Åtta dagar som (jag) gick

9/9

Cirkusen har lämnat stan, kvar är bara fåglarnas buffé. Slumpmässigt kvarglömda halmstrån med smått och gott i. Jag går över soliga Heden, där sommaren vill mer. Kvällstidningarna löpsedelstävlar om 5:2-dieter, min köpfrekvens är 0:7. Metro står gömd under träden, skriker om senaste skotten som föll. Ingen tar notis. Det har varit för många nu. De löv som redan fallit från ännu vitala träd förbannar sin död på ännu varma trottoarer.

10/9

Regnet faller, en första aning av sprickor i årstiden. Långt färre fåglar äter frukost idag, men kråkorna matchar himlens nyanser perfekt. Spårvagnsspåren och parken med isbanan – uppgrävda till max. Brandgula västar och brandgula lampor varnar ikapp. Centrum är som det alltid är, fast egentligen minns jag fel. Oftast är Avenyn en gata som flyter, inte konstrar som dagens hinderbana. Men, vädret bjuder in till en slags munter misantropi.

11/9

En ensam kråka på Hedens grus. Den marscherar i kylan, vaktar sitt fält, sina halmstrån – även fast de är tömda och kanske allt annat än halmstrån. Pendlarna som gick till bussen i sömnen sover än, när de susar fram längs Sten Sturegatan. Det är kallt, men vackert. Trädgårdsföreningen ser förförisk ut. Det buteljbruna vattnet i Vallgraven, inte lika sensuellt. Jag möter en segway. Den har kommit fel. Men, det gäller å andra sidan var den än är.

12/9

5000 för en katt. Den blekta lappen har alla halvklippta ring-mig-uppmaningar kvar. Det har gått för länge, tänker jag krasst. Och det motsvarar 5000 burkar som mannen måste hitta och lämna in. Han som sover i en bucklig bil i ett av Hedens hörn. Han drömmer på passagerarplatsen, kanske om hemmet i Bulgarien. Symptomatiskt är det en säck hittegods som sitter bakom ratten. Det är som en bild av allt som är fel i vår lugna vrå av världen. Den gula böteslappen vajar långsamt i morgonbrisen.

13/9

Ett dagisbarn på väg till sitt skift möter mig i portiken. Snickarna runt hörnet fikar långt innan jag satt igång min mejl. Träden har inte tappat färgen, men bleknar långsamt och tycks ge upp, likt flaggorna – de helt vita – längs Hedens huvudled har gjort. Korpmatchernas kom igen gubba’ är på väg att ebba ut. Blommorna någon arrangerat runt lyktstolparna ser däremot pigga ut. Mannen utanför vårt kontor bär ut trottoarprataren som ber om bättre affärer. Bubbelgummaskinen står redan på vakt. Två kronor för en stor kula färgämnen.

14/9

Solen lyser. Den är obekymrad, fastän dess värme är devalverad. Vi rullar på en harmonisk tur i ekologiska affärer, köper skaldjur över bästa disken och talar leksaker med någon som förstår att kvalitet och lycka inte har ett dugg med kvantitet att göra. Vi går längs gator där torskar skräms bort av fyndiga krogkoncept och kryssar mellan Hagaindianernas cyklar och barnvagnar. Fikens soliga tillflykter är fyllda en sista (?) gång.

15/9

Vi går och tittar på barnstolar. Säljaren kan ingenting. Och på Babyproffsen är ointresset från personalen en rejäl kontrast till butikens namn. Vi äter den bästa asiatiska maten – åtminstone hävdar skylten det – och när jag går till det bortglömda valet faller regnet och lovar att hösten faktiskt finns. Ambulansernas sirener verkar mer stressade, kanske surar de i regnet och vinden. Avenyn är en tom tvärgata till ingenting alls. Några hukar under filtar på fiket. Jag går några sista steg för att somna en liten som aldrig frusit utomhus.

16/9

Det är första morgonen på väldigt länge som regnet och gatlyktornas sken leker i asfalten. En man går förbi, han har shorts och paraply. Det är sommar möter höst, det är fritt tänkande möter hur-mår-du? Vägbygget i Brunnsparken är lerigt, Nordstan själlöst, promenaden blomspruteregnig och träden byter färg snabbare än någon kan förstå. Visst badade vi förra helgen tycks ansiktena säga längs Östra Hamngatan innan de vänder sig mot resebyråns skyltfönster och dess löftesrika opium. Hösten har nått världens vackraste stad.

Höst – jag lever och dör och lever

Det är något med hösten. Dess skönhet exploderar i trädens färger och samtidigt är det en tid när det finns för många små fåglar på trottoarer. På många sätt är hösten allt liv, men samtidigt dör så mycket.

Jag känner det igår, den där blandningen av liv och, inte död, men väl fatigue. Det har varit en lång tid, för tidiga mornar och för sena nätter; första morgonvagnen bort, för sent för att orka skriva när jag kom hem.

Lyckan lever i mig, i allt vi är, och i orden jag älskar att författa, men nu har det varit mindre brokig höst och mera regnmassakrerade liv i mitt skapande ett tag. Jag har levererat där jag måste, alla kan se det, men boken står och darrar. Den ber mig om nästa sida, så nyfiken på sitt eget öde, men jag saknar närkontroll och älskar med en fjärrkontroll. Löften blir luft blir zappande och jag vaknar besviken på mig själv för ofta.

Solen berättar den här lördagen att den håller sig kvar ett tag igår om jag rycker upp mig. Jag tittar mig i spegeln, ser en man som behöver blunda ett tag, och går. Skatås, där vindens rasslande, ackompanjerat av allt större lövhögar som följer dess nycker, och bäckarnas porlande är allt som hörs – där landar jag.

Jag sluter ögonen på en stig jag aldrig gått, men som var en flyktväg förr. Och ett fallande löv är min psykolog. Tystnaden och stillheten berättar allt, precis som det är, och ger mig svaren mitt hjärta trängtar.  Jag sätter mig på en naturlig bänk och andas ut.

På andra sidan av långt bort, men alltid nära, sjunger hon. Ögonen som alltid viskar sommar dyker upp inom mig igen. Hon som får en trött rödhake att bli en stannfågel, men aldrig strykfågel – och som bjuder en sångfågel att bli en älskad flyttfågel, istället för en radarstyrd flyktfågel. Hon bär mig, som jag bär henne. Hon längtar till huset vid havet. Det som väntar efter sista raden i min bok. Jag ler.

Solen är klar, den går i moln. Vinden grinar illa, men jag har inte tröttheten kvar. Mina steg blir allt lättare. Under en rotvälta hittar jag ingången till en ny historia och två björkar lite längre bort kan nog få varsin roll också.

Någon badar i Delsjön – det är +5 i luften. Doften av grillad korv och lyckliga barn i reflexvästar. Frusna golfare som helst vill till klubbhuset. Två killar vars samtal bränner mer än deras stavgång. Lyckliga hundar. En fiskare i den lilla viken. Två kajaker letar sig ut bland öarna. Allt blir ett leende.

En stund senare, när jag kommit hem, slår regnet mot rutan. Det frågar mig om det och mitt författande ska springa ikapp. ”Visst”, säger jag. Regnet hamrar så fort och hårt det kan. Mina fingrar rör sig fortare. Regnet avtar, ger sig, flyr med sin bundsförvant – vinden.

Det är höst, men rätt höst inom mig. Snart ska vi fortsätta en helt annan saga, men den får bara vi och de tända ljusen höra. Till dess, ett nytt kapitel, ett växande leende och tydligare konturer av ett hus vid havet där vi kommer att älska både varandra och hösten som aldrig förr.

De tre årstidernas förvirring

De övergivna isflaken i kanalen är ett pussel som inte går ihop. Några bitar saknas för vinterskrud, det är för många bitar för vårglitter.

Tiden vet inte vad den ska göra.

Februari, nyss pensionerad, ringer och frågar om den ska komma tillbaka.

Mars, just anländ, har redan fått en identitetskris och vet inte om den är varm, kall, hoppfull eller ett totalt kaos. ”Jag önskar jag var juli”, säger Mars till sin psykolog och får en remiss som i bästa fall ger honom lite offentlig sektor-assistans i september. ”Jag vill inte vara uppkallad efter en krigargud, kan inte Amor få bli mitt namn”, säger Mars sedan. Byråkraterna på det statliga verket säger bara avslag med ett tonfall som låter som en gammal avslagsstämpel på invandrarverket.

”Jag förtjänar en chans under en ljusare tid, låt mig vicka för mars”, säger februari i telefonsamtalet till tidsbossen. ”Hade alla månader varit som mig hade folk fått 13 månadslöner på ett år utan att vara politiskt förtroendevalda av West Sweden. Tänk om jag fick visa upp Alla hjärtans dag nästa vecka, det hade varit något. Snälla, jag hade så gärna upplevt sommartiden bara en gång. Jag orkade 29 dagar, men har mer att ge. Kom igen, låt mig få lite mer tid.”

Tiden lägger på i februaris öra, den har större problembarn att hantera.

Vintern, som redan packat sin kappsäck, har för ett kort ögonblick sedan vänt åter och flyttat in i Göteborg. Den anklagar våren för husockupation och får ett tillfälligt ja av hyresnämnden. Polisen vräker, ytterst motvilligt, våren. Just hade farbror blå vant sig vid att hälla ut vårtörstiga ungdomars öl, nu ser den framför sig mer dubbdäckskoll på Friggagatan.

Vintern breder ut sig, men gråter sig till sömns redan i dag, dagen efter, dess tårar fyller gathörnen med en helt onödig sörja. Den nyanlända, oskuldsfulla våren, redan hemlös och utfrusen, hukar i blåsten, dess tunna ballerinaskor är inte slasksäkrade och broddar gör sig inte bra på dess fötter.

Hösten, sedan länge bortgången, tittar till det hela, muttrar något om en känsla av deja vu och är förbannad över att bli väckt av någon som misstagit allt som händer nu som en förtäckt höst.

”Det är för fan mars”, säger hösten.

”Jag vet inte vem jag är, kanske är jag höst”, säger mars.

”Kan jag inte få vicka lite, snälla”, säger februari och protesterar på andra sidan någon form av datumlinje.

”Jag fryser”, säger våren.

”Jag känner hur livet rinner ur mina händer. Jag ville vara en Disneyvinter, nu sköljs jag ned i kloakerna som en bastard”, säger vintern.

Tiden får ingenting att gå ihop. Den längtar till sommaren.

 

Åskbefriad höst

Vad var det för en rasslande saga
löven berättade idag?

Hörde den ihop med vindens brus
i allt tröttare, glesare träd?

Och sjöng den samma sång
som den framrusande strömmen
i förvånade gräsänders
översvämmade å?

Jag tror det

Den berättade att
varje åskväder jag byggt upp,
fast det bara slet sönder,
skapade långlivade vibrationer
som fortplantade sig i mitt bröst
och skavde mot mitt hjärta
tungt

Och detta var mitt
ständiga mönster, trots
att allt jag någonsin ville
var att, utan ett oväder
som rekvisit och ursäkt,
få vara en regnbåge
som log mot dig
och kompletterade solen
vart du än gick

Det var inte det förlorades saga
jag lyssnade till i dag
Ingen ironi eller sorg fanns i
dessa enkla konstateranden
av förr som aldrig var
Det var bara förklaringar
och förutsättningar,
en slags resumé av
det alltid uppskjutna
Där fanns inga pekpinnar,
bara vägvisare

Sagan hade inget lyckligt slut
för dess nästa kapitel
har inte börjat än

I lövens rasslande,
i vindens brusande,
i vattnets framrusande
hör jag dess intro:
”Det kommer en gång”

Jag ler och tar ett säkert steg
in i en åskbefriad höst

Det är höst, för fan …

Regnet piskar mig när jag går nedför Teatergatan. Vinden blåser av min huva och det är fan inte ett dugg romantiskt.

Jag missar trean med mindre än en minut. Nästa kommer om tretton (såklart) minuter. Delar väntkur med en man som röker – och givet vädret ids jag inte be honom gå ut. När hans vagn kommer går ett fyllo av och tar hans plats. Han rosslar, harklar och drar upp gegga ur sitt bröst och spottar i skamvrån. Regnet och vinden kastar sig in som kamikazepiloter där vi står, fyllot och jag.

Biljettautomaterna är sönder på vagnen hem. En liten seger i en halvfull vagn som luktar svagt av tisdagsfylla. Jag släpar på dubbla väskor och det är rätt ironiskt. I morse bar jag dem till korpmatchen strax efter klockan 07. Värmde upp på Heden under allt mer uppsprucken sky. Sen kom inte motståndarna – de hade glömt att berätta det för oss bara. Så där sitter jag på väg hem – i monsunliknande förhållanden – med oanvända träningskläder som sällskap. Det är så ironiskt att det är … extremt icke-roligt.

Jag går av i Olskroken. Det är mörkt redan. Klockan är inte ens halv nio. När slutade sommartiden, egentligen? Förkrossade löv ligger som fastklistrade på trottoarerna. Vattenpölarna har hittat en djupare mening med sin tillvaro. Vinden sliter av min huva igen – hallå, det var inte roligt förra gången heller, vindjävel!

På gatan har vintern fattat tag i den stora presenningen som täcker huset mittemot. Den sliter och drar i väven och ljudet är totalt enerverande på alla sätt. Vinden ökar och jag är på väg att få rascha, araben och allt annat som gubbsnea Göteborgare kan tänkas utstöta.

Vad kan jag säga? Det är höst, för fan …

 

Årstidstrubbel

Våren har inte fått någon färg och karaktär ännu, den är lika blek och grå som fula nya Ullevi. Jag ser en ensam och ledsen affisch som frågar om någon sett en försvunnen pojke. Jag tror inte att det någonsin känns bättre att leta efter en saknad son, bror, älskling, vän – men, undrar om det inte ändå känns lite mer hopplöst och smärtsamt när en vind, som inte vet om den är vinter eller vår, river i dig utan pardon. Affischen ser extra sorglig ut där den nästan försvinner i det grå och så döljs den lite extra när vinden virvlar upp gruset.

Två cafébesök föregår min promenad längs Danska vägen. Det enda vårtecknet är en cyklist som väser idiot för att jag råkar sätta en fot på hans gudomligt privata cykelbana. Att jag bara rundar en barnvagn och att han har all plats i världen spelar ingen roll. Han är cyklist, jag är gångtrafikant. Det är universums äldsta konflikt. Jag är en idiot och lycklig över att cyklister, till skillnad från skränande fiskmåsar och blåsippor, inte är fridlysta.

Längs Danska vägen från Röda torget till Redbergsplatsen passerar jag fyra kyrkogårdar, men bara en glassbar. Det känns som en bra sammanfattning av årstiden idag.

Husen jag träffar på – de malplacerade höghusen i Prästgårdsängen, Örgrytes glada villor och slutligen Lundens brokiga blandning – trånar efter ny färg, rosiga fasadkinder och en värmande sol. Det är en samfälld suck som lämnar de tysta och karga byggnaderna.

Vid Thai Nisa har vinterns grus blandats med de där torra löven som ingen kom ihåg att sopa under asfalten i höstas. Vinden virvlar även här och blir ännu mer årstidsvill.

Kanske är det därför det börjar snöa strax efter.

I morse ställde vi om till sommartid.

Det är en ironisk dag på det hela taget.