37 dagar

Jag var sju år den dagen i augusti 1979 när fröken Hartman ropade mitt namn. Hon lärde mig massor, gav mig skrivböcker, knuffade mig rätt när inspirationen rann från pennan jag vässade vid katedern. Jag fick alltid läsa vårdikterna från berget på skolgården. En åttaårig poet.

Det regnade ibland, under 1984-85, och det hände att magister Curtis skjutsade mig och Tobbe i sin Saab. Han gav mig beröm och ledde mig rätt, när han inte petade sig i öronen med bilnyckeln eller slog pekpinnen i katedern om klassen var alltför dum.

Jag fick bara femmor när Bosse summerade. Han sa att jag skulle bli något stort, tror det var den gången han läste min berättelse om en stad för klassen. Han gav mig rum, ett uttryckssätt, det  jag ville höra när orden slogs med pubertetens lust att använda händerna på annat sätt.

På sätt och vis lärde hon mig något, Ingrid. Hon undervisade i historia på gymnasiet, sa att tyskarnas torpederande av Titanic skickade in USA i första världskriget och gav mig en fyra för att femmorna var slut, trots att jag svarat rätt på alla frågor hon ställde. Kruxet är att jag ställde dem, du räckte inte upp handen, sa hon, och bevisade att läxorna jag aldrig läst var bra tid sparad. Jag slängde upp mitt specialarbete i luften och lämnade henne i ett snöfall av revolutioner och annat.

Han visade upp extraprislappen, omedvetet, när han satt på katedern med ena foten över benet. Tomas lärde mig att tro på Handels. En islänning i galen hatt, med fantastiska idéer. Han lovade att kasta ut folk genom fönstret om mobilerna ringde, dog allt för ung i cancer, men gav mig det enda jag egentligen värdesatte av mina 160 poäng, lusten att berätta en historia.

Jag lärde mig mycket när jag stirrade i spegeln och såg mannen som dött en gång och nu stod framför mig än en gång. Hur filosofin varit en drog som injicerades och hur abstinensen var verkligheten, hur fult allt är om du lever i en chimär och att det ibland krävs en överdos för att du ska överleva.

Jag förstod innebörden av kärlek till en familj när mamma insjuknade och vi alla for dit, från olika länder och väderstreck. Små flämtande och rädda stjärnor som bildade ett stjärntecken ovanför Sahlgrenska, ett trotsigt tecken som sa: stanna kvar, stanna kvar.

Och andra stjärnor lärde mig ett och annat när jag snubblade omkring den konstigaste natten, tappade kebaben, tappade vettet och kontaktade den som var min återkommande siren på de sju hafshaven. Vetskapen fick jag kanske den där kebabnatten; att poetens uttryckta längtan efter en kärlek bortom ord, faktiskt var en ursäkt för att jaget närde en längtan hitom svåra ord. När jag lämnade orden utanför tills jaget presenterats, då behövdes inga konstigheter. Jag tror stjärnorna sa det den natten, eller så var det bara den drucknes plötsliga nykterhet?

Ändå, allt det där. År, decennier, staplade saker, ogjort, gjort, förgjort, lärdomar, erfarenheter, skuld, oskuld, lust, olust, läxor lästa, läxor glömda, läxor struntade i – och högsta betyg i något jag inte ens minns. Fel sängar, rätt anledningar. Rätt sängar, fel anledningar. Allt det där bleknar. Det är bara saker jag gjort. De bleknade redan när Teresia kom in i livet och de är suddiga, suddigare, suddigast nu.

37 dagar. I 37 dagar har jag varit far. Varje sekund, en lära för livet. Varje gång du tittar på mig lär jag mig mer om kärlek, ansvar, tro, stolthet, glädje och mig själv än jag någonsin kunnat läsa mig till. När jag rör vid dina små, små händer och följer linjerna kan jag läsa min och din framtid, Svea. Vi ska lära av varandra. Och leva lyckliga med vår älskade Teresia.

Jag gick nio år i grundskola. Tre år på gymnasium. Fyra år på Handels. Klockade in på två år i en filosofisk sekt. Proppade in nästan 20 års lyckomynt i krogarnas enarmade banditer – fick tre öl i rad, spelade bort vinsten. Nu sitter jag här. Och vet ingenting.

Du är nybörjare. Det är jag också. Du har aldrig funnits. Jag har aldrig varit far tidigare. Jag älskar allt vi lär oss. Älskar det. Och dig.

IMG_0382

Handelsuppgörelsen

Jag hoppade av min sparkstötting i farten och rusade in genom entrén till Handels. En hoppspark förvandlade dörren till den största hörsalen till kaffeved. 200 ivrigt antecknande robotar studenter tittade på mig när jag sprang upp på scenen och knuffade bort professorn från talarstolen.

”Syns du inte så finns du inte är rent skitsnack”, sa jag.

”Äntligen någon som erkänner mig”, ropade osynlige mannen. Resten av studenterna gapade bara.

”All reklam är inte bra reklam”, fortsatte jag. Studenterna såg vilsna ut, men började kritiskt att granska vad de gjorde. Några började muttra att allt bara var floskler. Att de inte lärde sig något vettigt alls.

Raskt rusade jag vidare och tacklade mig in genom dörren till en sal där det förelästes om bokföring. Den högst ovillige doktoranden bjöd inget motstånd när jag föste undan honom.

”Skit i dubbel italiensk bokföring, ungdomar. Ni är för fan knappt 20 år. Satsa på härlig svensk livsföring istället.”

På några kinder syntes färgen återvända, men några strikta strebrar var lätt upprörda. Jag pekade på dem och förklarade lugnt och sakligt: ”Det bästa resultatet är att ha balans i livet, sug på den. Det är 2-för-1 på glasscaféet.” Salen tömdes otroligt snabbt.

Några snabba steg och en uppsliten dörr senare stormade jag rätt in i en marknadsföringslektion. Adjunkten tystades med silvertejp och så tog jag till orda.

”Bostonmatriser är fyrkantiga. SWOT-analyser saknar djup. Det krävs mer än fyra P för att förstå en människas själ. Benchmarking är inte alls lika lärorikt som att sitta på en bänk och kolla på människor en vacker sommardag. Porters fem krafter i all ära, men glömde han inte bort det starkaste av allt – kärleken? CRM, CSR … zzzz … PUSS!!!!! Välj puss istället.”

Jag lubbade vidare och gatecrashade ännu en föreläsning med ekonomiska teorier och annat mölj. ”Tjohoo, vet ni vad alternativkostnaden är om man lägger allt sitt fokus på jobb, vinstmaximering, bonuslyft och så vidare? Jo, att man förlorar sig själv. Livet ger inte kredit på förlorade år och den enda huvudbok som alltid måste sluta på plus är ditt livs historia.”

Det var som om jag skjutit in livskraft i salen. Girigheten försvann med en smäll och alla rusade iväg. Kvar låg bara meningslösa liggande stolar.

En kurs i handelsrätt fick ett snabbt besök. ”Upp med handen alla som tycker att ordet paragraf är att föredra framför biograf.” Ingen räckte upp handen. Jag sprang iväg och slängde biobiljetter till lyckliga och befriade juridikstudenter. ”Mutbrott, bestickning”, kved läraren.

Statistikkursen fick ett om möjligt ännu kortare besök. ”AAAAAAAH”, skrek jag. ”Ser ni inte vad ni håller på med? Siffror, ekvationer, det är för fan september och uteserveringarna har öppet än. Fly, fly, fly.” Alla slängde sina kulspetspennor och glasögon och kubbade till Avenyn.

Jag tog mig upp på taket och slet fram min megafon. ”Studenter. Vad är en utbildning om den är introvert? Hur passar människan in i alla söta resonemang, modeller, matriser, ekvationer, etablerade sanningar som era intellektuellt noggrant märker och sen sorterar in på lagret? Ta två steg ut i den riktiga världen så inser ni att sunt förnuft är det viktigaste som finns.”

Och innan jag hann fortsätta flammade bokbålen på borggården. De skickliga föreläsarna applåderade utvecklingen, medan de som bara var akademiker lovade att även framgent undvika verkligheten.

I 13 år har jag kunnat titulera mig ekonomie magister. Idag tog jag äntligen min totala examen. Betyget: MVG.