Solen är min väckarklocka

Solen är min väckarklocka idag.
Jag snoozar när den går i moln.
Väcks igen
av omedgörlig värme mot huden
och går upp.

Det lilla sandkornet
från fredagens usla regn,
det som föll innan gårdagens bra regn.
Det som hamnade i mitt öga,
sökte upp tårarna och bildade betong,
är borta nu.

Det är inte mitt krig,
det var det aldrig.
Så hur kunde jag tro att jag skulle dö
på ett slagfält jag aldrig besökt.
Ja, förutom i fantasin
under en medioker spårvagnsresa,
när jag tittade ut genom ett fönster
och såg ingenting.

Varken framtid eller nutid
fanns i tidtabellen.
Bara klottrad skräck om
ett annat slags mörker;
en krass, vinstmaximerande svärta.

Jag var inte framme
men drog i snöret
och gick av.
Det lagade mig igen

I regnet som föll från och med nu
reste jag mig långsamt.
Säkrare steg mot medgång tog jag.

Långsamt krasade betongen
och sköljdes bort av nattens liv,
gårdagens glada ettåring,
familjens självklara värme
och små, enkla ord i ett sms
från hon som förstår och ser.

Och så dagens obestämda väckarklocka.
I förrgår regn.
I går regn.
Idag växlande molnighet.
Alltid sol.
Alltid sol.
Alltid.