Är Argageddon här?

Jag vet inte hur många badmintonmatcher jag sett där fjäderbollen varit en osäkrad handgranat. Allt uppfattas som hån. Alla rasar. För många läser in för mycket – och svarar för ilsket på minsta lilla mothugg.

Viktiga frågor – ta mäns våld mot kvinnor som ett av många exempel – försvinner i en orkan av allt hetsigare tjafs gång på gång. Istället för att komma framåt, kör vi samma visa om och om igen. Ett skyttegravskrig där sidorna slänger skit på varandra: PK, grottmänniskor, feminister, foliehattar, manshatare, kvinnoförtryckare, kärringar, vita kränkta män och så vidare.

Debattprogrammen på TV är verbala rallarslagsmål varje vecka; nätet fylls av bråk, tjafs och indignerade vendettor; det är alla mot alla, fastän ingen egentligen borde vara en motpart allt som oftast. Tjafs på Instagram leder till upplopp, mordhot och vansinne. Artikelkommentarerna i tidningarna är hatfyllda – fast, hatet är så vardagligt att det nästan inte ens känns laddat.

Dagstidningarna är för ofta enformiga gatumusikanter, som står och spelar samma gamla sång i samma gamla gathörn – refrängerna är fyllda av nödrim på temat rasar, hånar, chockar – och så får tidningarna samma gamla allmosor av folk som läser dravlet och blir förbannade på allt.

Vi rasar, vi kränks, vi är förbannade, vi gormar, vi gapar, vi hotar, vi svär, vi förbannar. Ett tåg som är tio sekunder försenat är ett världskrig. Allt är åt helvete. Twitter är max 140 tecken, men rymmer mer indignation än Jorden kan bära ibland.

En arg bloggare tycker att normaltjocka kvinnor är feta. Nästan alla andra blir arga på henne, förutom några som blir arga på de som blir arga – och kallar dem nyttiga idioter.

En annan arg bloggare toklackar på att hemlösa har mobiltelefon. Då blir alla arga på henne, och argast blir arga snickaren.

Vid horisonten står Argokalypsens fyra ryttare och väntar. Deras frustande springare vill spränga fram mot oss.

Det enda jag kan göra är att begrava min egen idioti – och istället slänga ut några fotanglar i form av smileys och like-symboler när ryttarna dundrar fram. Fast, fan vet om de hjälper – folk tycks väldigt arga på allt som är glatt och oförargligt också.

Varje gång bredbandet glöder känns det allt starkare i varje fiber – Argageddon är här.