De hungriga och matematikern

Det var verkligen en hemsk syn. Jag hade precis kommit in på ICA när ett gäng rätt bastanta typer, och inte på grund av hård träning om vi säger så, dundrade in. En av dem hade kedjat fast en matematiker och släpade den lille gråtande mannen efter sig.

”Kakhyllan”, väste truppens ledare och så marscherade de dit. ”Kalorier per krona”, skrek de åt den sorgsne matematikern och så fick han räkna på vilka kakor som gav bäst utväxling. Därefter fortsatte de mot godishyllan där han utvärderade allsköns färgad skit för att få fram det optimala sockerintaget. Vid chipshyllan höll han på att dö av skräck när en synnerligen vildögd dam höll fram en påse vickningschips och dipsås. ”300 gram av det här, dipmix och 2 liter cola. Räcker det för att få ihop 3000 kalorier på en kvart?”

I ett obevakat ögonblick befriade jag matematikern, tog hans plats och bad honom sticka och räkna integralkalkyler eller något annat som var för smalt för att dessa monster skulle notera det. Han tackade mig för mitt offer med π kramar och drog iväg.

En av de korpulenta tittade på mig. ”Hallå, vem är du? Var är matematikern?”

”Lambda upphöjt med Opus Dei är lika med Delta Force genom Carpe Diem”, sa jag.

Det verkade övertyga dem och så drog de vidare med mig. När vi nådde grönsaksavdelningen höll jag på att falla ihop och tog mig för huvudet, samtidigt som jag gnydde.

”Vad är det, räknenisse?”

”Kaloristrålningen från palsternackorna, den bränner sönder min hjärna. Det känns som om talet är oändligt stort.” De tittade på varandra, fyllde en korg med palsternackor och hotade butiksmedarbetaren med stryk om de inte fick fram fler palsternackor.

”Purjolöken”, ropade en av dem.

”19000 kalorier per 100 gram, men skit i den – satsa på rädisorna, varje krona ger er 200000 kalorier.”

”Morötter? Auberginer? Squash? Rotselleri? Paprika? Ingefära?” De skrek i munnen på varandra och jag hade fullt upp med att svara: ”250000 kalorier. Det där kan vara en miljon kalorier. Menar ni styck? Jag kan inte räkna på ett kilo, det blir så jädra stort tal. Kan någon hämta en svart tavla, det går inte att räkna ut en sådan storhet som kaloriantalet i kiwi utan krita och formler.”

”Dumpa chipsen och kakorna, vi måste få plats med fler grönsaker. Vad är en rödbeta värd i kalorier?”

”En låda jordnötsringar och 14 kilo godis av sliskigaste sort”, svarade jag.

När vi lämnade butiken skrattade de sig halvt fördärvade. För bara 359 kronor hade de, om mina kalkyler stämde, fått med sig 15 439 234 321 kalorier.

”Du har förtjänat din frihet, matematiker”, sa en av dem och lossade kedjan.

Jag tackade, gick och tittade bort mot butiken igen. Där stod den magsuraste delen av personalen och de såg inte glada ut (what’s new?).

”Du har inte ätit ostbågar på elva månader och nu har du vänt vår andra huvudmålgrupp från snacks- och kakhyllan”, sa en av kärringarna i kassan. ”Ta honom”, skrek en annan och så jagade de efter mig med samma energi som de brukade bemöta mig med när jag handlade.

Jag kunde, med andra ord, lugnt släntra därifrån utan minsta rädsla för att bli fångad.

Självscanning 2.0

Det har blivit så mycket lättare att handla på ICA i Olskroken sedan de införde självscanning 2.0. Nu behöver du inte ens plocka ned varorna i korgen.

Allt du behöver göra är att, precis innanför ingången, ta den där blippmojängen som läser streckkoder och föra den mot ditt hjärta. Den känner av hur du mår, hur du haft det och vad som väntar, sedan rullar den ut en vagn som du bara följer till kassan – varorna hoppar ned själv, självscanning 2.0 vet vad du vill ha och/eller behöver.

Det är rätt tydligt att se hur bra det funkar.

Där ser man den ensamme medelålders mannen som givit upp och inte ens suckar när hans korg fylls med ärtsoppekorvar och 3,5:or. Det rycker lite i äpplena, bara ett kort ögonblick, men så fylls vagnen av en chipskolonn.

En småbarnsmamma ler när hennes korg fylls av passionsfrukt och tittar glatt på sin man. Han har en egen korg och ned i den flyger Teknikens värld och fryst pytt-i-panna. Med en suck går kvinnan vidare och chokladkakor i mängd rasar ned i hennes välfyllda och ouppfylla korg. Maken går obekymrat vidare och märker inte ens hur en kokosnöt lämnar fruktavdelningen och i hög fart färdas mot hans bakhuvud.

En farmor ler när de kakor hon ”vill köpa” till sina barnbarn för sina sista slantar stannar i luften och därefter återvänder till hyllorna för att istället ge platsen i hennes korg till en korsordstidning och färsk fisk istället för tonfisk på burk.

Mannen som med plågad blick ser sin vagn fyllas av toapapper, katrinplommon och druvjuice avslöjar dock att det här systemet skulle behöva en diskret avsändare på vissa leveranser.

I dag hade jag, vid shoppingtillfället, just haft en stressig dag, krönt av en fem timmar lång workshop om tuffa strategier på en grymt elak europeisk marknad, samtal från en PR-chef vid sexsnåret och därefter en god kopp kaffe med en skön typ som brinner för det hon gör. I morgon väntar en räcka leveranser, ett snabbt möte i Surte, höstsalong med afterwork, sko- och hängsleköp, en tur till skräddaren och hemgång innan jag förvandlas till As-kungen. På lördag en heldag, helkväll och vinglig (?) natt i frack med 400 (?) människor.

Självscanning 2.0 gjorde verkligen sitt jobb. När jag lämnade butiken bar jag på två papperskassar fyllda med energidryck, coca-cola, bake-offbröd, popcorn, frukt, tuggummin, tandkräm, smågodis, glass, banan, yoghurt och saft. Jag är redo för söndag morgon, kan vi väl säga …

 

När kapitalistsvin shoppar

Det var lite otrevligt på ICA Olskroken i söndags morse när en väl utstuderad kapitalistjävel kom in med sin son för att handla.

”Nu handlar vi bara det dyraste, allt annat är ovärdigt, min son. Dyrt är bättre”, skanderade mannen och rufsade sin son i håret som om han sagt: nu ska vi åka bergådalbana till solen går ned.

Grabben såg olycklig ut, men svarade artigt: ”Ja, far.”

När mannen såg att ingen var inom syn- och hörhåll viskade han till sonen: ”Men, notera vilka varor som finns till nedsatt pris, så skickar vi en fyllbult att köpa dem sen, det är optimalt både för kassan och vår image. Ett bra tips för när du själv har avlat fram en avkomma och ska söndagshandla.”

”Det där ser dyrt ut, pappa”, sa grabben och pekade på naturgodiset. Pappan såg fullständigt förryckt ut. Ansiktet vreds till något närmast bankiriskt kärlekslöst. ”Naturgodis är en kommunistisk konspiration, det är det enda dyra jag inte köper. Det och ekologisk skit. Fair trade is a serial rape of profit maximization, kom ihåg det.”

Strax efter stoppades de av en butiksvakt och denne kunde snabbt plocka ut ett paket oxfilé ur pappans rockficka.

”Oj”, sa pappan och stack ned en tusenlapp i vaktens bröstficka. ”Jag måste tagit fel på korgen och fickan, det är söndag.”

”Fortsätt handla, herrn”, sa vakten och gick korrupt krökt därifrån. Pappan stoppade tillbaka oxfilén i rockfickan.

”Men, tusen spänn … hade det inte varit billigare att handla ärligt”, sa sonen. Pappan log överseende mot honom och skakade på huvudet. ”Mutkontot och oxfilékontot är olika. Jag har kalkylerat med ett gäng mutor, men inget för inköp av oxfilé. Det här går enligt plan.”

Strax därefter stod de i godishyllan och fadern erbjöd galant grabben att köpa godis trots att det var söndag. ”Se till att optimera innehållet i påsen nu, candy flow för fan. Jag går och gluttar lite bland olivoljorna. Jag tror vi behöver köpa en ny och jag vet vilken tillverkare som har bäst nyckeltal.”

”Smaken då?”

”Jösses, min son. Du är verkligen yrvaken. Sånt är för kulturarbetare och socialister. Det viktigaste med maten är att tillverkaren är ett sunt företag med goda vinster, ett bra brand, top-of-mind, market leader, preferred consumer choice och så vidare.”

”Kan jag få en serietidning till mitt godis, far?”

”Nix, men köp gärna en DI Weekend, jag tror du är redo att läsa den nu. Är du 14 år?”

”Jag fyller sex år i dag, pappa.”

Mannen stannade. ”Vad säger du? Då är det dags att skriva upp din veckopeng. Vad önskar du dig mer?”

Killen log. ”Det vore fint med lite Lego, far.”

Pappans leende stelnade. ”Vad sa du, grabben?” Killen tittade ned i butiksgolvet. ”Premieobligationer menar jag.” Än en gång ruskade hans far hans friss och log.

När de kom till kassan fick dock grabben en hurring när han tyckte att en gammal dam med två burkar kattmat kunde gå före dem, de hade ju ändå en hel korg med varor.

”Herregud, vill du sluta dina dagar som mellanchef, pojkvasker. Släpp aldrig någon före, de kan ta ditt jobb…”

”Hon är ju 80 år …”

”INGEN, min son, ingen. It’s lonely at the top, but it’s the top.”

De betalade, pappan kollade börsen (trots att den var stängd) i sin telefon och då slet grabben oxfilén ur hans ficka och gav den till tanten.

Slutet gott, allting gott. Särskilt oxfilén när den förgyllde en gammal änkas söndag.

 

Flickan med ICA-kortet

Jag undrar om hon är tio är fyllda. Hon är jättekort, har en ganska stor jeansjacka och håller krampaktigt fast lättmjölken och baconpaketet som ligger på rullbandet. Hon når nämligen inte in för att ta tag i de där klossarna som skiljer kunderna åt.

I sin andra hand håller hon en tjuga och ett ICA-kort. Hon är helfokuserad när det blir hennes tur. Blip, blip – det blir nitton kronor, hälsar kassörskan.

Flickan räcker fram tjugan. ”Ska du dra kortet”, frågar tjejen i kassan. ”Visst, men jag ska inte betala med det”, säger flickan. Hon drar, trycker på stopp-knappen, sen rasslar det till i skålen. ”En krona i växel och här har du ditt kvitto”, säger kassörskan.

Det är då flickan säger det:

”Tackar.”

Bara det ordet.

Tackar.

Jag tycker att det är otroligt fint. Sen går hon runt, plockar åt sig varorna och går hem. En liten hjältinna med bacon och lättmjölk i famnen.

Tackar …

Herregud, vad fint.

Duellen i snön

Det sägs att man ska möta sina fobier, hantera dem. Jag gjorde det när jag köpte ryggsäck. En del är rädda för ormar, andra för spindlar. Min skräck stavas bibliotekarier med kånken på ryggen och mord i blick på bokreans första dag.

Men, för att komma förbi det måste jag känna på ryggsäcken, förstå den. Så, det har jag gjort ett tag. Och det har gått bra.

…ej så längre.

Jag var på ICA idag och skulle betala. Stod med ryggen vänd mot den andra kassan. Där stod en timid man med ryggsäck. Vi betalade samtidigt och stötte i varandra.

”Oj”, sa jag.

Han tittade på mig med förakt, tog upp en stickad vante och slog mig i ansiktet.

”En duell, på min ära”, sa han och gick iväg.

Jag fattade ingenting, men en tant med dramaten sa att stötte man ihop krävdes upprättelse. ”Det var efter en duell jag skaffade den här”, sa hon sen och då såg jag att hon hade såväl träben som armprotes.

Jag gick ut på gatan där han redan stod uppställd. Ur sin näverryggsäck plockade han fram fotriktiga skor med broddar. Jag hade cityanpassade halkisar och slog ut med armarna.

”Charge”, skrek han, fällde ned huvudet och störtade fram. Jag gled, bokstavligt, åt sidan och han fortsatte med huvudet rätt in i staketet. Det stoppade honom inte och nästa stöt träffade mig mitt i den överjästa surdegen. Jag sjönk ned på knä och såg hur han backade, laddade och lät foten fara ut mot mig. Jag gjorde mig redo för en spark som skulle skicka mig till vad britterna kallar ‘kingdom come’.

Den kom aldrig. En tygkasse dök upp framför mig och killen i näverryggsäck stannade upp, halkade och satte sig ned.

”Slåss mot mig”, sa tygpåsens ägare. En rakt igenom vacker kvinna.

”Mitt agg är inte mot dig, väna jungfru”, sa miffot och gick därifrån.

Den leende kvinnan hjälpte mig upp, borstade bort snön och klappade mig på kinden.

”Tack”, sa jag och plockade upp min plastpåse från marken. Hennes leende försvann.

”Köper du engångspåsar, ditt as”, sa hon. Jag såg vartåt det barkade och rusade därifrån. Hon slet tag i en stor isboll, slängde ned den i sin påse och började jaga mig vilt svingande.

Det ska fan vara Olskroksbo.

Akademiker ska vara kopplade

Jag brukar binda mina husdjur, två tama akademiker, utanför ICA för shoppingfridens skull. I dag beslöt jag dock för att ta med dem in, givet väderleken.

”Vad är det för ras”, frågade en äldre dam.

”Rufus, det är han till vänster, är en sträv besserwisser. Lydia är en språklig rottweiler.”

Lyckligtvis kom jag ihåg att ha dem i korta koppel, men det blev ändå rätt snabbt ohållbart.

”Den här skinkan har aldrig varit i närheten av enris. Köper man den där kycklingen är man idiot, det är bara vatten. Färskpressad juice? Jo, för ett år sen”, gläfste Rufus och skrämde slag på slentrianshoppare.

Lydia kröp omkring och bet en anställd i vaden. Jag drog i kopplet, bad om ursäkt och sa att hon blev aggressiv när någon särskrev fläskkotlett.

”Man måste vara pantad arbetarklass för att köpa chips. Hej, Reine, har du koll på kilopriset? Det är i paritet med din vikt”, hetsade Rufus. På med munkorgen, kände jag.

Samtidigt hade Lydia tryckt upp en praktikant mot frysdidsken och tuggade fradga. Jag ryckte i kopplet och log.

”Hon menar väl, men hon flippar ut när ni säljer ört kryddad lax filé för 39 kr/frp och har jämförelsepriset i kilo.”

Ett ilsket morrande från kryddhyllan fick mig att vända mig. Där stod en man och höll en kopplad, korpulent man kort. Den lille tjocke hade nosen i höjd med hyllkanten och läste högt: 12,90, 12,90, 15,60.

Ägaren log förläget mot mig och nickade mot sin akademiker:

”Matematisk schnauzer, han vägrar att gå hem innan han kollat alla jämförelsepriser och gjort en överslagsräkning av butikens totala varuvärde.”

Vi stod tysta, så tysta som bara trötta akademikerägare kan vara.

”Jag har hört att den där rasen bibliotekariepudel är rätt timid och lugn”, sa han till sist.

”Har du sett hur de beter sig i en bokhandel”, sa jag.

Jag avbröts av att Lydia slet sig och rusade bort mot praktikanten igen. Jag såg bara skylten i dennes hand: 4-verkeri. Nu har vi fått in 3-pack. Köp 2 betala för 1.

Katastrofen var oundviklig.

Alla är lica?

Längst fram i kön står en man som strular och meckar för att få fram en 50-öring. Kassörskan ler och pratar om hur skönt det var på den tiden man fick ett tuggummi för en sån peng. Alla skrattar.

Efter mannen kommer en kvinna och lägger upp varorna. ”Vad fint du lägger upp varorna, det hjälper mig”, säger kassörskan och ler.

Sen är det min tur. Varorna är prydligt uppradade och …tystnad. Inte ens ett hejsan eller en blick i riktning mot kunden. Och när allt rullat igenom och jag väntar på mitt kvitto har hon redan vänt blicken till nästa kund och tittar på pantkvitton. Mitt kvitto får jag sträcka mig efter.

Vad fan hände där? När fick jag svininfluensan?

Nåväl, det finns bara en sak att göra i sådana lägen – hämnas så mycket man kan.

Nästa gång ska jag ha en mikrofon kopplad till ett par högtalare i ryggsäcken. Det kommer att höras väldigt tydligt att det finns några dåliga tomater i högen, hur uselt det är att sätta mjölken med kort datum längst fram så att man lurar på pensionärerna dålig dricka och naturligtvis kommer jag att upptäcka råttspillning bland charkvarorna.

Självfallet kommer jag också att besvara frågan om jag vill ha kvittot – om jag mot förmodan får den frågan – med ett: ”Nej, jo förresten, eller nej, jo, nej det behövs inte.” När kassörskan till slut knycklat ihop det och slängt det i sin papperskorg kommer jag att slutligen inse att: ”jo, jag måste faktiskt ha kvittot.”

Dessutom kommer jag helt att sluta köpa ostbågar, vilket kommer att sänka den butiken fullständigt.

Tänk vad ett leende hade förändrat allt …

Storebror ser dig

Jag har haft ett ica-kort sedan urminnes tider. Jag funderar på att sluta med det nu. Igår var jag lite tv-sugen och kände att kvällen behövde ett tillskott av potatis, pulver och mejeriprodukter. När kassörskan dragit varorna frågade hon om jag ville ha kvittot, vilket jag faktiskt ville.

Jag fick en pappersremsa som var nästan en meter lång. Förbluffad läste jag texten:

Bärkasse Plast 1,50
Dipmix vitlök 8,90
Gräddfil 12% 9,50
Lättmjölk 10,50
Vickningschips 19.90

Totalt 50,30 (varav moms 5,53)

***

Kalorimängd: 3457 kalorier.
Inköp senaste dygnet: 9204 kalorier.
Obs, detta föranleder åtgärder från oss
i enlighet med 2 kap §1 i lagen om övervakning
av överdrivet skräpmatsintag.

Dina inköp, en hel del snacks, tyder på
begränsad fysisk aktivitet.
Det i sin tur talar för att du druckit
sprit tidigare i veckan.
Som ett stöd för det

har vi en kortbetalning i en taxi
med tidsstämpeln 03.45 090911.
Utifrån korstabuleringar vi gjort i
offentliga datasystem vet vi att du är ogift.
Skräpätandet är således såväl hälsovådligt
som ett tecken på asocialt beteende.
Något som föranleder åtgärder enligt
5 kap §17 i lagen om dumma vita män.

Om ovanstående beteende fortsätter beräknas
din livslängd till maximalt 59,37 år.

Vi kommer, i enlighet med ovanstående lagar
att kontakta tandvården och sjukvården
för att förbereda dem på extrajobb.
Vidare ska ditt försäkringsbolag, IF,
kontaktas så att de kan höja
självrisken på dina försäkringar.

Och vi ämnar ringa Active Wellness och hälsa att
de nog bör göra hembesök hos dig och tvinga dig till
en spinningklass.

Vi kommer att villkorligt avbryta alla åtgärder
om du inom 24 timmar köper ingredienser
som tyder på alla nedanstående punkter:
1. lunchlådor
2. verklig och varaktig ånger
3. insikt
4. vissa kulinariska färdigheter

***

Tack för att du handlar på ICA.
Välkommen åter.

… jag vet inte. Det känns som om jag får skippa kortet. Å andra sidan har de säkert fotoutrustning som identifierar mig när jag handlar. Okej, kontant och förklädd. Vänta, dna – de har säkert mitt dna. De kan skanna sedlarna och se att det är jag.

Fan, jag får bli bonde och självförsörjande. Jävla övervakningssamhälle.

Elefanter ska inte packa ägg

ICA vid Munkebäck har allt som oftast inhyrda ungar som hjälper till att packa maten. Det är lirare från min gamla klubb Qviding. Nu har de dock sommarlov och deras jobb har tagits över av en hjord elefanter.

Låt mig direkt säga att det här inte gick bra. Först stoppade elefanterna in purjolöken och äpplena i munnen, sen packade den min påse med äggen underst. Dessutom blev påsen väl full och istället för att ta ytterligare en påse, tryckte elefanten helt sonika till och – kras.

”Äggen”, sa jag när jag fick en kletigt droppande påse levererad via snabel. Men, eftersom elefanter väger rätt mycket och har ett visst rykte betalade jag gladeligen 20 spänn för hjälpen.

Samtidigt hade ungelefanterna fått syn på en man som köpte en bricka folköl. De kastade i sig ölen, som tydligen tog rätt bra, och sen blev det vilda trumpetstötar och en rusning som förvandlade butiken till kaffeved rätt omgående.

Butikschefen såg bedrövat på. ”Jag visste att vi skulle tagit schimpanserna istället. Vem fan rekommenderade elefanterna?”

I samma ögonblick började en av kassörskorna att vissla och försökte obemärkt att smita.

Jag klappade butiksägaren på axeln, sa ”Heja Qviding”, och gick hemåt.

Ofrivillig miljöbov

Jag kände mig så duktig. Tygkassen var medplockad. Jag strosade runt på ICA. Köpte lax, grönsaker, juice, letade efter monster bland konservburkarna, försökte använda kraften för att få lösgodiset att hamna min i korg (funkade inte) och så kom jag till kassan. Lillebror ringde. Vi ska bygga altan på torsdag. Jag babblade på och köpte naturligtvis på mig en plastpåse likt förbannat. Det är typ tionde gången det händer i år.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag är en ofrivillig miljöbov, en bonde i oljebaronernas ledband. Men jag har några idéer.

1. Hänga tygkassen runt halsen
Fördelar: svårt att missa.
Nackdelar: till och med för en blek viting är det en usel hiphopsymbol

2. Lägga tygkassen i korgen
Fördelar: måste ju plockas upp.
Nackdelar: jag kommer väl att tro att den är någon annans och lämna kvar den.

3. Ställa mig i tygkassen och hoppa säck samtidigt som jag shoppar
Fördelar: motion, det ser roligt ut och jag kan liksom inte glömma påsen.
Nackdelar: eh, inga…

Jaha, från och med nu kommer jag att hoppa säck på ICA. Grymt – och miljövänligt…