Jackson Browne

Jag bor i Kalifornien. Där är Arnold Schwarzenegger guvernör. Det är rätt surrealistiskt.

Det är rätt lustigt att David Lindley säger så. Han sitter på scenen i Trädgårdsföreningen iklädd någon form av blårandiga byxor och en ganska brokig skjorta. Det vildvuxna håret får lila toner från strålkastarna och han har så enorma polisonger att James Onedin ser slätrakad ut i jämförelse. Att Lindley anser något annat vara surrealistiskt är rätt …eh, surrealistiskt. Förmodligen är det bara han och min pappa som skulle satsa på dylika kläder som dagens outfit.

Lindley är för övrigt en virtuos på allehanda stränginstrument. Det är en löjligt bra uppvärming. Sen kommer Jackson Browne och det blir magiskt bra. Bandet är så samkört och så rätt. Det är grånade män utan överdrivna gester – och en färsk körsångerska som är så lycklig att hon är något av det finaste jag sett.

Jackson Brownes röst är otroligt vacker. Mjuk, men ändå kraftfull. Lika bra som den är i hans långsammare låtar gör den sig när bandet verkligen ger allt. Konserten är maffig, trots att jag inte får höra Fountain of Sorrow. Det går inte att värja sig mot bra musik, helt enkelt. Den gör en lycklig, även när regnet faller.

Och, finns det vackrare ställen att lyssna på musik än Trädgårdsföreningen? Egentligen har jag bara ett minus i boken – den rätt meningslösa mat- och dryckavdelningen. Kostar plåtarna 600 spänn kan man begära lite mer av arrangörerna än korv och folköl.

Till sist var jag närmast att betrakta som lammkött på konsertområdet. Mycket grått, ”minns ni 68” och flyende hårfästen. Antingen är de unga i hjärtat, eller så är jag en gubbe. Inga kommentarer på det, tack.

Take it easy …

Som ljuv musik

  • Plura&Carla ihop med symfonikerna på fredag
  • Band of Horses nästa helg
  • Woven Hand i maj
  • Jackson Browne i juni
  • (gissningsvis Eldkvarn i juli – kanske i staden där man inte får sälja pommes frites efter midnatt)
  • Way Out West i augusti

…det börjar arta sig till en fantastisk sommar. Åtminstone ljudmässigt. Nu ska bara solen lysa samt Birro och Tomas Ledin förbli tysta, så blir det  kanon.

Tolv spår efter mig

Jag fick en trevlig invit från Kontaktmannen – att lista tolv låtar som betytt och betyder mycket för mig. Normalt är jag lite av varianten orka bry mig, men det här fick mig att fundera. Så, här är tolv favoritlåtar – eller snarare band/artister, för i några fall är det banden som helhet som jag bara inte kan få nog av. Exemplen här nedanför har antingen extremt stor känslomässig betydelse, eller textrader som är totala knock-outer.

Då var vi redo. Listan:

Stone Roses – I wanna be adored
Jag undrar om vi upplevde en enda efterfest under 90-talet som INTE innehöll den här låten. Frågan är om något förändrats sedan dess.

Radiohead – Let down
Den är fantastisk ända fram till cirka 3.40. Då blir den helt makalös: … one day, I am gonna grow wings. Jag har en polare som alltid börjar gråta så dags.

Eldkvarn – Nånting måste gå sönder
Det här bandet är det största för mig, så att välja en låt? Tja, den här innehåller de mest träffande textrader jag någonsin läst: Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va blå.

U2 – Tomorrow
Bandet jag växte upp med. Den här låten är från October. Det finns en sorg och skönhet i den unge Bonos röst som etsat sig fast. Precis som Eldkvarn har U2 gjort mängder av mina favoritlåtar. Det här är en ovanlig, men bra.

Bruce Springsteen – Paradise
Det här är den Bruce jag gillar bäst, den lugna, försiktigt trevande och balladsjungande Bruce. Låten spelas nästan aldrig live. Synd.

Death Cab for Cutie – Soul meets body
In my head there’s a Greyhound station, where I send my thoughts to far off destinations.  Lysande citat, lysande låt.

Ted Gärdestad – Himlen är oskyldigt blå
Egentligen är inte hans version favoriten, tror att det var Helen Sjöholm som tolkade den extremt vackert efter Tsunamin. Favoritrader: Mina ögon kommer alltid att le mot dig, kan det begäras mer av mig? Väldigt bra.

R.E.M. – It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)
Ytterligare ett gäng husgudar. Nästan lika svårt som med Eldkvarn, men den här låten är något alldeles särskilt. En sprittande ordkaskad och skönt samspel mellan Stipe och Mills.

My Morning Jacket – Librarian
Jag såg MMJ på Pustervik för länge sedan. Det är fortfarande den bästa konsert jag sett. Librarian är en av deras starkaste lugna låtar, annars är de världsbäst när det är pang på. Kolla in den här texten: When God gave us mirrors, he had no idea. Mumma!!!

Tomas Andersson Wij – Det skulle inte ändra någonting
En av många jämnbra låtar från TAW, men den innehåller följande: Det är sommar här, hos världens vackraste människor. Varför har det fastnat så? Vet ej, men det har det. Han kan skriva vackert och eftersom vi är rätt jämngamla känner jag igen min barndom i hans. Muchos bra.

Housemartins – Happy Hour
P.D. Heaton var grym även i Beautiful South, men Housemartins – jisses. Han måste vara en av världens bästa textförfattare; samhällskritik, cynism, sarkasm, kärlek. Han hade allt.

The Smiths – There’s a light that never goes out
Ännu ett band med hur mycket bra som helst. Det här är kanske den vackraste låt de gjorde. Det är synd att säga att Moz och de andra är världens gladaste jämt, men bra är de ALLTID.

Länken till spellistan hittar du här. Och, det kräver förstås att du har Spotify…

… äh, vi kör nummer 13 också. Jag hittade inte hans album på Spotify, men han ska vara med – så, jag utökar listan:

Woven Hand – Whistling girl
Han är mörk, han är deppig, han verkar sjunga om världens undergång – men jävlar vad bra det är.

Brasklapp: tyvärr fick jag inte in bubblare som Joni Mitchell, Fleet Foxes, Glasvegas, Freddie Wadling, Ebba Grön, Barenaked Ladies, 10,000 Maniacs, Suede, Jackson Browne, Indigo Girls, Magnus Johansson och några till, men – man kan inte få allt här i världen.

Spotify, köttbullar och hallå

Jag har slagit personliga rekord på löpande band idag:

1. Antalet uppringda människor: cirka 20.

2. Antalet leenden åt att jag har Spotify och kan lyssna på Jackson Browne just nu: 20.

3. Antalet köttbullar uppätna i samspråk med en holländare och en sexmästerist: 12.

4. Antalet uppringda och sms:ade människor som jag chockat idag: cirka 21.

5. Antalet meningslösa och lite oförklarade blogginlägg jag plitat ihop idag: 1 (inklusive detta).

6. Antalet Pripps Blå som jag drack på Smaka för att hedra sexmästeristen: 2.

anjoPod, musikmaskin med c:a 90 kilos internminne

Jag är inte som andra människor. Jag ses nämligen aldrig med mp3-lurar i öronen.

Istället har jag så mycket soul att jag är en levande musikmaskin.

Tekniska data:
Internmine: ungefär en 90-kilosbit skulle jag tro.
Batteri: drivs bäst med direkt solenergi, då låter jag mest och bäst
Övrigt: skakas inte så jädra lätt och är så kärleksgammal att jag aldrig rostar

Dagens powerplay, framförda på broarna från Olskroken, utmed floden (ån) i Gårda och längs spårvagnsspåren:
Stone Roses: I am the resurrection
My Morning Jacket- The Librarian
Jackson Browne – Fountain of Sorrow
Hurricane #1 – Step into my world
Bruce Springsteen – Paradise

Antal soulbefriade själar som tittade knepigt på mig: två

…det är märkligt hur soligt livet kan vara dagen efter ett kalasbesök i Peoples Republic of Majorna.