Etikett: hat

Allt är alla andras fel

Allt var judarnas fel, sa man. Så, då gjorde man gjorde slut på judarna.

Men, det gjorde inte världen till en mer kosher plats.

Då måste det vara muslimernas fel, tyckte man sen. Så man gjorde slut på muslimerna. Och man fick god hjälp av sunni som dödade shia, och vice versa. För att inte tala om hur moderata och mer radikala anhängare till Al-Qaida slog ihjäl varandra för att bevisa att de ändå hade mer rätt än den andra som i alla andras ögon tyckte samma sak.

Inte heller det gjorde världen ett dugg mindre självmordsbenägen.

Det är nog kommunisternas fel, tyckte man sen. Så man gjorde slut på kommunisterna.

Men, den goda världen blev inte mindre rödmärkt för det.

Det är nog de giriga kapitalisternas fel, sa man sen. Så, man slog ihjäl dem, en efter en.

Men, världen blev inte rikare för att fler röjdes undan.

Det måste vara bögarnas och flatornas fel, slog man fast efter det. Så, då såg man till att göra sig av med dessa också.

Men, världen blev inte ett dugg mer kärleksfull för att regnbågen försvann.

Det var nog hinduernas fel, och de där lugna buddhisterna, de måste väl ha något lurt i görningen? Sagt och gjort, man gjorde sig av med dem också.

Det reinkarnerade inte en bättre värld och inte kom någon närmare nirvana.

Sedan förstod man att det var feministernas fel. De som öppnat munnen och skapat så mycket osämja, ifrågasatt så mycket. Så, man tystade dem också.

Inte blev mannen bättre för det.

Då måste det vara mansgrisarnas fel slog en fast. Så en dödade en mängd män.

Konstigt nog ökade inte jämlikheten för att en ny grupp slaktades.

Det måste vara syndarnas fel, slog man fast sen; oavsett om de var vita, svarta, gula, kvinnor, män, barn, rika, fattiga så var de väl de som var skyldiga till det onda? Så, man drog ut och slog dem till marken i ett försök att bereda väg för den gode herren.

Men, när döden följde ivrigt i dess spår, då skapade inte ett korståg en vackrare väg framåt.

Då bestämde man sig för att det var de kristnas fel. Det fanns liksom inte så många andra att skylla på längre, nu när bara de fromma fanns kvar. Så, för att bevisa vem som var frommast och bäst lämpad att ta till sig Jesus budskap om frid så höjde protestanterna sitt svärd mot katolikerna … som drog ut i strid mot mormonerna … som gav sig på vittnena … som attackerade missionärerna … som överföll baptisterna … som lade sig i bakhåll för filadelfia … som försökte förinta kopterna … som rusade mot de ortodoxa … som klubbade ned anglikanerna … som hämnades på presbyterianerna … som förklarade krig mot Frälsningsarmén … som stack en kniv i ryggen på metodisterna … som slogs besinningslöst mot protestanterna.

När stridens vansinne tystnat fanns bara två människor kvar på vår planet.

Två bröder.

Kain tittade på Abel …

Det ska aldrig bli din värld, Svea

Jag ser ett uttryck för det som inte ska vara din – eller någon annans – värld, Svea. Den är så mörk att jag häpnar, fast jag visste ändå att den fanns. Just därför måste jag skriva till dig igen.

När du växer upp ska du få ta den plats du förtjänar, säga det du vill och vara den du vill vara utan att någon ska kalla dig så fula saker att jag inte ens vill tänka dem. Kvinnorna i filmen jag just såg har fått höra, läsa och uppleva bottenskrapet av vad vi människor kan säga till varandra.

Vi tänker inte be dig hålla tyst för att slippa det – tvärtom, vi tänker lyfta dig hela vägen så att du förstår att du är värd så mycket mer än vad hatet kan rasera.

Vi tänker låta dig välja dina egna färger. Välj blått om det är din grej, rosa om du vill, regnbågens färger om du älskar så. Vad du än väljer, berätta det med din egen röst. Den kan och får ingen tysta. När du föds är du vår prinsessa och hela vårt rike ditt, du får själv forma det och berätta hur du vill ha det.

Svea, du är en prinsessa, men ingen könsbestämd docka vars uppväxt, kläder och val är förutbestämda. Du ska få bestämma, tycka och tänka precis som du vill.

Vi vill inte få pärlor och paljetter och påhittade schabloner för vem du är och vad du gillar från andra. Du kommer att få välja mellan bollar och dockor – eller skippa båda två och välja något helt annat.

Vill du slita alla rosa plagg från butikshyllorna när du är stor nog att välja – då är det ditt val. Men, vi tänker inte leda dig in i en labyrint där klyschor och föråldrade ideal väntar bakom varje hörn.

Du ska få bli det du vill och förtjänar. Vi kommer att lära och förmana, skydda dig från faror – men ändå låta dig skrapa upp knän och skaffa en och annan bula. Och vi tänker aldrig låta någon få trycka ned dig för att du är du eller för att du är en tjej.

Ingens fega och anonyma tillkortakommanden ska få solka ditt liv. Ryter en kastrerad gengångare från debattens kyrkogård – var aldrig rädd, var aldrig tyst. Du kommer att klara det, för att du är du och vet bättre.

Vi kommer att lära dig allt det fina vi kan och tror på. Vi kommer att visa dig de hemliga stigarna som leder till naturens finaste gläntor.

Du kommer att få presenter, godis, mat, kläder och säkert en fräck cykel och de finaste skridskorna – men, du kommer framförallt få kärlek, en vettig uppfostran och chansen att upptäcka den värld som är din. Världen som ligger så långt bort det bara går från den döda värld där de anonyma hatarna och föraktarna bor.

Skulle de ändå knacka på och slänga sin sörja på dig, då vet du att du är starkare och att ditt varje ord kommer att applåderas så högt av oss att allt ont som någonsin slängs på dig drunknar.

Fram till dess tänker vi göra vad vi kan för att tysta det svarta, och stå upp för dem som inte ska reduceras för att de vågar tala.

Det här är dagens löfte, Svea. Om det är okej kan du väl sparka tre gånger inifrån mammas mage när vi kommer hem i kväll.

 

Så mycket kärlek … noll hat

Långsamt återgår jag till det lyckliga efter att i två dagar ha slagits omkull av ondskan, sorgen, vanvettet och det vidriga som är en del av den mänsklighet som jag trots allt älskar så enormt.

Det började försiktigt igår när jag såg intervjuerna med boende runt Utöya. De som kastade sig i sina båtar och utan att tänka på sina egna liv körde ut och räddade barn och ungdomar i vattnet. Deras berättelser, skakande, men så underbart vackra i det här galna. Hur de körde varv efter varv och tveklöst födde tårar av lättnad och glädje istället för att långt fler familjer skulle få återse sina barn på ett bårhus. Där började hjärtat slå igen.

En god natts sömn på det och plötsligt börjar det sjunka in på ett bättre sätt. Jag uppdaterar inte nyheterna en gång i minuten. Det skär i mig att tänka på allt som hänt, men jag hör och läser äntligen det som Deeped citerar i sin utsöka bloggpost:

Om en mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi kan vise sammen.

Kanske är det också symtomatiskt att gårdagens våldsamma regn nu efterträtts av en ljusare sky. Det som igår var nästan ogenomträngligt grått är nu en mulen himmel, men där solen trycker på så att det nästan är omöjligt att titta mot den utan att det kittlar i ögonen.

Mulet, ja. Min allra bästa norska vän älskar när svenska meteorologer säger: Det är mulet i hela Västra Götaland. Det är något mysigt med den frasen, tycker hon. Och hon mår bra. Vi hade kontakt i förrgår, när det fortfarande var ett hemskt bombattentat och jag ännu aldrig hört ordet Utöya.

Det är söndag. Jag har tre veckor kvar på min semester (22 dygn om vi inkluderar pågående dygn) och jag älskar så mycket och så många. Det är den känslan som sakta får mitt hjärta att varva upp och pumpa runt livet igen.

Jag älskar min familj, Ölgudinnan som jag ska liva upp dagen med, M som kan få en gråsten att skratta, J som verkar bo på Kino numera, Partyprinsessorna som kanske är lite off the grid idag, D och E som grillar och gillar allt, de ständiga vännerna på läktarna, krogarna och resorna överallt, kollegorna som jag inte ser på några veckor än (vilket är skönt trots allt), alla som jag mött i sommar och inte känner riktigt bra (än), alla kontakter/vänner i olika nätverk, alla som läser det här, gräsänderna, S som jag aldrig ser (men som gav mitt älskade skrivande nödvändigt bränsle i våras), tankarna i mitt huvud, leendet jag allt oftare hittar, orden som flödar ur mina händer, morgondagen, nuet och så vidare … och så vidare … och så vidare.

Det finns så mycket kärlek. Jag känner den vibrera och älskar känslan. Jag har så mycket kärlek och noll hat. Det finns ingen plats i mitt hjärta för att låta denne massmördare svärta mitt blod. Varken han eller någon annan ond når dit. Jag förstår dem inte, krävs det ska jag försvara mig och de jag älskar mot deras angrepp, men deras hat kan aldrig blandas med mitt blod.

När jag skänkt min kärlek till alla jag älskar finns ändå oändligt mycket hjärta kvar. Det kan aldrig annekteras av hatet. Det som återstår ger jag till alla som drabbats, alla de jag aldrig mött, de som inte har ett namn för mig, men som mördades av hatet. Det jag har kvar ger jag till dem; alla på Utöya, alla i Oslo, alla i all världens oroshärdar, den lille pojken som mördades i Umeå, Elin som mördades i Göteborg, alla som sprängs till döds av alla sidor i alla krig, alla som älskar och förtjänar att leva.

De får mitt hjärta, hatet får ingenting.