Hashtaggarnas återkomst

Det hade varit en period av lättnad och framförallt hade jag vadat i tackmejl från min hjärna för att den ej behövde bry sig över en massa oväsentliga fakta och annat som folk twittrade och märkte med hashtaggar. Mitt aktiva gömmande av dessa hashtaggar hade väsentligt reducerat min informationsöverbelastning och jag var en allt lyckligare man.

Det är jag inte längre. Förut, av ren oaktsamhet, råkade jag få för mig att öppna den där stora lådan som jag hade i garderoben. Några sekunder försent insåg jag mitt misstag. ”Fan, det var ju där jag gömde alla meningslösa hashtaggar”, skrek jag och försökte förgäves hindra katastrofen.

Tusentals tweets om Melodifestivalen, sociala webcamps, Allsång på Skansen och en massa annat rusade ut över golvet och snart anföll alla mig. Det sved som om jag hade gjort kanonen rätt ned i en ettermyrstack och jag fann mig strax liggande på golvet, totalt apatisk, men fullständigt uppdaterad om vem som vann andra chansen och vad åtminstone 345 av de jag följer på twitter tyckte om det, den senaste gästartisten hos Måns på Skansen och så vidare.

Till slut fick jag tag i dammsugaren och insåg att dess slang höll på att ätas upp av en monstruös mängd hashtaggsbehängda tweets om en ny, revolutionerande tjänst som mest verkade vara ännu en blogg, om än bra. Jag fick igång makapären och kunde, trots smärtorna och den förvirring som inträder när du plötsligt har full koll på svenska schlagerhits, suga upp varenda förrymd tweet.

Efter att ha bränt upp påsen i badrummet satte jag mig på vardagsrummets golv och bara andades. Då hördes en massa oljud från den andra garderoben. ”What you looking at?”, hördes någon ropa och därefter, vad som verkade vara ett hetsigt svar: ”Forget about it”. Sedan hördes ett högljutt bräkande följt av en duns, och efter det råmanden, gnägganden, grymtanden och annat.

”Vad i hela…”, sa jag och slet, återigen utan att tänka mig för, upp garderobsdörren. ”Åh nej”, utbrast jag i nästa ögonblick när alla applikationer jag kastat på Facebook rusade mot mig. Plötsligt utbröt ett maffiakrig i hallen och jag fick ett får kastat i ansiktet. Vänner jag egentligen inte kände lyckades få mig att signera rätten för dem att lägga upp mig i kalendrar. Jag skrev, med snurrig skalle som ursäkt, under på att jag ville spela det ena och det tredje. Jag började räkna vuxenpoäng, skickade solsken hit och dit, ställde frågan om folk ville kyssa mig till 410 vänner fler än jag borde skickat till, bjöd på drinkar och tog Dr. Phils test.

När jag till slut lyckades knuffa in allt skräp i garderoben igen, och bommade igen den med gaffatejp, så insåg jag att alla vänner nu visste vilken frisyr jag ville ha, fick kramar skickade till sig, visste allt om min roll under en zombieattack, hade koll på vilken svensk kriminalvårdsanstalt jag var (?) samt visste vilket godis, vilken drink, vilken frukt och vilken spritsort jag såg mig som.

Förtvivlad satte jag mig i ett hörn och började nynna på Oh My God med Le Kid som kom femma i första delfinalen …

När skämskudden brann

Hur jag än vred och vände på den var inte skämskudden bekväm. Jag vet inte om jag använt den fel, för mycket eller om det bara var ett dåligt köp, men jag var tvungen att göra mig av med den.

Jag reste mig ur soffan och trampade på något, böjde mig ned och hittade en tanke som helt i onödan hade hamnat utanför boxen. Med en suck plockade jag upp den, ytterligare för många liknande grejer och en massa röda trådar som inte ledde någonstans.

Det var lika bra att städa rejält, tänkte jag och proppade ned allt i skämskuddens örngott. Där hamnade också en del idéer som inte brydde sig om de gick att utföras och plötsligt insåg jag att det var dags att kasta alla buzzwords som jag skrivit med mina kylskåpsmagneter. Klockrena koncept som var unika, benchmark och det nya svarta åkte också ned i örngottet utan snack.

Sen tittade jag på alla inbjudningar till allt mellan himmel och protest mot elpriserna, insåg att jag sagt nej tack till allihop och kastade ned dem. Samma väg gick alla statusar jag aldrig läst, oavsett om någon tyckte att mitt beslut var värt att gilla eller ej. Plötsligt stack jag mig på en av de där taggarna av mig som jag pillat bort från skitfåniga bilder. Hejdå med taggarna.

Hashtaggar utan affektionsvärde, vad ska man med sådana till? Ingen aning, örngottet nästa. Handboken i nettikett rönte samma öde. Synd att slänga en oläst bok – men för en gångs skull så var det jag som vände ryggen åt en bok och inte tvärtom och då finns det ingen vettig fortsättning på relationen.

Klådan i håret dök upp utan förvarning och jag slet fram avföljningskammen, fick bort lite irriterande löss samt några kvarglömda megafoner och lät allt hamna i örngottet som oansenliga flagor.

De där goda råden från coacher och vet-bättre-människor som jag använt som dörrmatta såg rätt anfrätta ut. Vid en närmare titt på dem insåg jag att kvaliteten var lika tveksam och dunkel, oavsett om de var inhämtade från fina gatan eller ett provisoriskt coffice. Äh, ned bland allt annat skräp med dem också.

Jag klippte av kopplingarna till kontakter jag inte använde, visste varför de fanns eller förstod mig på och slängde renset i örngottet.

Och ett gäng egensnickrade, men aldrig publicerade tweets överlevde inte heller rensningen (Varför? De hade dock-kläder, ju).

Till slut hällde jag på ett gäng rätt tradiga, introverta och enkelriktade flöden från min RSS-läsare som fyllning i örngottet. De stelnade snabbt och hindrade allt annat från att nå ut. Så knöt jag ihop paketet och drog till skogs.

Jag kopplade ned och av, dränkte skämskudden och allt runt den i tändvätska och fjuttade på brasan. En del av de som hamnat där var lite explosiva, men när jag vände ryggen till så var det som om deras veke slaknade och det blev bara några små och ilskna småpuffar som först fortplantade sig, men snart självdog.

Brasan brann kraftigt och värmen spred sig. Jag tvingades ta av mig dagens outfit och tänkte: ”vad fan det är gissningsvis vår”. Därefter hamnade outfitten i elden.

Utan skydd stod jag där, men sträckte mig ivrigt mot elden som förtärde, men på så sätt gjorde plats för nytt och egensinnigt liv.

Jag lät värmen tina mig och kände allt annat än … ja, ni vet – den känslan. Mina visslingar blandades med brasans sprakande och motverkade effektivt den där tystnaden som uppstår alldeles för ofta. Allt kändes helt normalt. Med det menar jag att jag visste att det skulle hända en massa konstigheter som aldrig på det där tröttsamma sättet skulle konstateras vara raka motsatsen.

Jag log, lämnade askan att tyna bort och gick rätt in i en ny historia fylld med exakt vad jag ville.