Katastrofdejt med Jante

Trots en del magplask på blinddejter tog jag mod till mig igår igen. En kompis sa att han kände en tjej som hette Jane och hon borde passa mig. Så, jag tog på mig finaste skjortan, finaste leendet och finaste skorna. Vi möttes i en hotellbar. Det gick inget vidare.

”Anjo”

”Jante”

”Jag trodde du hette Jane?”

”Nej, Jante. Berätta lite om dig själv.”

”Jaha, jag heter Andreas och jag jobbar som copywriter på en stor reklambyrå.”

”Du ska inte tro att du är något. Fortsätt.”

”Ööh, på fritiden gillar jag att umgås med mina nära kära och försöker vara en bra människa.”

”Du ska inte tro att du är lika god som mig. Fortsätt.”

”Eh, jag gillar att läsa böcker, och …”

”Du ska inte tro att du är klokare än mig. Fortsätt, berätta mer om dig själv.”

”Jaha, jag är ekonom i grunden, men tröttnade på siffror för länge sedan.”

”Du ska inte inbilla dig att du är bättre än mig. Vad pluggade du?”

”Ja, som sagt. Jag gick på Handels.”

”Du ska inte tro att du vet mer än mig. Var bor du?”

”Min lya ligger i Olskroken, det är en tvåa med …”

”Jaja, du ska inte tro att du är förmer än mig.”

”Det gör jag verkligen inte, jag …”

”Du duger ändå inte till något.”

”Jag försöker bara vara en glad människa, som älskar, ler och skrattar.”

”Du ska inte skratta åt mig, fattar du det?”

”Men, det gör jag inte. Jag är bara en vanlig, hygglig kille.

”Du ska inte tro att någon bryr sig om dig.”

”Min familj älskar mig och jag älskar dem. Du kanske skulle vara lite mjukare i din stil, Jante?”

”Du ska inte tro att du kan lära mig något.”

”Det här funkar inte. Adjö.”

”Vänta, Anjo. Kan vi inte ses igen? Jag tycker att vi fick lite kemi här.”

”Visst. Ring mig för 8-10 år sen, så svarade jag kanske.”

Jag gick. Singel. Inte grus.

En larmbåge som heter Bob

Jag extraknäcker som nattvakt här i staden och rycker ut på allehanda larm. För en stund tjöt det till i luren. En inkräktare på Apoteket i Olskroken.

Snabbt rullade jag bort på min tjänsteenhjuling och kom in i en tom lokal. Det fanns inga tecken på inbrott, men larmbågarna tjöt och blinkade. Jag återställde dem och lät ficklampan lysa i lokalens alla vrår. Där fanns ingen.

”Jag heter Bob”, sa en dov röst.

Herr Johansson flög minst en meter upp i luften, landade och så kom jag i ordning, slet fram pepparspray och batongen.

”Det är ingen där, vakten”, sa rösten. ”Det är larmbågen som pratar, det är jag som är Bob.” Och så blinkade den till lite.

”Anjo”, sa jag och sträckte fånigt nog fram handen, insåg min blunder och klappade Bob/larmbågen försiktigt på toppen.

”Jag kände mig ensam så jag löste ut mig själv”, sa Bob.

Jag satte mig ned på golvet, benen i skräddarställning och sa just ingenting. Det här var Bobs show. Han berättade att han var trött på sitt jobb, att tjuta om en gammal dam smugglade ut en flaska Vademecum eller sätta dit en pundare som snodde lite smärtstillande, det var liksom under hans värdighet.

”I ett tidigare liv var jag town crier i London. Omsvärmad, fotograferad och lite av en kvinnokarl. Sen kickade karma in och jag hamnade här.”

”Gjorde du något galet”, sa jag.

”Jag sa väl att skottar var barbarer en gång för mycket och retade fransmän med grodljud under guideturerna, men det här straffet var väl tilltaget. Jag kunde väl fått bli ordningsvakt i Darlington eller något.”

Jag ryckte på axlarna och förklarade att Jantelagen sparkade jag rätt styggt på, men Karma vågade jag inte bråka med.

”Tror du på ett liv efter detta”, sa Bob.

”Ibland har jag svårt att tro på detta”, sa jag. ”Men, visst. Det finns något bortom slutet. Jag vill tro att efter jag satt punkt kommer en författare som bara måste fortsätta skriva min saga. Hur vet jag inte. Det märker jag. Eller så märker jag det inte.”

”Ah, du är defaitist.”

”Nej, men mitt i natten när jag lockas ut på falsklarm är jag ofta rätt korthuggen.”

”Förlåt”, sa Bob.

”Det är lugnt. Säg till i förväg nästa gång. Jag kan komma hit och övningsläsa Shakespeares Macbeth mot dig.”

”Toppen”, sa Bob och blinkade glatt.

Jag låste apoteket och skulle gå när jag hörde en röst.

”Tro inte på ett ord Bob säger, han är en jäkla lögnare.” Parkeringsautomaten lös till och blinkade. ”Han har aldrig varit town crier. I sitt förra liv var han en dörrklocka i en lanthandel i Sussex.”

”Jaha”, sa jag. ”Och du heter?”

”Tristan”, sa parkeringsautomaten. ”I mitt förra liv var jag en vägtull vid New Jersey Turnpike och en gång var det jag som satt i Jerusalems stadsmur och tog upp tull. Det är mig och min port Jesus pratar om när han säger att det är lättare för en kamel att komma in genom nålsögat än för en rik att komma in i himlen.”

”Okej”, sa jag, backade försiktigt undan och började förtvivlat skicka ett sms till min chef om att jag önskade säga upp mig omedelbart.

”Jag heter Lisa”, sa min iPhone. ”I mitt förra liv var jag en burktelefon i Taskjent.”

Jag sprang skrikande därifrån.

Misslyckad handutsträckning

Grannen min är ensam och jag tänkte kandidera till årets kompis genom att aktivera honom. Jag ringde på tidigare ikväll och när han öppnade skrek jag:

– Vi går och dansar.

Jag styrde tandemcykeln till folkets hus, betalade entré, fick en kladdig stämpel i ljumsken, drickabiljett och tog min granne in till en …

… danskväll för eremiter!!!

Jäpp. Längs väggarna satt ett gäng eremiter och tittade inte på varandra, funderade över alltings förgänglighet och längtade bort.

Återvändsgata, fast mer återvändinteallsgata, insåg jag ganska snart efter att ha frågat en kvinnlig eremit om inte lite foxtrot vore något. Hon svarade på ett sätt som inte lämnade utrymme för funderingar: two’s a crowd.

– Vi går till gymmet, sa jag till grannen. Där är det mycket folk. Där finns nya människor att lära känna.

Väl framme klädde vi om och sen knuffade jag fram honom till min PT för att få polaren på humör. Hon tittade på honom, nickade och sa.

– Du har Luther på ena axeln och Jante på den andra. Jante verkar något starkare, så vi får träna Luther lite extra.

Min granne satte sig tyst på en bänk och tittade in i väggen, alltmedan Luther stånkade på vänsteraxeln, lyfte pyttesmå skivstänger, åmade och kråmade sig i spegeln, snackade om att han nog skulle kunna omvända en och annan katolsk tjej efter några timmar här. De kommer att byta avlatsbrev mot avel, skrockade han.

Jante hoppade hopprep på den andra axeln – och var knappast boxarduktig. Snarare så smätte han gång på gång till min granne över öronen och bad om ursäkt med orden: Förlåt, fast det gjorde inget. Du ska inte tro att du är något för att du har lite ont i öronen.

Jag gjorde ett sista försök att få honom att le åtminstone lite …

– Ska vi gå till Paddingtons och ta en öl?

Grannen skakade på huvudet.

– Jag vill gå tillbaka till dansen. Jag tyckte att jag fick bra kontakt där.

Jag ryckte på axlarna, släppte av honom och när jag cyklade hemåt slängde jag en blick över axeln. Där satt han och tittade ut genom fönstret med en så tom blick att en irländsk setter i jämförelse är världens mest uttrycksfulla varelse.

– Får jag skjuts, ropade en man när jag svängde in på min gata.

– Bara om du inte är min granne, sa jag.

– Nix, jag ska till Jamaica och öppna bar, sa han.

– Det är en acceptabel omväg. Hoppa upp, kom ihåg att trampa i reggaetakt …

Grannar alltså, bah …