Limousinegatan

Utanför det rosa hotellet i centrala Göteborg står allt som oftast en rad flådigare taxibilar. Ja, några vanliga också, för sådana där lite lagom framgångsrika affärsmän och -kvinnor som själva måste ringa till Taxi. Dessutom står några friåkare i utkanten utifall att någon som lämnar hotellet inte ens ids att be personalen ringa taxi.

Men, det är de flådiga som man noterar. Påfallande ofta är det i samarbete med Volvo Logistics som folk hämtas upp – och inte sällan i stora SUV:ar. Där står förarna, prydligt kostymutklädda, med namnskyltar i händerna.

Så också idag, men dessutom stod där en fullt uppstyrd clown. På hans skylt stod det helt enkelt Jac. Och så kom de ut; Mr. Green, Mr. Ho, Herr Larsson, Ms Gennaro, Mrs Rose och sist Jac – som också var sminkad till stordåd. Han tittade på skyltarna och såg sitt namn. Snabbt gick han fram och fick en dusch i ansiktet från förarens stora blomma i knapphålet. Sminket rann och det var tydligt att clownen inte log bakom masken.

Det bekom förstås inte föraren som snabbt fick tagit hand om Jacs väska, varpå den surrades fast på motorhuven på limousinen, som förstås var den klassiska clownbilen. På fotstegen stod en clowntrupp redo att spexa och showa hela vägen till Landvetter. Den svarta bilen var öppen och när Jac suckande slagit sig ned klämde föraren på det absurt stora signalhornet och så gav de sig av.

Jag fortsatte att gå och sprang nästan in i ett hiskeligt monster i alldeles för liten chaufförskostym. Dess klor höll ett fast grepp om en skylt med texten Potter.

Den första ingivelsen var att vråla: Harry, Harry, åk inte med den här demonen. Sen tänkte jag till och kom på att Harry Potter är en otäckt stark konkurrent till mina litteraturalster. Glatt visslande gick jag därifrån …

Fel eller rätt skylt

Jag satte upp skylten Do disturb på min hotelldörr i natt. Och, som jag blev störd.

Först kom ett mattegeni in och spelade autistisk gitarr. Han kunde alla ackord i hela världen.

Sen kom en kossa in och lade sig i ena sängen, det gjorde inget – men, när tjuren i hennes hjord skrapade på dörren kändes det mindre bra.

En högljudd mimare, som tyvärr var stum, hade en dålig dag och berättade ljudlöst om sitt liv och jag förstod inget.

En bokförläggare hade förlagt sina böcker och grät över sin förlust, men tröstade sig med att sno min informationsbroschyr om hotellet.

En smurf kröp in och drog i sig en lina kokain med förklaringen att han ville bli fyra äpplen hög, det här med tre äpplen var så förstelnat.

I det läget fick jag nog och satte upp skylten Don’t disturb på dörren. Precis då kom världens vackraste flicka gående. Hon tittade på skylten, sa ”aj då” och gick. Jag sprang efter, men magin var bruten och hon försvann runt hörnet och var bara ett minne blott, ett förlorat och oupplevt paradis.