Vet du var himlen bor?

I.

”Vet du var himlen bor”,
sa en trött gammal man
”För många lögner har jag hört,
kan jag något längre tro?”

Jag log och sa mjukt:
”Bortom avundsjukans ödetomt
sväng tvärt vänster,
ta till höger innan tomheten,
undvik tristessens rondell
och välj vilken stig du vill,
bara den är din rättvisande
Himlen bor precis vid dess ände”

II.

”Känner du himlens namn”,
sa en sorgsen liten pojke
”Alldeles okänt är detta och
säkert inget av de jag lyssnat till”

Jag höll hans hand och sa:
”Varför bländas av stora uttryck,
lyssna efter detaljerna,
slut ögonen och se orden,
följ försiktigt dess saga
på bioduken själen spänt upp
och där bara sant förevisas
Himlens namn står i klarskrift där”

III.

”Säg mig då himlens färgkod”,
sa en otålig yngling
”Jag kan inte dess kulörer se
i min svartvita låtsasvärld”

Jag bar honom över tid och sa:
”Se skönheten i regnbågen,
låt den möta det blonda
och det exotiskt färgade,
blanda paletten utan plan
och tonsätt naivt oförstört
med hjärtats rödaste droppar
Himlens praktfulla färger syns då”

IV.

”Förklara hur himlen ser ut”,
sa en förtvivlat vuxen man
”Övergödd jag är av allt sant
som inte är annat än falskt”

Jag lät honom andas och sa:
”Himlen är alldagligt skön,
osminkat underbar när som,
dess hud sammetslent vävd,
nyfödd eller fårad av evigheten,
rynkor och skrattgropar
delar rum med de renaste drag
Himlen har vilket ansikte du vill”

V.

”Ge mig genvägen till himlen”,
sa en man utan tilltro
”Dess lycka kan bara uppnås av
att följa för många gamla regler”

Jag gav honom lugn och sa:
”Väderstreckgubbar kan ropa,
kvarnar och klockvisare blott,
som svänger dit och när de inte vet,
himlens väg enkelriktad är,
säljer någon kartan med dess mål
har den aldrig nått ända fram
Himlen väntar här om du slutar fly”

Kommer paparazzi till himlen?

För att söka svaret på denna otroligt viktiga fråga cyklade jag till himlen efter jobbet idag. Jag hittade Gud i trädgården. Han beskar buskar och verkade rätt nöjd med saker och ting.

”Nej”, svarade han. ”Det finns ingen plats för dem i himlen. Här är lugn, frid och stillhet. Ingen bryr sig om deras bilder och det finns inga sopor att rota i, alla skandaler och sådant lämnar människan kvar på Jorden. Himlen är inte för paparazzi.”

Jag tackade för svaret och bestämde mig för att fråga Djävulen vad han tyckte om att ha dem springandes i helvetet.

”Här finns inga paparazzi”, sa Djävulen med äkta förvåning när jag frågade. Han satt på sin veranda och kastade pil på olyckliga själar. ”Alla här är våldsverkare, otuktsmän, tyranner och bastarder. Tror du verkligen att paparazzibilder på dem i komprometterande situationer skulle göra till eller från? Nix, helvetet är inte ett ställe för paparazzi.”

Förbryllad gick jag därifrån. Vart tar paparazzi vägen när de dör? Så, hörde jag ett tumult och cyklade dit. I Limbo var de, alla fallna paparazzi.

De försökte hoppa upp och plåta över himlens murar och kröp omkring i leran kring helvetets portar för att få en bild till, en bild som skulle ta dem någonstans. Men, inget hände. Bilderna blev antingen helt vita, eller för mörka för att avslöja något, och alla paparazzi fortsatte sålunda att vandra planlöst och själlöst i Limbo.

Det var exakt som deras tid på Jorden. Frågan är om de ens förstod att de numera också var kliniskt döda …

 

Döda reklamare och Cesar vs. Hadeshunden

Om jag skulle hamna i helvetet när jag stämplar ut hoppas jag att det sitter på en skylt på dörren: Reklam. Nej tack!

Det vore fint, för då hade jag fått åka till himlen istället.

Det hade varit lite kul att få skriva copyn till Jesus nylansering på Jorden. Lite roligare än att skriva ordet Kuponginlösen.

Att få lyfta Sankte Per, helt klart fyra bland himlens varumärken (kan ni inte de första tre får ni en blixt i skallen snart), till en ny position – det hade varit en utmaning.

Men, om nu inte Gud finns, kanske du hävdar? Ja, då hoppas jag att det är de elyseiska fälten som gäller, precis som romarna och grekerna trodde. Ljumma vårvindar, du blir inte bakis av vinet – fattar ni vilka texter det hade blivit?

I och för sig. Det hade varit lite coolt om grekerna hade rätt, att Hades fanns och vaktades av Kerberos. Jag undrar om Cesar Millan hade kunnat snacka förstånd med en trehövdad hund? Och hade jag kunnat sälja in Hades som något av timesharingens paradis?

Hinduism däremot – nej. Om Karmas lag gäller, vad hade jag återfötts som då?  Tänk om jag hade blivit en amöba, eller något ännu värre – art director… Aaaah.

Hmmm… undrar om det här inlägget inte just passerade sin dead- och dumbline?

God natt!