Fixa aldrig julbord med monster och djur

Med en suck tittade jag på julskinkan, eller snarare en hög med aska som låg på silverfatet. Lika djupt suckade den eldsprutande draken som stod bredvid mig. ”Jag sa griljera, inte förtär med eld, titta nu vad du har gjort draken.”

Draken böjde sitt huvud något och puffade ut röksignaler som bildade ordet FÖRLÅT med morsekod. Sen lufsade den till hörnet och ställde sig med huvudet mot väggen. Den grät. Mitt hjärta fixade inte det, så jag kramade om draken, trots att det innebar att jag fick ansiktet nedsmetat med en blandning av tårar och sot.

”Ett julbord är större än julskinkan. Vi går och ser hur isbjörnen lyckas med lutfisken”, sa jag och klappade min vän draken. Självklart hade isbjörnen gått i ide och varken köpt eller förberett något.

”Lutfisk är inte allt, det är inte ens särskilt gott. Hur går det med köttbullarna, ekorren?”

Ekorren såg skamsen ut. ”Alla är stekta, alla är fina, men jag har liksom lagrat dem lite här och där i lägenheten, och jag vet fan inte var.”

”Köttbullar är ändå rätt centrala, men de hittar vi väl när de börjar lukta. Prinskorvarna, då?”

Jag tittade uppfordrande på vampyren som låtsades som ingenting, men till slut erkände att han hade köpt blodpudding istället och att den tyvärr var uppäten.

”Jag kunde inte motstå frestelsen”, sa en liten gris som hade fått recept på Jansson och en ytterst noggrann förmaning om att inte böka i maten. Allt som återstod var en liten bit ansjovis på hans tryne och när han drog in luft så försvann även den.

”Vem hade kunnat tro att rödkål, brysselkål, rotfruktsgratäng och rödbetssallad kunde vara så gott, jag tror jag ska bli vegan”, sa en Tyrannosaurus Rex och slickade i sig resterna av grönsakerna innan han ryckte på axlarna och åt upp skålarna också.

På vardagsrummets golv låg två apor och knäckte nötter genom att slå på dem med julmustflaskor. ”Men, de där flaskorna ska ju inte användas till det, de ska öppnas och”, sa jag och stannade mitt i meningen, fullt på det klara med att jag hade gjort en maja. Aporna skruvade av korkarna och dränkte hela mitt uppdukade bord med kladdig dricka.

”Sillen?” Jag såg modfälld ut och pingvinernas pekande på sina egna magar piggade inte upp.

”Laxen?” Grizzlybjörnen slog ut med händerna och sa att den påminde så om hans hemtrakter och tja, han var lite hungrig.

Vargen erkände utan omsvep att han ätit upp revbenen, varpå giraffen böjde sig ner och sa: ”det var inte meningen”. Andedräkten avslöjade väl tydligt var såväl ostar som kex tagit vägen.

”Vilken jävla mumma, hahahaha”, hördes från dörröppningen. Där stod Godzilla och vinglade. Sen fick han syn på julgranen och började sjunga Are you lonesame tonight, varpå han föll rätt in i en, kort därefter, havererad gran.

Jag satte mig på golvet och började grina. Då kom elefanten och satte sig bredvid. ”Jag har sparat några clementiner”, sa Dumbo.

”Alla jag någonsin har älskat kommer om två minuter och allt jag har är några clementiner.”

”Bjud på dig själv, vad kan vara bättre”, sa Peter Pan (han hade för övrigt ätit upp alla romerska bågar).

Det ringde på dörren. Och kvällen blev fantastisk.

Iskallt

Jag vandrar i ett sommarregn sjöng isbjörnen i hörnet vid Polhemsplatsen. Jag slängde, trots låtvalet och den uppenbara förvirringen kring väderleken, några spänn i hans hatt. Han nickade och lade undan gitarren. Jag visste vad som skulle komma nu, världens sämsta ståupp – till och med sämre än Måns Möller.

”Bear with me”, sa isbjörnen.

Givet dess rykte och storlek skrattade jag och tömde plånbokens innehåll i hatten.

Jag fortsatte, korsade gator där snön blivit torrmodd, och kom fram till jobbet kl. 7.20. Dörren hade frusit. Fantastiskt. Där stod jag på Vallgatan och kom just ingenstans.

Några timmar senare blev dagen lustig. Vi spelade in reklam på TMP och plötsligt försvann Janne och kom tillbaka i helt nya kläder. Jag blev något konfys, men tänkte att radiofolk är kanske sådana. Sen förstod jag att det var tvillingbrorsan.

På väg tillbaka till kontoret varnades det för snöras och istappar lite överallt. Förutom i hörnet Korsgatan-Vallgatan. Där varnades det något mer dramatiskt för takras.

En snögubbe blev utslängd från Apoteket Shop.

”Det här är ingen värmestuga och vi har inget mot en förfrusen snorre, din perverse jävel”, sa en icke-privatiserad farmaceut och knuffade bort snögubben. Lite onödigt hårt, för övrigt, eftersom han trillade och gick i tre bitar.

”Nu får jag önska mig något”, sa gatans tiggare och pekade på snögubben. Tiggaren stängde ögonen och i nästa ögonblick hade han en trumpet i näven. Ingen på gatan kunde undgå att himla med ögonen och därefter rusa vidare.

Ja, alla utom jag då. Jag knäböjde vid snögubben och tröstade den. Moroten hade ramlat ut och långsamt rann livet ur gubben mot den värmeslingeförsedda trottoaren.

”Jag ser gröna löv och en sommaräng”, sa snögubben.

”Det är himlen. Du är fri”, sa jag.

”Himlen? Möjligen för dig. Min himmel är lite mer Jukkasjärvi än Bretagne”, sa snögubben. ”Hell, here I come.”

Och han var borta. Jag gurade igen ögonen och gick därifrån.

Fem timmar senare lämnade jag jobbet för en snabb matbit hemma, innan jag nu ska starta nattskiftet. Självklart hann jag med att kapa en lastbil med grus och såg till att alla isblock i Säveån blev halkfria. Jag hatar att se gräsänder dratta på ändan, så det var det minsta jag kunde göra.

Nu. Copy this. Copy that. Nine days and counting.