Det är inte bara innanför pannbenet som jag emellanåt påminner om Bambi. Idag hände något som inte borde hända på slaskiga kullerstensgator – jag mötte en människa.

Ni vet, det där mötet där båda är på väg framåt och så viker en åt vänster och en åt höger, vilket blir samma slutläge. Så fortsätter det tills en stannar.

Jag stannade idag …nästan. Vänsterfoten gled iväg. Högern kompenserade. Armarna viftade och jag lyckades i sista stund undvika en hård duns mot min mjuka derriere.

Vilket var extremt lyckosamt. Slask + jeans kan få vem som helst att se ut som en överinkontinent kamel i aktern.

Å andra sidan log hon stort. Det piggade upp en trött själ. Mycket. Och mycket trött.