Om ändå…

Jag önskar att jag hade en liten karta just nu. I så fall skulle jag låna den till dig.

Den skulle visa en genväg genom smärtan, bort från det som gör ont. Den skulle leda dig förbi den sorgsna dalen till den ljusa bergstoppen. Platsen där du bara kunde vända dig om och se ända till dagarna då du och den du älskade var lyckliga. Du skulle inte ens kunna se törnetaggarna och snåren nedanför, din blick skulle vara fäst vid det som var, all den glädje som fanns innan …

Jag har ingen sån karta nu, men jag önskar jag hade det. I julas behövde E den, idag var det din tur. De tröstande orden staplas, min värme lånas ut, men jag har ingen karta, ingen genväg att erbjuda.

Det är flera år sedan döden knackade på min dörr. Då kunde vi sparka bort den, men den kommer tillbaka någon gång. Jag hinner kanske rita den där kartan till dess. Så fort jag är klar ska jag kopiera den i min stencileringsapparat, flyga upp i min varmluftsballong och kasta ut den i tusentals kopior över byar och städer.

Jag diskuterar ibland det här med folk, vad händer när livet slutar? Jag har aldrig trott att det slutar. Inget universum kan vara så tragiskt att bra själar bara blir till jord. Men, vad som händer? Tja, det finns någon form av himmel, någon slags Elysion. Ett Nangijala eller kanske ett land byggt av polkagrisar och fluffig choklad? Något – det räcker så.

Det är en tanke och en övertygelse som ger min karta dess första streck. Förmågan att minnas de fina vi har, förlorar och någon gång återser fyller ut kartan. Men, de sista strecken fattas – jag önskar att alla slapp att lida när någon vi älskar pausar vår gemensamma film och smiter i förväg. Jag ber att få återkomma, när jag löst den frågan och kan rita färdigt.

Till dess: jag beklagar verkligen…