Hur länge kan vi hålla på
innan himmelen säger adjö
och blir det så många ändå tror
… en illusion
Hur många bilder på barn
som är sagor utan lyckliga slut
ska vi behöva se för att förstå
… vårt vansinne
Hur många nattsvarta dagar
där solen bär sorgdräkt
krävs för att vi ska söka en gryning
… när ingen somnar
Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, en liten pojke. Sjuttiotalet när jag leker med harven på de värmländska fälten. När jag springer, fylld av fantasier om hur bävrarna dammar upp skogstjärnen. Ibland grubblande på om räven ska nå soppåsen på spiken. Alltid fyraårslycklig när jag härmar kassaapparaten i den lilla butiken i Svanskog.
Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, mina uppväxtår. När jag drömfyllt springer med reklam i svalarna i uppväxtens Björkekärr. Och smyger tyst i en port där den vackraste flickan bor, hon vars ilskna hund alltid blir förbannad när reklamen kommer. Alla dessa småsvettiga påringningar på Stabbegatan 18 där min farmor bor, hon som rabblar sitt telefonnummer snabbast i världen på skånska och bjuder på saft varje tisdag.
Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, oskuldsfullt leende. Det jag bär när jag, berusat lycklig, springer på parkerade bilar sjungandes Rocky road to Dublin med bästa vännen. Det nyktra vägrandet att följa med Anna hem, för att hon är mer förälskad och förtjänar en bättre fyllning. En yrvaken sommargryning när jag väcks av en polis efter att ha somnat på en gräsmatta på väg från Halta Lottas krog.
Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, förälskad tjugo-någonting. Åren när jag blint hånglar på en refug i Gamlestan så att alla bilarna tutar av skratt. Den sorgfritt naiva sommaren då vi försöker på nytt på den kåtaste klippan Orust sett. Natten när jag målar giraffer till en söt skånska som inte kan älska men bjuder på vattenmeloner och en fantastisk stund ovanför Härlanda tjärn.
Jag tappar mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en trettioåring som mister allt. Aprilskämtet när vi sitter på vårt golv och gemensamt bryter med vårt goda. Den hopplösa våren när jag söker mig till, tömmer tomheten i, håller om och somnar med en lika förvirrad skärva i tron att vi är stjärnor. Den förkrossade sensommaren när hon slutligen kan stå själv så att jag tvingas söka andras hjälp för att sparka ned mig själv.
Jag förstör mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en balsamerad idiots tysta skrik. Det tillhör hösten när jag vanvettigt dyker in i sekten utan kondom. Början på det dryga (på alla sätt) året när dess svärta blir korpen som pickar bort de vackra linjer mitt ansikte haft så att jag kan ruttna inifrån och ut obehindrat. Blindhetens tid när jag tror att jag har ett bultande hjärta, men är ett omålat demonstrationsplakat i en inställd frihetsmarsch.
Jag vägrar se mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en vilsegången pojke med skygglappar. Alla knutna nävars år, som slutar med utslagna händer och ett suckande: det är kört, jag lägger mig på lit de parade i ekorrhjulet. Alla pysselstunder när jag målar mitt lik i grälla färger och dränker det i snabbköpsparfym. Stunderna när all träning jag får är tårfyllda hopp på väskan med det sunkiga bagaget så att jag kan trycka i de malätna gycklarmaskerna – de som skrämmer kärleken, men framförallt skrämmer mig till tystnad.
Du snuddar vid mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en i formalin förtvivlad och konserverad själ. Du rör det, du vars mjuka hud mina händer kupar sig runt i kinesiska gränder och vid Österlens rågfält. Du också, du och den fantastiska kärlek och mat som fyller mig en vacker tid. Du med, du som jag inte kan prata med under två år efter oss för att jag minns smaken av din nakna hud. Du inte minst, du som röker på balkongen och längtar till stjärnorna, men är lycklig när vi älskar oss ömma i din etta i Jönköping.
Jag finner mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, det som inte ska bo i skuggan. Det som släpper fram ett sjungande skratt som fåglarna avundas. Ett ansikte hos en man som vågar slita bort allt det fula för att visa det innersta istället för att ångra mig på det yttersta. Ett ansikte som ser skönhet och sagor i många band hos en glömd nallebjörn på en återvinningsstation.
Jag återskapar mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, det som är sant för att det levt lögnen. Ansiktet som skakar på sig, så att alla orätta händer, ivriga att stöpa mig i formen de vill ligga med, ej får fäste. Ett ansikte, vars öron hör alla förutom de som aldrig svarar. Ögon som ser sina egna bjälkar och ber mina händer ta bort andras flisor så att allt kan användas i en värmande eld när natten är elak.
Jag är mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, född på nytt. Ibland löper fåror under ögonen som spår i en åker harvad för länge innan vårsådden – fast de är lika ofta skrattrynkor. Jag ser framtiden, jag minns alla år när jag fortfarande hade mitt ansikte kvar, det jag bär nu och för alltid – jag behöver glasögon för att förnimma mörkrets tid, men krossar dem hellre än ser detaljerna i det totalt svarta. Mina ögon är, förlåt klyschan, själens spegel och läpparna porten till kroppens längtande löfte. Leendet säger samma sak om och om igen utan att låta som en hackande vinylskiva: Jag har inte berättat det bästa än, jag har inte berättat det bästa än …
I. Junilängtan
Min junilängtan,
så ofta brådmogen,
som vore den fortfarande april,
ung och ovetande
Så ivrig att fånga lyckan,
att jaga fatt den vackraste fjärilen
med en ofärdig håv
vars hål är för stora och för många
Kanske ska jag skylla solen för allt,
den som aldrig ger sig av
och låter juni läsa skuggorna
av det den sett i förföriskt ljus.
Juni längtar augustis skönhet,
dess kvardröjande värme,
den självklara känslopalett
och blandning av ljus och mörker
som får himlen att brinna
och äppelträd att blomma
Kanske räds juni
oktobers uppgivna längtan,
när regn på besvikna trottoarer
är den perfekta vägen hem
till en kanna kaffe
som bränt för länge
intill en oanvänd kopp,
vid en halvt utnyttjad
dukning för två
II. Novemberlängtan
Min novemberlängtan,
så innesluten ibland,
gömd i en parkasvärld
Fast förankrad i händerna
som tyr sig till den varma muggen,
en trygg kaffe på själens balkong,
under stjärnorna, ovanför smärtan
Släpper jag kaffet,
och bara sträcker ut,
strömmar all önskan ut
och då är inte universums vägar
tillräckligt oändliga
för att rymma min längtan
Ej heller oändliga nog
för att min lust ska gå vilse
0ch sluta som en blek stjärna,
död sedan tio miljoner år,
när hon äntligen ser dess ljus
Novemberlängtan är de smälta spåren
av nattens frost på broarna,
den allt kortare dagens revolution
mot nattens dystra dominans
Och, den är trotsigheten
hos de sista löven på träden
som skälvande vägrar att lyda
höstvindens allt kyligare krav: ge er av!
Den är tyst och försiktig,
men ivrig som juni innerst inne,
när den fyller sitt pojkrum
med längtans affischer,
inser att väggarna aldrig räcker till,
och ger sig ut,
frusen, blek och fantastiskt stark
Det känns rätt att snön bara når svackorna på de skånska fälten. Den blekt gröna och yrvakna ytan sträcker sig mot himlen och den försiktiga solen. Kanske lurpassar vintern, där den dröjt sig kvar i skuggorna, gör sig redo för ett försök till, men den vet att slaget snart är förlorat. Det är så det känns.
Vindkraftverken är stillastående klimatsmarthet utanför tågets fönster. Norrut. Hemåt. Tåget rusar fram. Jag sitter still, men allt rör sig i mig. Jag vill ut, fram, upp, explodera och jag är lättare på allt utom foten. Den trycker ned gaspedalen. Jag sitter still, vagn 11, plats 55 står det på biljetten, men jag rör mig i expressfart mot februari och mars. Tränings- och skrivarmånader. Vår? Nej, min tid. Vår? Gärna det om du är hon som är hälften av vi. Vår? Absolut, jag vill att solen jagar mig och smälter bort det som fallit och aldrig kan resa sig igen.
Halmstad. Kort uppehåll. Vi är inte försenade längre. Jag är i tid. Norrut. Hemåt. Längtan. Ingen möter mig, men jag är en bra början och fortsättning följer.
Så rör vi oss igen. Jag sitter still men rusar ikapp med tåget. Och jag har glömt allt det tunga. Det är ingen minnesförlust egentligen.
En passus. Jag har så många åt där jag stoppat blödningen i ingångssår. Nog nu, jag söker en utgångspunkt istället. Strax innan gryningen idag lånade jag stjärnorna. Arrangerade dem för att få rätt kosmisk balans. Förlåt för röran, jag ställer allt tillrätta med nästa dikt – och ger du mig stafettpinnen tar jag sträckan runt vintergatan för dig.
Jag far förbi det jag lärt mig – vi ska äta ni ska laga – fast från andra hållet. Norrut. Hemåt. Bara en timme till.
Alla gårdagens hon som inte är morgondagens du är bleka, vackra och försvinnande silhuetter längs vägen. Jag kan inte se på dem, för dagens sol bländar så.
Vidare. Norrut. Hemåt. En blå himmel där cirrusmoln leker obekymrat. Det är knappt plus, men trots allt plus. Och idag är längre än igår. Nu är mer än förr när jag närmar mig Varberg. Jag är fortfarande på väg, bara lite närmare.
Värö bruk stör, men bara temporärt, och jag glömmer det när ett plan målar streck på himlen. Det letar värme söderut, min väntar på mig en bit bort. Norrut. Hemåt.
Efter de sista tunnlarna i Halland ser jag vass som fruset väntar på det jag väntar och längtar; värme, vår, sommar, kaffe i naturen, min grönskande biktstol. Det är bara en halvtimme kvar för en helare man.
På en konstgräsplan sparkar ungar boll och jag ler när vi passerar den trötta stationen i fina, lilla Kungsbacka. Klockan är två. Jag är en och aldrig densamme.
Vi rullar in. Jag landar på välbekant mark. Jag har inget bagage, bara en litografi under ena armen och en lattjolajbansväska att rulla omkring. Muntert går jag längs gatorna i Friggtown, över den sista bron och når Olskroken. Hemma.
Jag vet att regnet kommer en dag när jag tror att sommarhimlen är evig, men jag räds det inte idag, utan gör mig redo för nästa etapp. Min bil har inga pizzahjul, och varken ostbågar eller lik i lasten. Det är full fart framåt och jag har ingen som helst lust att titta bakåt. Inte så länge nu finns.
Vi har fått ny hiss i huset. Den är för tre personer, men alla i svalen ville förstås åka med i premiärturen och det ville inte sig bättre än att hissens kablar gav vika och vi for nedåt med en jäkla fart.
Lyckligtvis vilar den här staden på lera, så vi dog inte utan kunde omtöcknade ta oss ut. Vi var i underjorden och där stod jätten Atlas och höll upp staden Göteborg på sina ytterst trötta axlar.
”Det är inte riktigt som att hålla upp himlen”, sa han och tittade på ett gäng monitorer som höll koll på staden.
På alltför många skärmar syntes nedskitade kommunala tjänstemän och chefer som, i väntan på att staden skulle bli bättre på att omvandla rötslam till energi, betedde sig som just värsta sortens rötslam och stal all vår positiva energi. Oavsett hur höga hus de förvaltade hände allt under bordet. På en annan skärm syntes förvaltningschefer och höga politiker leka tysta leken börjar nu. Samtidigt pimpade leverantörer byråkraternas privata hus och lät nedskurna förskolor och orenoverade stadsdelar få fakturan. Och nu hade politikerna övergått till den här leken.
På andra skärmar syntes de sorgsna blomsterkvastarna i Länsmansgården, en markör för det senaste utslaget av ondskans vansinne.
Och på andra ytterligare syntes oroliga och desperata vänner och bekanta till den försvunne Rasmus.
Atlas suckade. ”Ibland vill jag bara släppa taget och låta allt rasa ned i gyttjan.”
Jag nickade. ”Det finns ögonblick när jag förstår och delar den tanken, men så ser jag allt det där.”
Jag pekade på en monitor där en höggravid kvinna njöt av solen i Trädgårdsföreningen. På en annan väntade folk tålmodigt på att en permobil skulle köra ombord på en spårvagn vid Linnéplatsen. En patrull dagisbarn i gula västar gick sjungande längs gatorna i Kungsladugård. Den vindpinade kvinnan på Olskrokstorget log och försökte sälja några blommor till. Människor hastade hem till sina familjer i Hjällbo. Bara någon enstaka bil tutade, trots att en monitor visade på ett tragikomiskt trafikkaos vid Ullevi. I Stigbergsliden kokades det soppa till de nästan, men inte riktigt bortglömda. Över Göta Älvbron cyklade människor på väg mot värmen som också finns på det stigmatiserade Hisingen.
Atlas sträckte lite på sig, lätt återupplivad. Ovan jord föll ytterligare en pusselbit på plats i jakten på de mutade och skakade samtidigt om de som alltför länge trott att goa gubbar är ett bättre styrelseskick än demokrati och ärlighet. Och kanske tänkte en pojke en sekund extra och lät kniven ligga kvar hemma istället för att den skulle tas med och göra honom till en potentiell mördare.
Det var ingen total scenförändring, så skönt naiv är tyvärr inte världen, men lite mer öppnade ögon verkade finnas innanför Kålles gränser. Det här kastade inte bort mörkret som spritt sig på olika sätt på sistone, men än en gång knöt jag handen och visste: så länge det finns ett oskyldigt leende barn i ena vågskålen och all världens ondska i den andra – så länge finns det fortfarande hopp och möjligheter. Och så länge det finns hopp kan aldrig ondskan väga mer, oavsett hur vidrigt förtärande och tung den är.
Jag och mina grannar började vår mödosamma klättring mot en stad som ibland är så mörk, men som också är så mycket sol, så många vackra människor och så skönt kysst av havet.
Älskade, dumma, jävla, fula, fina, underbara, vidriga och vackra Göteborg.
Den här veckan tar ICA ett steg till i sin långa reklamsåpa. Butiken får en praktikant.
Det är en fantastiskt bra film som lyfter fram en grupp som sällan syns – människor med funktionshinder. Är man skeptisk kan man säga att ICA försöker sno billiga goodwillpoäng, men jag tror att de har en god tanke och planen är att anställa uppemot 1000 människor med någon form av funktionshinder. Bravo!
Jag hoppas att ni skrattade åt filmen. Den är rolig. Och man får skratta. Ett hjärtligt skratt ligger otroligt mycket närmare godheten än det ligger ett elakt skratt. Det här är en varm film som får en att inse att vi alla kan se lite borta ut när vi tappar hakan.
Jag skrev för några år sedan om sexualitet hos psykiskt funktionshindrade. Det lärde mig att det jag och du tar som en självklarhet är ett jätteproblem för vissa av våra medmänniskor. Inte minst hade föräldrar till funktionshindrade svårt att förlika sig med tanken på sexualitet hos sina barn. Det var mycket tabu, men också väldigt förlösande skeenden i ett projekt som handlade om att kärlek alltid är vacker och måste få spelrum.
Jag har också anlitat Samhall på olika sätt och mött individer som är noggranna och skötsamma på ett sätt som väldigt få andra. Det är beundransvärt och där har vi alla något att lära.
Jag var dessutom en gång på besök på ett sommarkollo med främst autistiska barn. Det var känslostormar och märkligheter som jag aldrig sett annorstädes, men också oförställd glädje över livet. Barnen var enkla, raka och naiva – tre väldigt fina egenskaper som vi alla borde bejaka.
Allt det har fått mig att ifrågasätta vad som är normalt. Är jag friskare än någon med ett funktionshinder? Och spelar det egentligen någon som helst roll? Alla är olika, men det finns plats för alla.
Ändå syns de med funktionshinder väldigt sällan i arbetslivet, men kanske är det här ett steg i rätt riktning. Personligen tror jag att en ICA-affär mår fint av nya, friska krafter som brinner av iver och att det här kan få många att känna ett ökat människovärde. Det gäller både hos de som släpps in och de som får dela sin vardag med nya, underbara människor. Det är hur som helst en tanke som skänker hopp.
Slutligen, minns det här. De med funktionshinder är inte dumma, de är särskilda och lika vanliga eller udda som du och jag.
Vill ni prompt se på en lallande idiot som är dum i huvudet på riktigt ska ni be mig att pilla lite i en bilmotor.
PS! Jag har använt ordet funktionshinder som en generisk term, i brist på kunskap om eventuellt andra uttryck.
Word up, Anjo 