Sagokväll

Det var en gång en Anjo som kom hem sent en måndagskväll.

I köket stod Pomperipossa och lagade en vegetarisk gryta, eftersom hon var reformerad. Dammråttfångaren från Hameln hade just städat färdigt med sin kombinerade flöjt/mopp.

Törnrosa hade sovit 99,99 år och var snart redo att väckas. Jag hade skrivit dikter till henne och köpt tryfflar. De tre kåtbockarna Bruse som ville åt henne hade jagats bort av de sju dvärgarna och min själ var snövit.

Rapunzel hade inte bara duschat, utan dessutom rensat avloppet från alla mödrars heliga hårboll.

Flickan med svavelstickorna hade fått en kupévärmare av Mästerkatten i MTB-skor och såg lycklig ut under sin pläd där hon låg och tittade på Kungarna av Tylösand, en saga utan början, slut och mening.

Hans och Greta hade passat Guldlock och druckit te med Alice i Om-inte-under-så-åtminstone-wow-vad-häftigt-landet. Askungen hade hittat sin sko och de elaka styvsystrarna var för upptagna med match.com för att jobba sig.

Rödluvan skrev skyltar som protesterade mot vargjakten och Prinsessan på ärten hade en del att invända mot min gästsäng, men tappade hakan när Kejsaren kom ut i sina nya kläder och det blev uppenbart att hans blickar på Tummelisa var allt annat än sedesamma.

Jag satte mig vid bordet, insåg att björnarna hade lämnat kvar morgonens havregrynsgröt, och gick ut i badrummet. Jag tittade mig i spegeln, log åt att den fula ankungen nu var en fågel Fenix och så levde jag lycklig i alla mina timmar resten av den här kvällen.

Hemkomst

Torsdag:

Jag är på ett ställe som sopar undan alla myter kring reklambranschen som en plats där alla är stöpta i samma form och beter sig likadant. Det är fest i pallazzot och under en Älvsborgsbro som glänser i solnedgången samsas människor i alla storlekar, färger, åldrar och ingen är mer eller mindre.

Konferensrummet är så mysigt att det får andra konferensrum att likna DDR-celler och så träffar man trevliga människor som Abbes pappa, Nina och många andra. Det är en bra kväll. Skönast är mixen, den oförställda glädjen hos såväl femåringen med ett stort, rött äpple i handen som den äldre mannen i permobil. Och, vilket genidrag att ha gatumusikanter inomhus.

Det är en form av hemkomst för mig och många andra – deras hak, men hemtrevligt även för andra. De ger inspiration och idéer och framförallt suddar de ut konventioner och annan skit som gör min bransch så ohyggligt tröttsam ibland.

Fredag:

En timme extra i Gnesta sinkar oss, men en hof på Gondolen i sällskap med kollegan och hurra-kunder kickstartar ännu en dag. Senare sitter vi på Fenix och L imiterar så att vi kiknar av skratt.

Det här är ännu en hemkomst, ett möte utan dolda agendor, falsk vänlighet och annat. Vi dricker öl, äter god pasta, pratar om fotboll, dricker vin, skrattar, trivs och kommer överens om att göra om det när någon/några av oss åker till andra sidan landet. Det är otvunget och så jävla roligt.

Lördag:

Jag ler, mellan de korta sömnstunderna, över landet som tåget rusar förbi. Hur många böljande, gröna fält finns det i Sverige? Hur många oansenliga – och alldeles otroligt spännande – små stigar att vandra, upptäcka och bara stanna på för att dra in doften av sommar?

Jag är på väg hem. Till tvätt, en lugn lördag, en tupplur på shaktimattan, funderande och så vidare. Det är en väldigt bra hemkomst, även om jag är trött efter en lång vecka med alldeles för lite sömn.

Sen då:

Hemkomst är inte bara fysisk. Fredrik och L visar mig vägen hem på olika sätt. Jag kände förstås till den tidigare, men ibland är det punktering på däcket på min lilla enhjuling och så väljer man den asfalterade autostradan. Vilket är helt skridsko…

Jag hittar hem i skallen ikväll. Spännande. Och ordrikt.