Etikett: Heden

Tiggarna som inte försvann

Förr styrde kråkfåglarna ensamma på den bortglömda Hedens öde grus. De satt där, luggslitna, grå och lätt sorgsna. Deras tjatter fyllde träden när de kröp ihop i stora, mörka sjok. Ibland flydde de i märkliga formationer, fast de återvände alltid till det ointressanta gruset. Som om de gav upp, inte kunde flyga bort eller hem.

Idag är det här även tiggarnas utgångspunkt. De värmer sig i väntsalen vid den dystra busshållplatsen. Eller så sover de i lappade bilar. Deras tvätt hänger från träden ibland. Emellanåt ligger där små drivor med skräp. Ibland känns de lika uppgivna som kråkorna och kajorna.

Och jag tror tyvärr att folk i allmänhet känner mer värme för fåglarna.

Själv vet jag inte vad jag ska göra, tycka och känna längre. Är en krona en del av lösningen? Är varje mynt ett sänke som drar ned tiggarna ännu längre? Jag vet vad hjärtat säger, men diskussionen rasar inom mig ändå.

En gång såg jag en tiggare utanför min ICA-butik. Dagen efter var hon mindre, dagen efter det ännu mindre och till slut var hon så liten att hon var osynlig. Men, hon var inte försvunnen. Ingen av dem försvinner. Fast, visst syns de både mer och mycket mindre för varje dag som går?

Några av dem sjunger vackert. Andra håller upp dörren till McDonald’s med ena handen och skakar muggen med den andra. Några sitter bara där i gathörnen. Andra följer dig längs gatan och tjatar för mycket. Några vaktar utanför sin butik. Andra slåss med Faktums försäljare om att minska sin utsatthet med en bättre försäljningsyta. Några har sina barn med sig. Andra är ännu barn. Några har skrivna lappar som beskriver nöden. Andra berättar sin sorg så fort de öppnar ögonen.

Jag har ingen bra lösning på problemet och utsattheten.

Är de organiserade? Ja, säkerligen. Är det en maffiarörelse? Jag har ingen aning, men det kan inte vara den mest lukrativa grenen i så fall.

Det gör ont i mig när jag ser dem. Och ändå kan jag inte bortse från vågskålen inom mig. Jag vill hjälpa, men jag vill inte bli påhoppad och forcerad i mitt hjälpande. Tiggarna förtjänar en bättre tillvaro, men jag vill inte gå över ett skräpigt Heden där felparkerade och lappade bilar står på ständig tomgång.

Kanske är det mitt dåliga samvete och vetskapen om hur vriden världen är som gör att jag inte kan titta upp när jag går in i affären. Jag har ingen lösning. Ibland lämnar jag några kronor när jag har dem, men det känns inte lättare inom mig efteråt.

Vyssan lull, koka kittelen full, det kommer tusen vandringsmän på vägen …

Vaggvisan har fått ny text, men den somnar oss lika effektivt. Fast, borde vi inte vakna? Jag tror det, men lik förbannat somnar jag och sover oroligt ett tag till. Väl medveten om att jag någon gång måste vakna. Frågan är bara: hur ser dagen ut då?

Hata Göteborg. Älska Göteborg.

Jag älskar och hatar Göteborg. Det är inte rosenrött eller svartvitt. Det är komplicerat, fast enkelt. Häng med på en bergodalfärd i staden jag fortfarande växer upp i.

Älskade regn …

Det börjar alltid regna 400 meter för tidigt i Göteborg. Det attackerar från fler än fyra väderstreck och gärna från sidan. Störtregn, spöregn, duggregn, blomspruteregn, kallt, otäckt – men, på något sätt ändå vackert.

Dessutom är det en av mina motorer. Många av mina bästa ord har formulerats kalla, pinade och grå dagar. Det är som om världen jag målar trivs på den grå canvas Göteborg kan vara.

… rena oss från den förhatliga fiffelkulturen

Som jag önskar att regnet kunde skölja bort fifflet som fläckar gatorna. Att dess kompis, vinden, kunde skapa fler visselblåsare. Skandalerna är så många, så dystra och så små till sina summor, en litenhet endast under- eller överträffad av fifflarnas småaktighet.

Senast blev en klänning en lunch – och slutligen en VD:s fall. Han tillsatte en granskning som inte hittade något mer. De kollade visserligen inte om de personer han representerat med fanns (?) och om mötena hade ägt rum (??) eller att kvittonas belopp stämde med sammanställningen (???). De konstaterade att det var svepande och bristfälliga noteringar, men överlag verkade slutsatsen mest vara att de inlämnade kvittona faktiskt var kvitton. Självklart gladde detta politikerna som nu menade att de hade bra kontroll. Själv skakade jag på huvudet. Stenar måste vändas på. Här tittade man på dem och sa: ”det är en sten, tack för ordet”.

Innan dess var det trappnosar för miljoner, beställare som avslöjades sittande vid uppdragsgivares swimmingpooler på Rivieran, garage som byggts, vitvaror som gömts och så vidare. Allt var förstås helt i sin ordning, ingen hade något att dölja – så de hyrde PR-byråer för en halv miljon i syfte att kunna dölja allt.

Älskade kreativa Göteborg …

Påhitten ovan är fula, men den här staden sjuder också av kreativitet. Från syskonen på vårt moderbolag Forsman & Bodenfors till branschens brokiga smältdegel Hey It’s Enrico Pallazzo. Och bortom reklambranschen ser jag små butiker, spännande restauranger, klädmärken och idealism som är både lönsam och skapar riktig tillväxt – en vacker kontrast till vad som annars hade kunnat bli en likriktad stad där kläd- och kaffekedjorna styr.

… som jag hatar din kreativa bokföring

Tyvärr handlar det kreativa ofta om att lova guld och gröna skogar, men leverera kattguld och mentala kalhyggen. Är beloppen rimliga godkänns de av politiker som har bättre saker för sig än att detaljgranska kvitton. Ni ska förvalta våra pengar och då kanske ni ska kolla lite noggrannare. Fast, det sköter väl revisorerna? Menar ni samma revisorer som granskar skandaler uppkomna av egen bristande kontroll och rapporterar till de politiker som godkände allt i första läget?

Älskade, öppna och gröna Göteborg …

Ibland behöver jag verkligen andas och tack för att stadens stank aldrig når Slottsskogen, Botaniska trädgården, Trädgårdsföreningen och Skatås. Ni minns att mycket av det bästa jag skrivit fötts i regn, en stor del av det andra har mejslats fram omgiven av det gröna, det så vackra Göteborg.

… jag hatar verkligen dina stängda dörrar

Öppenheten där är en slående kontrast mot slutenheten i stadens korridorer. Besluten tas långt bortom demokratin. Varför avsatte ni mig inte, sa Göran Johansson som svar på den kritiken. Och han har rätt, men nästan ingen visste omfattningen av det som skedde. De som visste vågade, ville eller kunde inget säga, och tystnaden och kamaraderiet sprängde över blockgränserna. Tysta överenskommelser styr en stad som bländas av arrangemangen och sen står där med urinstanken när langosvagnarna åkt hem.

Älskade, slitna broar …

Jag älskar hamnen, broarna som förbinder fastlandet och Hisingen. Jag älskar den sorglustiga älven över vilken Angeredsbron tronar. Jag älskar till och med det slitna spårvagnsnätet och de finkänsliga italienska vagnarna som skriker så fort de måste ta en kurva. Jag har en slags hatkärlek till blodproppen som är kollektivtrafikens centrum – Brunnsparken. Det finns så många vägar att nå fram i Göteborg, kanske enkelriktade till förbannelse, men ändå.

… och en förhatlig segregation

Men ändå, igen. Trots vägarna är det så långt mellan allt. Folk skjuts och dör i stadsdelar många aldrig besökt. Angered klumpas samman istället för att ses som en sjudande mångfald. Hisingen är Hisingen, och stigmatiseras istället för att folk förstås dess skönhet. Ibland känns förorterna som slängda med katapult, långt ut, långt bort. Tiggarna på våra gator är bespottade och ses som misstrodda installationer. Bortglömda av så många, undertecknad är inte bättre.

Dessa älskade rader av småbarn …

Jag tänker ibland på det här, ännu mer sedan jag blev far. Att så mycket är fel och behöver ändras. Jag kan också ge mer, inspireras av de som knäböjer vid tiggaren eller lämnar en färsk baguette till den hemlösa damen i gathörnet. Det är ett hårt, svårt och ofta tröstlöst jobb, men när jag ser raderna av små dagisbarn som lyckligt går runt med sina fröknar/herrar vet jag att det är världens viktigaste. Svea och alla andra framtider som formas här förtjänar bättre.

… och det förhatliga statistikdribblandet

Därför blir jag än mer förbannad när jag tänker på dribblandet. Vi har inga dagisköer säger Bill. Jo, de är jättelånga säger Bull. Högern skyller på vänstern som skyller på högern.

Tänk om vi förstod att vi har två händer, att det vore fint om den ene visste vad den andre gjorde och att båda insåg detta: ska man lyfta tungt är det bäst att använda båda händerna.

Deras krig är lika meningslöst som första världskrigets skyttegravar. De mördar varandra, men spelar fotboll under julnatten. Fiendskapet är skapat, men bibehålls genom ett tjatter och tramsande som får kråkfåglarna på Heden att kännas som artiga varelser alltid redo att vänta på sin tur att tala.

Skolan, förlossningsvården, äldrevården, sjukvården … vanvården? Hur många kronor inte offras på altare av prestige som inte betyder något eller försvinner ut i den tomma luft där vallöftena gång på gång drar sina sista tunga suckar?

Jag älskar att vi är fyllda av trots …

Det här är skrivet i affekt, gissningsvis kan mycket av det skjutas ned och debatteras. Jag raljerar ibland, men det är också något av det jag älskar. Trotset som finns i den här staden. En vägran att lägga sig ned och dö. Ett jävlaranamma som får oss att ge fan i att regnet piskar oss, vi piskar det tillbaka.

… och kan inte med pressen

Inte ens den senaste löpsedeln från slasktidningen GT kan stoppa det. De tog en otroligt viktig fråga (trängselskatter) och förvandlade den till ett ovärdigt gyckelspel. De vaskade champagne när deras sida vann, valde subjektivitet framför ärlig journalistik och låtsades vara den lille mannens vän när de endast längtade efter fler sålda lösnummer. Politikerna ställde sig på rad för att delta, även om man tydligen tyckte att Backaborna (som drabbades hårdast) inte var värdiga att lyssna på.

En folkomröstning blir det om något som redan införts och kanske inte kan omprövas lokalt och sedan gick tidningen raskt vidare och anordnade fotbollresor, after work-event, förfasade sig över att män inte får gå på Ladies Night, listade de som tjänar mest och startade några facebookgrupper som man raskt glömde. Det är vår enda kvällstidning, ett slöseri med pappersmassa och en värdig väktare av Goa Gubbar-träsket.

Morgontidningen GP är inte alltid helt vaken. Visserligen är Uppdrag Granskning från staden och har börjat vända på stenarna, men drunknar i sin egen agenda. Sen tar systerprogrammet Debatt död på det allvarliga genom att låta frågan om Muteborg förvandlas till en total smörja där politiker, fackpampar, journalister, varumärkesexperter och den vanlige göteborgaren talar i mun på varandra.

Jag älskar humorn och tykenheten …

Kanske är det så att humorn och tykenheten är botemedlen mot det onda. Inte Lasse Kronér- och Ingvar Oldsberg-humorn, utan den bistra och sturska humor du möter på fotbollsläktare eller över några glas öl långt bort från Gustaf Adolfs torg. Den stoppar inte kulor, dagisköer, fiffel, dagisköer och ökningen av hemlösa, men den ger energi att orka en dag till.

… och får krupp av alla goa gubbar

Men, vad är det för fel på goa gubbar, änna? Jo, vi lever inte i en värld där Jubel i busken är vardag. Det finns värre sociala problem än att Albert å Herbert har det knapert. Samtidigt döljer den här staden sig bakom ett enda stort leende. Vi äter räkor, drar en vits, svänger på oss vegamössan och går armkrok. Den här okritiska och gulnade bilden gör att vi, trots mångas trots, inte sparkar ut det ruttna.

Alla är goa gubbar och goa gubbar fifflar inte, och om du säger motsatsen, då är du inte en go gubbe och får fan inte vara med.

Men, de nya styrande politikerna är ju tjejer? Ja, men de är lika goa kålsupargubbar de.

Älskade, jävla stad

Jag är trött nu, har skrivit för långt, för mycket i affekt. Jag antar att det är kärlek. Kärlek till mitt älskade, jävla Göteborg. Här föddes jag. Här vill jag dö om många år. Kanske är Heden bebyggt då, utan att dagens skit har cementerats in i grundplattorna på nya korthus.

Hata Göteborg. Älska, älska, älska Göteborg.

Paddan som flydde till Göteborg år 2021

I morse såg jag något märkligt. En av paddanbåtarna lämnade en ostädad hamnkanal och visade sig verkligen vara ett amfibiedjur.

”Åh, herrejävlar”, skrek skepparen. ”Nu bär det av!”

”Vart”, ropade jag. Han skakade på huvudet. ”Inte vart, utan när. Den är på väg att bli en tidsmaskin.”

”O’boy”, skrek jag. ”Till vilken tidsålder är den på väg?”

”Göteborg 2021. Vi ska dra till året när den här staden blir 400 år.”

Jag hoppade förstås ned i båten och for i nästa ögonblick genom tid och rum till en stad som verkade så oerhört välbekant, men ändå så otroligt annorlunda.

En mängd hus i staden hade förvandlats till öppna-hus-museer. På fasaderna satt skyltar som förklarade att dessa hus byggts om undermåligt, vilket avslöjats under den stora korruptionen 2011-2012, och nu, när de inte var säkra att bo i, förvandlats till tysta moment över en skamlig tid som vi aldrig vill uppleva igen. De som en gång hade bott där hade fått nya bostäder i bra lägen tack vare en allmännytta som nu gjorde skäl för sitt namn.

Spårvagnarna tycktes hålla tiden, vilket kanske berodde på att avdelningen för banteknik ej längre behövde betala kustnära villor. Dessutom hade staden, istället för att snacka och rita i all evinnerlighet, byggt om centralen och även skapat underjordiska pendeltågsstationer, vilket möjliggjorde för folk att resa till Göteborg utan att varje gång knuffas in i en flaskhals.

Det var visst evenemang på gång i staden. En ny evenemangschef hade tillträtt och drog in massa kul saker till staden. Hans paroll, vilken hade fått stadens ledande politruker att sparka honom (han återanställdes tack vare en folkstorm i slutet av 2018), var:

Göteborg kommer aldrig att bli lika stort som Stockholm, så sluta med snoppmätningen. Du får inte en större snopp om du onanerar mer, men det är inte bara storleken som räknas, det är hur du använder den!

Han hade satt upp vissa kriterier för saker och tyckte att det var bättre att hylla stadens verkliga särart – det tykna, uppkäftiga och kreativa – istället för att dölja alla ambitioner bakom berg av plastmuggar fyllda av öl. Han släppte fram stadens själ istället för att doftmarkera bort alla goda idéer med langos och festivalpinkares urin.

Heden hade bebyggts. Fortfarande kunde Gothia Cup, Partille Cup, korpen och cirkusar få plats, men det var inte ett stort öde fält längre. Hus med glada boende ramade in den lummiga parken och längs Södra vägen gled spårvagarna fram – ja, någon hade tydligt tänkt till och ersatt de italienska gnisselvagnarna med kärror som kunde svänga utan att spräcka trumhinnor.

På Avenyn var det liv och rörelse. Serveringarna hade produktutvecklats mer sedan 2011 än de gjort fram till dess. Borta var likriktningen och den parodi på paradgata som Avenyn var när jag sist såg den. Det var restauranger, kaféer, serveringar, sjungande servitörer, gatumusikanter och annat. Svarttaxiförarna var ett minne blott, däremot fick taxibilar åka här även kvällstid, vilket gjorde att folk slapp gå till mörka hörn där inga vittnen fanns för att hitta en säker bil att åka hem i.

Det slog mig där, och även på andra ställen, att livemusik strömmade ut från krogar. Uppenbarligen hade åtskilliga centralt boende bostadsrättsinnehavare förstått att det är roligare att leva i ett livligt centrum och försakat tanken på att tystnad var bra för deras egen avkastning. Istället för att jaga en boendekarriär valde de att leva i centrum och njöt tydligt mer än tidigare.

Backa, Angered, Biskopsgården, Länsmansgården, Frölunda, Bergsjön, Hammarkullen, Hjällbo och andra ställen låg äntligen närmare staden än ställen på andra sidan jorden. Folk förstod och gladdes över att det inte bara gick att åka till Saltholmen på två kuponger, utan också till myllrande och spännande stadsdelar i alla fyra väderstreck.

Längs Södra Älvstranden, på Sten A Olssons allé, gick flyttbilarna i skytteltrafik. Istället för färjor som såg ut som stora lådor ramade nu bostadshus in älven på bägge sidor. Och de som ville lämna staden till förmån för Danmark åkte gärna ut till ytterhamnarna för att kliva ombord.

På en av de nya broarna över älven cyklade och gick folk fram och tillbaka. På andra sidan den ersatta Göta Älvbron hade Suckarnas kaj, blivit de hänförda suckarnas kvarter. Ringön var inte längre ett mysko hål, utan en vibrerande del av staden där småskaliga industrier och hantverk samsades. Det var visst så att det inte bara var närproducerad mat som gällde längre, även närproducerad kvalitet och uppfinningsrikedom var på modet.

Och fortsatte man mot Agnesberg gjordes inga försök att skrämma bort resenärer genom att låta vägen in i staden kantas av bråte, skrot och katastroffula Gasklockor (som inte ens användes till något).

Way out West gick in på år 15 och de fyra dagarna i Slottsskogen var Woodstocklegendariska, minus droger. Man hade till och med uppgraderat ölen från sunkig Norrlands till god dryck från ett av stadens tjogtals mikrobryggerier.

Jag slog mig ned på Gustaf Adolfs torg en stund senare, förbluffad och lite lycklig. Hamnkanalen utmed Östra Hamngatan mot hamnen, där inget hjul längre stod, var uppgrävd. När det skedde 2015 upptäcktes en underjordisk flod av korrupta genvägar under de politiska kvarteren. Dessa fylldes igen och doldes för evigt av ett glittrande blått vatten som gav tillbaka Göteborg lite av den själ som förlorades under många år.

Paddan som hade fört mig hit gled fram och skepparen var ombord, till synes hemmastadd även tio år senare. Båten var full av turister och guiden berättade på engelska. ”Stockholm is the capital of Sweden and says that we are its number two. That’s alright, we prefer to be the shit!”

Jag log. Staden var äntligen fantastisk och verkade styras av goda människor och en hälsosam anda istället för goa gubbars förgiftade göteborgsanda. Däremot var ordvitsarna fortfarande usla. Det kändes på något märkligt sätt lite tryggt.

Fyra hjul och två ben

Strax innan Heden…

Kundvagnen har fyra hjul. Den är fylld med påsar och annat som leder tankarna till amerikanska uteliggare. Ägaren är märkt av de hårda åren. Han står och skriker på en kvinna som står på andra sidan gatan med en lika packad kundvagn. Jag vet inte om det är stora flyttdagen, men det känns tragiskt.

Hon skriker med den hesa och spruckna röst som bara kvinnor kan få efter många års missbruk. Han sluddrar, typiskt narkomansludder, och vrålar att hon är en hora som inte kommer över gatan. Antingen har hon tröttnat, eller så bryr hon sig om att det är röd gubbe.

Jag går vidare och får sällskap och av en annan fyrhjuling fylld av en treåring (uppskattningsvis). Han råstirrar på mig med butter min, men den unge som slår mig i arga leken är inte född. Till slut spricker butterheten – och självklart räcker jag ut tungan i en segergest.

I motsatt riktning går en vårdare som knuffar en rullstol framför sig. Där sitter en gammal man och ler mot solen. Han är gammal, skrynklig och krympt, men jättestor inuti som alla andra.

Jag har korsat Heden nu och det är slut på fyrhjulingar. Jag möter en flicka på två ben. Hon har precis övergivit sin fyrhjulingstransport och klampar klumpigt längs cykelbanan och får tvåhjulingarna att vika undan. Hon ler. Jag ler.

I andra hörnet klämtar klockan från kyrkan. Och jag misstänker att det är för paret med kundvagnarna. Jag hoppas att jag har fel och att det han skrek på deras språk betydde: kom hit älskling, i kväll ska vi äta chateaubriand.

Promenaden tar två minuter. Tänk vad mycket som ryms på så lite tid och på en så liten plats.

Fortsättning följer, för det händer alltid något…

Vackert och suckigt

Jag går emellanåt över Heden på väg hem eller på väg någon annanstans.

Så här såg det ut i fredags, när jag kom ned till grusschabraket.

… det gjorde mig glad.

När man korsat Heden, och nästan kommit bort till Ullevi ser det ut så här.

… kalla mig konstig, men där känner jag inte att någon någonsin är välkommen.

Helgskärvor

Strax innan Heden dyker han upp från ingenstans. Han ser jagad ut, och som han var jagad förr. Ja, när vi spelade innebandy och han var snabbast och lurigast med klubban – då var han jagad, fast på ett bättre sätt. Han visste allt om kusar och kosing. Nu, 15 år senare, är han minst 25 år äldre.

Han nickar förstrött och ljudlöst när han småspringer förbi. I släptåg en lika uttvättad människa av kvinnligt kön.

Minns du inte när vi lirade innebandy och garvade varje vecka, mannen? Är det därför du har så bråttom bort? Eller har du så bråttom bort för att du minns det?

100 meter senare ligger en BRF vars port pryds av fler förbudsskyltar än en fascistisk mattelärare av den gamla stammen skulle kunna komma på. Max det. Stå inte här. Stäng grinden. Varför inte minera hela innergården? Det är ett hus som inte ler.

Jag fortsätter över Heden där de – av outgrundliga anledningar – bygger en bandybana. Varför inte bygga ett basebollstadium också? Klockan går rätt i andra änden. Reklamplats att hyra står det på en av de snurrande sidorna under klockan. På en annan lockas vi att gå på John Fogerty i Kungsbacka 2006.

Det är några hundra hopplösa steg jag just tog, inser jag och gör mig redo att fortsätta in på stadens paradgata (göteborgshumor när den är som bäst) – Avenyn.