snäll ut att jag inte kunde med att säga som det var.

Mittemot mig satt en grisängel och tittade på mig. Julskinkan satt rejält på stolen, bakbenen hängde ut från samma stol och frambenen låg på bordet.

”Nå, hur smakade jag?”

”Eh, är det du som blev till den här souvlakin?”

Grisen nickade och tittade nyfiket på mig. Jag skakade på huvudet. ”Förlåt, men det var inget vidare, inget vidare alls.”

”Jag hade förtjänat en bättre död”, sa grisen. ”En gång var jag en lyckligt bökande gris, förstår du. En galt som fick suggorna att gå rakt på sak, om du hajar.”

Så sträckte han fram högerklöven. ”Julius”, sa han. Jag fattade den och sa att jag hette Andreas.

”Helst hade jag levt till lite närmare jul”, sa Julius. ”Det hade varit fint att få se glada barn tindra när de ätit upp mig, nu blev det en sylta av fel sort för mig. Grisarnas motsvarighet till att vara firad stjärna som slutar sina dagar på en Finlandsfärja och kör företagsgig i avfolkningsbygder, så kan man sammanfatta det. Kanske fick jag mot straff för mitt obekymrade leverne.”

”Just nu önskar jag att var vegetarian”, sa jag. ”Du förtjänade inte det här, inte att reduceras till ett smaklöst huvudnummer i en 77-kronorsrevy.”

”Äh”, sa grisen. ”Hade situationen varit den omvända hade jag smaskat i mig dig utan pardon. Dessutom är inte grönsakerna själlösa, de bor också i mathimlen. Gurkan du åt hette Bengt, tomaterna känner jag som tvillingarna Sten och Sture, fefferonin hette Claire, oliverna var syskonen Kallberg och pommes fritesen en frireligiös familj från Skåne, Jönssons, tror jag bestämt. Sedan var det lite vitlök i tzatzikin, tror det var en deprimerad klyfta, Charles någonting, som skar sig själv i bitar och dränkte sig i yoghurt. Claire, vilken diva hon var, hon ville bli pricken över i:et på en fransk restaurang, om hon bara visste.”

”Du tar det bra”, sa jag. ”Och, verkar inte hata mig.”

”Jag fick ett gott liv, jag slapp att misskötas och misshandlas. Slakten gick också fint. Jag är nöjd och i himlen får man böka hur mycket vill.”

”Jag ska på konsert nu”, sa jag och tog på mig jackan.

”Ah, du ska träffa Rolf och Konrad”, sa grisen.

Jag såg förbryllat på honom.  ”Malten och humlen i den där billiga, fast dyra ölen i plastmugg du köper sen.”

… och så var han borta. Kocken tittade på mig och önskade en beställning till.

”Det går inte”, sa jag. ”Jag kan inte äta flera namn i kväll.”

Långt efter att jag gått tittade han på mig med bekymrad min och skakade på huvudet.

 

 

Fixa aldrig julbord med monster och djur

Med en suck tittade jag på julskinkan, eller snarare en hög med aska som låg på silverfatet. Lika djupt suckade den eldsprutande draken som stod bredvid mig. ”Jag sa griljera, inte förtär med eld, titta nu vad du har gjort draken.”

Draken böjde sitt huvud något och puffade ut röksignaler som bildade ordet FÖRLÅT med morsekod. Sen lufsade den till hörnet och ställde sig med huvudet mot väggen. Den grät. Mitt hjärta fixade inte det, så jag kramade om draken, trots att det innebar att jag fick ansiktet nedsmetat med en blandning av tårar och sot.

”Ett julbord är större än julskinkan. Vi går och ser hur isbjörnen lyckas med lutfisken”, sa jag och klappade min vän draken. Självklart hade isbjörnen gått i ide och varken köpt eller förberett något.

”Lutfisk är inte allt, det är inte ens särskilt gott. Hur går det med köttbullarna, ekorren?”

Ekorren såg skamsen ut. ”Alla är stekta, alla är fina, men jag har liksom lagrat dem lite här och där i lägenheten, och jag vet fan inte var.”

”Köttbullar är ändå rätt centrala, men de hittar vi väl när de börjar lukta. Prinskorvarna, då?”

Jag tittade uppfordrande på vampyren som låtsades som ingenting, men till slut erkände att han hade köpt blodpudding istället och att den tyvärr var uppäten.

”Jag kunde inte motstå frestelsen”, sa en liten gris som hade fått recept på Jansson och en ytterst noggrann förmaning om att inte böka i maten. Allt som återstod var en liten bit ansjovis på hans tryne och när han drog in luft så försvann även den.

”Vem hade kunnat tro att rödkål, brysselkål, rotfruktsgratäng och rödbetssallad kunde vara så gott, jag tror jag ska bli vegan”, sa en Tyrannosaurus Rex och slickade i sig resterna av grönsakerna innan han ryckte på axlarna och åt upp skålarna också.

På vardagsrummets golv låg två apor och knäckte nötter genom att slå på dem med julmustflaskor. ”Men, de där flaskorna ska ju inte användas till det, de ska öppnas och”, sa jag och stannade mitt i meningen, fullt på det klara med att jag hade gjort en maja. Aporna skruvade av korkarna och dränkte hela mitt uppdukade bord med kladdig dricka.

”Sillen?” Jag såg modfälld ut och pingvinernas pekande på sina egna magar piggade inte upp.

”Laxen?” Grizzlybjörnen slog ut med händerna och sa att den påminde så om hans hemtrakter och tja, han var lite hungrig.

Vargen erkände utan omsvep att han ätit upp revbenen, varpå giraffen böjde sig ner och sa: ”det var inte meningen”. Andedräkten avslöjade väl tydligt var såväl ostar som kex tagit vägen.

”Vilken jävla mumma, hahahaha”, hördes från dörröppningen. Där stod Godzilla och vinglade. Sen fick han syn på julgranen och började sjunga Are you lonesame tonight, varpå han föll rätt in i en, kort därefter, havererad gran.

Jag satte mig på golvet och började grina. Då kom elefanten och satte sig bredvid. ”Jag har sparat några clementiner”, sa Dumbo.

”Alla jag någonsin har älskat kommer om två minuter och allt jag har är några clementiner.”

”Bjud på dig själv, vad kan vara bättre”, sa Peter Pan (han hade för övrigt ätit upp alla romerska bågar).

Det ringde på dörren. Och kvällen blev fantastisk.