Jag är överallt

Så här såg det ut i morse i Göteborgs-Posten. Jodå, killen till vänster i kockkläder är ingen mindre än den här bloggaren. Jag älskar verkligen Liseberg, men ställde upp ändå.

… och vill ni se på andra bullar, kom in i mitt kök, eh?

Inne på IFK Göteborgs hemsida görs det samtidigt reklam för en kommande hemmamatch och vem står där, mitt i bild, och håller upp halsduken? Ja, ni gissade rätt – en något nedtonad fotbollssupporter, vilket bilden motsäger rätt så kraftigt.

Jag är en sån jävla linslus. Nåja, så länge jag inte blir plåtad på Way out West så är allt lugnt, där ska jag nämligen vara 100 % mig själv och det ska enkom upplevas live.

Det är inte du, det är jag

Du kan aldrig göra mig hel,
oavsett vad du säger
eller ber mig göra

Du kan aldrig bli hel
genom att förstöra mig

Förstår du inte
Den värsta ondskan är omedveten
och från den som tror sig göra gott

Hur ska en blind operera en blind?
Kan någon se en förbättring då?

Du kan aldrig säga att du förstår,
för du vet ingenting
Fast, du tror att du vet allt,
trampar på kärleken,
sparkar sönder empatin

Allt i skygglappad tro att du är bättre,
en som upplyst vandrar omkring

Mörkare kan mörkret aldrig bli

***

Du kan aldrig göra mig hel
oavsett hur jag ber dig
Jag är aldrig halv utan dig
även om vi är ingenting utan oss

Min poetiska och sorgsna flykt
är i sanning placebo
om än temporärt läkande tills orden dör

Lyssna inte till mitt ledsna igår,
det är inte aktuellt idag
och stendött imorgon

Du kan berika mig,
men jag är allt utom dig
Glömmer jag det
så, kyss mig farväl
Låt mig aldrig röra dig igen
utan att röra dig med allt jag är
och någonsin vill vara

Ta aldrig hand om mig
när du inte kan se helheten
Mina ord är lika vackra då,
men berättade av en skugga

Vandra aldrig in i min dröm
om jag inte är fullständigt naken
och visar hela mig

***

Gå vid min sida
Släpp aldrig taget
Var där i kärlek och tomhet 
Hjälp mig förstå glädjen
och bemästra sorgen
Lyssna på mig
eller led mig i tystnaden
Känn mitt hopp
och min obändiga lust
Stanna med mig
när taket rasar in
Gå bredvid mig när ambulansers sirener
är sorgsna melodier om död på väg
Likväl som när de sjunger att
här kommer de som vill rädda liv
Vakna med mig
Vagga mig till ro
Lämna mig aldrig,
älskade jag. 

Den här bloggen fyller 1000

Oj. Det här är inlägg nummer 1000 i den här bloggen.

Allt började sommaren 2008 när jag hade fått nog. Jag hade bloggat under pseudonym ett tag och blandat surrealism med jävligt elaka påhopp. Jag kände inte igen mig i orden. Den hjärtlighet och värme som finns här, fanns inte där. Jag var lika gömd som under de mörka åren när jag gick vilse i en sektliknande smörja av filosofiskt skitsnack. Jag var en skribent som saknade signatur. Det höll inte. Jag gillade (och gillar fortfarande) satir, cynism och sarkasm, men orkade inte med att haka på trenden att håna och förminska. Det stod mig upp i halsen.

Word up, Anjo föddes. Mitt namn. Mina ord. Min själ och mitt (van)sinne upphängda så att alla kunde se. Det var otroligt skrämmande till dess att första inlägget publicerats. Sedan försvann ett mörkt moln ur mig. Den där rädslan att visa mig, att stå för vem jag är och ska bli, den var inte längre.

Jag berättade för världen:

Hej, här är jag. Se hur saker ser ut när jag får måla som jag vill, vågar och kan.

Det har gått ett par år. Tusen inlägg. Och, det har varit precis som jag säger i sidhuvudet: jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar.

Jag har skrivit om allt från komodovaraner i nyinköpta spinningbyxor till mina tankar om Gud. Om den fantastiska lyckotiden när jag var kär i flickan som fann mig här. Om mitt sönderslitna jag när allt tog slut och jag vandrade i blyertsvärlden. Om den där förfärliga döden och svarttaxifärder med Darth Vader. Om sociala medier och ostbågar. Och i stort sett allt annat – det finns alltid historier att berätta i det minsta lilla.

Jag länkar inte till något av det gamla här. En del tider vill jag inte besöka igen, även om sorgerna som varit är ersatta av kärleken till idag och imorgon. Dessutom är det här bara en paus – det är dags att köra vidare.

Men, titta gärna runt om ni inte gjort det förut. Det finns så mycket som berättats. Inget är bättre eller sämre. Inget är mer eller mindre jag. Allt är en del av stegen hit. Tusen byggstenar i att bli hel, efter nästan 36 års resande där en bortvänd blick var mitt passfoto.

Vad har egentligen hänt sedan inlägg ett? Jag har bytt jobb och rör mig hela tiden med fantastiska människor. Jag har blivit kär några gånger och förlorat kärleken exakt lika många gånger. Jag har tränat för lite och – delvis tack vare den här bloggen som är en älskad och utsökt tidstjuv – inte blivit färdig med min bok. Min agent är dock på mig och jag har rensat min iPhone från alla spel, så nu jävlar.

Och, nu börjar nästa tusental. Med ett ärligt löfte.

När den här bloggen fyller 2000 är jag förälskad, har mitt namn skrivit på boken du just läst/läser och matar fortfarande mig själv med ostbågar och gräsänder med vitt bröd. Jag går på Blåvitt, skriver alltid på något och är cirka tusen dagar vackrare än nu.

Häng med på färden. Du kommer inte att tro dina ögon ibland. Jag lovar.

 

 

Svartvit och färgstark

Hela jag ler. Fotograf Kajsa har fångat ögonblicket finfint.

Varför leendet? Varför de glada ögonen?

Kanske för att jag kliver ur mörkret. Steg för steg. Ord för ord. Hjärtslag för hjärtslag. Sängen är fortfarande utan flickan som vill stanna kvar. Frukostar, luncher, middagar och smörgåspaket adresserade till Skatås hemliga dungar är fortfarande bara för en. Men, min längtan sliter inte sönder mig just nu. Den pockar på uppmärksamhet, men riktar mig rätt. Får mig att tro att någonstans, någon gång … finns någon.

Kanske är det för att jag skriver som aldrig förr. I morse ett försök till dramatik, i eftermiddags tv-reklam för en hemelektronikkedja, just nu funderingar och sen mer dramatik. Orden finns där ständigt. Jag kan ibland försöka slå bort dem, men en hastig titt på ett meningslöst program på tv och jag återvänder till tangenterna. Eller till sidorna i min anteckningsbok när jag slår mig ned i de hemliga dungarna i Skatås.

Kanske finns lyckan i att jag går till ett jobb som får mig att vibrera. Inte ständigt omvälvande, men alltid berikande. Både på skärmen och vart jag mig än vänder i lokalen. Intensiva, roliga, coola, kvicka, tankfulla människor – och en hel jämra hundkennel.

Kanske ler jag för att jag har världens bästa familj. Världens vackraste mor, världens bästa far, syskon i dvärgmängd, syskonbarn, kusiner, en morbror, fastrar, farbröder, tillskott. Änglar som alltid målar min värld i de lustigaste kulörer.

Kanske är det vännerna, de som alltid funnits och de jag just mött – eller återupptäckt – som lockar fram ljuset i mitt ansikte. Några möter mig ständigt på Paddingtons. En  flicka väntar ivrigt på att jag ska köpa ett schackbräde och göra mitt motdrag. Här finns coolaste Polly och världens bästa reskamrat Lars. Dårar och demoner, men mina dårar och demoner.

Kanske ler jag för att jag är jag. En märklig mix av bra och knepigt. Ett hjärta som är större än hjärnan ibland. En själ som kan det här med jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar. En passion som ibland är min ruin, men en klart bättre byggställning än likgiltighet. Eller, som jag skrev en gång – a perfect drink.

Vad vet jag?

Men jag ler.

Det räcker så.

Jag är en tavla

En konstnär dök upp idag och sa helt frankt att han ville måla av mig. Jag är ju varken kung eller en imbecill bankmogul, så får man chansen att förevigas, då tar man den. Konstnären började plocka med sina färger, paletter och penslar. Jag sträckte på mig, lutade mig sen mot en vägg och bestämde mig slutligen för att luta hakan mot mina händer och titta på målaren med labradorögon.

”Vad gör du”, sa han.

”Jag försöker hitta rätt position”, sa jag.

Han skakade på huvudet. ”Jag vill inte måla av en posör, jag vill måla av dig. Bete dig som du brukar, så målar jag.” När han såg min tvekan pekade han på en kille med flakmoppe. ”Min assistent ser till att jag hänger med.”

Så, jag betedde mig som mig själv och

  • matade gräsänder
  • log mot gamla tanter
  • gjorde knäppa grimaser mot bebisar i vagnar så att de tittade långt efter mig
  • sjöng högt och ljudligt när jag gick gatan fram (kom inte och säg att bluetooth-headset i öronen är mer normalt)
  • berättade för min familj att de är bäst
  • gjorde små paket med medmänsklighet som jag skickade till förlorade och borttappade vänner
  • målade på min kakmonstertavla (den stora, hemliga varianten)
  • skrev lite på boken (så att jag och agenten L kan dra till tropikerna)
  • funderade på Charlottas grymma idé att låta konstnärer färgsätta mina dikter och ställa ut allt på ett galleri
  • drömde mig bort till Elysion
  • glömde inte bort, men log åt minnet av de jag inte kan träffa igen
  • önskade att mina vänner hade en fantastisk kväll
  • hoppade på en studsmatta tills jag kunde slå frivolter bland stjärnorna
  • streakade ett möte i kommunfullmäktige med texten ‘mina skinkor är bättre än ert valfläsk’ skriven ni vet var
  • försökte övertala hösten att ta en liten omväg innan den slog ned sina bopålar i Göteborg
  • spelade schack med Jessica
  • stannade plötsligt upp för att ta in livet …och gillade ögonblicket

Sen vände jag mig mot konstnären som just lade sista strecket vid tavlan och vände på sitt staffli. Jag nickade och log. ”Inte så pjåkig.”

”Lägg ned den falska blygsamheten”, sa konstnären och slog ut med armarna.

Jag tittade på tavlan av mig. ”Den är väldigt vacker. Värd ett bättre öde.”

Han nickade och sträckte mig tavlan. ”Vad du än gör, rama aldrig in dig själv.”

Sen hällde han den kvarvarande terpentinen i flakmoppens tank och körde iväg mot en solnedgång som han målade i realtid.

Då och då

Det är en dröm jag har haft några gånger. Jag står vid en passkontroll, med biljetten i hand.

”Vart ska du resa”, frågar tullaren.

”Någon annanstans”, svarar jag. ”Enkel resa.”

”Men, du har ju inget bagage?” Det är då jag plockar fram min anteckningsbok. Tullaren tar den och bläddrar i den. ”Men, den är tom?”

Jag nickar till svar. ”När jag kommer fram är den full med upplevelser. Men, ska man nå bortom det som var, måste man  lämna det gamla bakom sig.”

”Även minnena?”

Jag skakar på huvudet. ”Hjärnan och hjärtat glömmer aldrig, men låter det från igår sova tills det ska vakna. Allt jag behöver är en tom bok, en blank och olinjerad möjlighet att skriva nytt.”

”Lycklig resa”, säger tullaren då.

”Alltid”, svarar jag och drömmen slutar.

Ibland får jag den längtan för ett ögonblick när jag är vaken, och förs tillbaka in i drömmen av Eddie Vedders ord i låten Society:

Society, you’re a crazy breed
Hope you are not lonely,
without me

Den lusten att lämna är inte bokstavlig, jag älskar det här livet och den här världen, även om jag ibland kräks på det fula – till exempel de vidriga som just nu rånar åldringar i min stad. Stupstocken vore ett lämpligt straff för dem. Det skär i mig att det finns så små människor att de kan råna de värnlösa, gamla och fina.

Då, för en nanosekund lockar Vedders ord, men så ser jag det andra, det vackra.

För oavsett om jag äcklas av mycket, vill jag till sist bara stanna ännu mer. Jag vill förbli här, förändra och förbättra. Både mig själv och det runt mig. Och jag inser att en värld med världens coolaste syskonbarn – som vägrar sjunga barnvisor, för henne duger bara Manboy – är bättre än allt som är dåligt.

En vis man, salig Mitch Hedberg, sa en gång:

I’m sick of following my dreams
I’m just gonna ask where they’re going
And hook up with them later

Det är en bra idé. Jag ska inte försöka följa mina drömmar (då hamnar jag ju någon annanstans). Jag måste följa min verklighet.

Och, utan att veta om det, pekade två människor på det i förra veckan. Den ene talade de kortsiktiga vinsternas språk och fick mig att rysa. Den andra berättade om sin kärlek till sin verklighet och hur det hjälpte henne att välja.

Min verklighet är orden. De kanske skapar fantasivärldar, till och med ett land som heter Någonannanstans, men de är min verklighet. De är mitt sätt att förbättra och förändra. Jag lever för dem och jag lever på dem. Jag måste också, än mer, leva med dem, inser jag.

Därför har jag idag tillbringat hela dagen i sällskap med en ängel och en liten pojke. Fast, på något (många) sätt var de identiska med mig bägge två.

Jag tror att det blir en fantastisk bok. Verkligen.