”Har’u en blogg, det har vi”, frågade en av de fyra tonårsflickorna.
”Javisst”, sa jag (inte så lite stolt över att ha så unga fans).
”Va’ skrive’ru om då? Kär lek, krog kvällar, skön hets operationer och mode statements”, sa en annan och plutade med en mun som såg ut som om jag tittade igenom ett förstoringsglas.
”Herregud, ni pratar till och med särskrivet”, sa jag. ”Min blogg handlar om sökandet efter sann kärlek, fria fantasier, saker som händer i min vardag och gräsänder.”
”Euuuh, gräsänder. Du är ju sicko ett per verso monster”, sa en av dem och blev så upprörd att brunkrämen började rinna av henne och avslöjade att hon var av europeisk härkomst.
”Sluta särprata för fan”, skrek jag.
”Gubb jävel, pedo fil, dagens outfit är girl power”, sa de med en röst, plockade ut sina gigantiska tuggummin lika synkroniserat som hårddrillade östeuropeiska konstsimmare, och korsfäste mig genom att fästa mina armar och ben mot en vägg.
”Guud va jobbigt, nu måste jag spray tana mig”, sa alla med en och samma röst och försvann.
I ärligheten kom polisen ganska snabbt. Det tog nog bara 4-5 minuter (eller 14650 sidvisningar på tjejernas bloggar) och jag befriades. Min beskrivning av gärningsbarnen fick polisen att sucka.
”Enligt några manliga bloggare som inte är så heta längre har du just beskrivit 80 % av bloggvärlden”, sa konstapel 1.
”Ärendet avskrivs, spaningsuppslag saknas”, sa konstapel 2 och åt upp lappen han nyss skrivit ned min anmälan på. ”Gå hem medborgare.”
Jag vandrade hemåt och mötte två brillförsedda småkillar. En av dem tog fram en jäkligt stor pistol. ”Hit med stålarna”, skrek han och jag sträckte fram mina fyra skrynkliga tjugor.
De tittade på sedlarna och sedan på mig. ”Vad fan är det här?”
”Jag har inte mer”, sa jag.
”Nej, vi menar – vad fan är det här?”
”Det är kontanter”, sa jag. ”Man betalar varor i affären med dem.”
”Hallå, tyrannosaurus, det är 2011. Plastkorten.”
Jag sträckte över mitt kontokort och förklarade att det var spärrat mot internetköp. Rånarna skakade på huvudena och beordrade mig att räcka över min iPad.
”Jag har ingen, det är en MacBook Pro, den är rätt ny, från 2009.”
”Tror du att vår hälare vill ha en Vic-20 också, idiot. Ge oss din iPhone.”
När jag slet fram den höll de på att explodera. ”Det är ingen iPhone 4 ju, vad är du för luffare?”
”Vi snor hans teve i alla fall”, sa den ene rånaren och med pistolen i ryggen marscherades jag till lyan där de förfärat insåg att jag hade en tjock-teve.
”Du är för fan pank, helt jävla ouppdaterad.
Med stigande irritation rotade de igenom stället, svor åt min dvd med hemmabio, min lilla kamera med 7,2 megapixlar, undrade vad i helvete den där diskmaskinen gjorde i mitt sovrum och bara gapade när jag förklarade att det var en CD-växlare.
”Vi borde avliva dig, din teknikfientliga alien”, sa en av dem.
”Jag hänger med”, sa jag. ”Men, jag försöker kombinera det med att motverka slänga utan att slita. Jag har en blogg.”
”En död uttrycksform”, sa den ene rånaren.
”Jag twittrar”, sa jag.
”SMS-chatt för medelålders som önskar att de hade tonårsfinnar.”
”Jag finns på Facebook.”
”Toaklotter med taskigt gränssnitt.”
”Linked-IN”
”En CV-soptipp för akademiker.”
Jag tystnade, men så kom jag på det. ”Jag har en Jolt Cola i kylen.”
De släppte pistolen och när de väl fattade att glasen de sedermera fick var fyllda med Coca-Cola, med ett recept från 1800-talet, då var det redan kört för dem. Pistolen sparkades in under soffan och jag tittade dem i ögonen samtidigt som jag knöt nävarna.
”Nu kör vi analogt.”
”Kom ihåg allt vi lärt oss om taktik i World of Warcraft”, sa den ene rånaren till den andre.
Jag log …
Word up, Anjo 