Goodbye Lenin

Har ni sett den fantastiska filmen Goodbye Lenin? Den utspelar sig i forna Östtyskland. I korthet har en mor legat i koma sedan en tid innan muren föll. När hon vaknar till är DDR ett minne blott och Tyskland återförenat. För att inte göra chocken för stor återskapar barnen DDR i lägenheten, får tag på gamla band, en gammal tv och så vidare – ja ni fattar. Annars kan ni läsa om filmen på imdb.com.

Jag tänkte idag – tänk om det händer här. Tänk om en mor (eller far, här är vi jämlika) föll i koma för sex år sedan och nu var på väg att vakna. Hur skulle det gå, vad skulle vi behöva göra för att de inte skulle chockeras alltför mycket?

Tja, vi skulle helt enkelt öppna fönstret och släppa in doften av flintastek och ljudet av Gyllene Tiders Sommartider samtidigt som vi slog på teven och bad den nyss uppvaknade att titta på Allsång på Skansen och Morden i Midsomer.

”Det känns som om jag sovit i fem minuter”, skulle vår far/mor säga. ”Allt är som det brukar.”

Och vi skulle instämma och gråta oss sönder och samman när vi strax efter gömde det enda som egentligen förnyat landet på senare år – foppatofflorna.

Dagen efter

Jag var ute igår. Det blev väldigt blött.

Nej, inte så väldigt mycket alkohol. Däremot kom det en försvarlig mängd regnvatten när vi stod på Incontros uteservering och promenaden till Merlot företogs i ett skyfall som fick räven på min Fjällrävenjacka att ruska av sig vatten i en halvtimme.

I morse var jag dock rejält sänkt. Låg och vände och vred på mig, försökte gömma mig med kudden över huvudet, drog ihop min lekamen till fosterställning och så vidare. Inget hjälpte. Jag mådde pyton.

Hallå? Ljög herr Andreas om alkoholintaget trots allt? Var det en riktigt rotblöta även invärtes?

Nix, men jag är fortfarande chockad, skakig, beklämd, förtvivlad, desillusionerad, anfrätt, deprimerad, förbluffad, ansträngd och opasslig.

Jag kan helt enkelt inte bli av med det som hände på Incontro, när jag strax innan avfärd stod och kastade vatten på toaletten. Jag kan bara inte glömma hur den inhyrde pianisten en trappa upp spelade och sjöng (nåja) Gyllene Tiders När vi två blir en.

Tag bort smärtan, någon. Jag tror att det är samme pianist som för några år sedan mördade I still haven’t found what I’m looking for. Det här var dock värre – och en mycket, mycket sämre låt.

Jag får ta en återställare – en dubbel Eldkvarn, tack.