Den lille pojken tog mig i handen i somras. ”Vi måste bygga världens bästa lådbil och rädda regnbågen”, sa han. Och, även om jag inte är teknikernas tekniker så fixade vi det och gav oss av.

”Det finns onda män som vill stjäla guldet där”, sa pojken. Han var sammanbiten, arg, nästan tårögd.

”Vilka är de?”

Pojken såg lite olycklig ut. ”Jag fattade inte. Tror de sa västbanker.”

”Investeringsbanker”, sa jag. ”Ja, herregud vad mycket bättre världen blir om de får tag på mer pengar.”

”Är det så?” Pojken tittade på mig.

”Nej, jag bara skojade. Ju mer pengar de får, ju mer slarvar de bort.”

”Har de inga spargrisar?”

Jag skrattade. ”Nej, men de kan bete sig grisigt då och då.”

När vi nådde regnbågens slut fanns inget guld. ”Vi kom försent”, skrek pojken. ”Guldet är borta.”

Jag satte mig på en sten och andades in friden, lyssnade på fågelsången. ”Jag tror att guldet är en omskrivning för att här är det skönt att vara, det är som guld fast i form av en fin plats.” Pojken sa att jag pratade konstigt vuxenspråk, men han höll med om att det var en cool plats att bygga barkbåtar på och regnbågen verkade oskadd, så kanske hade jag rätt.

”Så länge ingen bygger bort den här naturen är guldet intakt”, sa jag. ”Och jag tror att regnbågar har ett sjätte sinne för att landa på gyllene platser.”

Pojken stelnade till och tittade på mig. ”Har du klocka?” Jag skakade på huvudet, men drog fram min telefon och stirrade på den: ”Det är den 10 oktober, klockan är 12.34.” Den lille pojken såg blek ut. ”Vi måste rädda jultomten. Jag vet att de onda männen ville åt honom också. Fort, vi måste bygga ett flygplan.”

Han skred till verket och jag hakade på. Reamotorer är inte min grej, men ett glidflygplan fick vi till och med hjälp av en lian som vi band mellan träden drog vi iväg.

”Ville investeringsbankerna åt tomten också?”

”Ja”, sa pojken. ”De vill visst byta ut god jul mot god roi, men tomten vägrade. Vad är roi, det låter inte kul.”

”Roi betyder return on investment”, sa jag. ”Men varför skulle investerarna vilja skada julen, det handlas ju som tusan då.”

”Tydligen gillade inte leksaksfabrikerna tomtens julklappar. De görs för att folk ska bli glada, men leksaksfabrikerna vill bli rikare och tycker att tomten borde anställa barn. Jag fattar inte det. Barn ska väl leka, inte arbeta?”

”Du fattar rätt. Och det här är en viktig strid att vinna”, sa jag. Samtidigt buklandade vi på Nordpolen och upptäckte hur tomtens renar sprang vind för våg,. Vi fångade in dem, fick tag på tomtens släde och satte fart mot Santa HQ. En armé av hjärtlösa siffersoldater gick före oss.

”De är för många”, ropade pojken.

”Inte alls”, sa jag. ”Följ mig.” Jag hoppade ur släden och rusade upp på en kulle. ”Rulla en snöboll och sätt sedan fart på den nedför sluttningen”, sa jag. Pojken gjorde som jag sa och två allt större bollar rullade mot bankirarmén och snart rullade de över männen i identiska kostymer (fast dolda under onödigt pälsbeklädda jackor). Snöbollarna fortsatte ut på en frusen del av havet.

”De kommer att komma undan, så fort de grävt sig ut”, sa pojken. ”Glöm det”, sa jag. ”Det ser den globala uppvärmningen till.”

Och i nästa sekund spred sig ett finmaskigt sprickmönster i den av vårt leverne förtunnade isen och alldeles efter det for bollarna med ett brak ned i det kalla vattnet.

”De drunknar eller fryser ihjäl”, sa pojken.

”Nej”, sa jag. ”De är helt iskalla inombords, så de tycker nog att vattnet är varmt. Däremot hinner vi undsätta tomten innan de tar sig upp. Gissningsvis är deras gps-läsare förstörda av vattnet dessutom. De är som oftast helt vilse.”

När vi nådde tomten tackade han artigt och körde hem oss. Vi nådde Olskroken strax efter fem på eftermiddagen den 9 november. Jag kände en skön jullängtan i kroppen, men tappade bort den när jag såg de alltför tidigt uppsatta kom-och-köp-julglädje-pamfletterna i butiksfönstren. Fast, sen återfanns suget efter 24/12 när jag såg pojkens leende.

”Vi fixade det”, sa han. Jag nickade och funderade vilken välgörenhet jag skulle stötta i år. Och om jag kanske skulle rita en teckning till mor.