Poeten och det oromantiska snöfallet

Han ser ut som om vintern tog honom för länge sedan, fast den första snön nu faller. Leendet är lika trasigt som neonskylten på Eggers, några bokstäver saknas, andra lyser svagt. Hotellet utvecklar sitt ledsna tema. Dess adventsljusstakar stirrar tomt mot kvällen utanför. Det är måndag i januari, de sista dagarna innan deras ljus släcks. Drottningtorget är ett allt annat än kungligt torg som verkar ha huvudvärk i dag. Dess gatlampor lyser inte mer än de måste och det är tyst.

Mannen rotar planlöst i papperskorgarna. Ingen var ute i natt, ingen söndagsfest har lämnat spår som kan panta honom lite närmare en flaska till. Han går, stegen så korta och marknära, närmast hasande, över kullerstenar så kalla att till och med slasket ryser.

Vagnen rullar in, överfull redan innan den var försenad. En grå massa människor blir desperat. Alla måste med. Det är ändå två minuter till nästa vagn passerar. Det finns ingen plats. Alla SKALL med. Två minuter. En livstid. Ett krig att vinna. Vagnen efter kommer i kapp och står förvånat halvtom kvar när dess kusin suckar iväg, bågnande.

Jag tar en buss med rum att andas och går av innan 60-stackaren suckande ställs inför en jobbig uppförsbacke i sitt liv. Spåren av förskräckta cykeldäcks irrfärder löper längs Norra Gubberogatan. Cykeldäcken och jag längtar till en sommar så svår att tro på när snön blandas med regn i en koalitionsregering som kommer till makten varje år trots att ingen röstat på den. Till och med vintern är korrupt i den här staden.

Motorvägens längtan rör sig långsamt; rött mot norr, blekgult mot söder. För många sirener för att det ska vara bra stör rusningens lugna lunk och målar himlen olycksbådande blixtblå.

Fotspåren på parkeringen leder inte mot äventyr och fantastiska världar, kanske mot en tv-middag? Jag släntrar över en gräsmatta, ett slarvigt snösiktat täcke från en slarvig vinterbagare pryder den. Det är inte direkt en Disneyvinter som intagit Olskroken.

Innanför ytterdörren väntar reklamen. Livsmedelsbutikernas rop om billig mat och fyll lunchlådan är invirade i och tystade av nyårslöftesbrytande rabatter på snabbmat hos Subway och Max.

Lågenergilampan lyser upp i takt med mig. Av med skorna, av med jeansen, sköna tröjan på. Jag hänger en påse på dörren så att jag ska minnas morgondagens lunch.

PLING! Palsternackssoppa av varmare sort till en frusen poet. KRAS! En knäckemacka till en seg berättare. MMM! En sista kopp kaffe till en författare som kommit hem i snöfall.

Jag tittar ut genom fönstret. Det vita är redan på väg att regna sönder. Snacka om att det är januari i Göteborg. Min roman får föra mig någon annanstans i kväll.

Januariregnet gör inte ont

Jag bestämde mig i höstas. 2009 skulle bli ett bra år. En lågkonjunktur är ekonomisk, den devalverar aldrig min själ. Jag tror att det var Sarah Britz i GP som sa att hon skulle lyssna mer på fåglar än ekonomer i år. Ett bra råd.

2009 är aktionsåret. Jag har otroligt mycket att göra, men gör utan att tröttna. Orden flyter fram där de ska flyta fram och där de inte behövs, där härskar tystnaden. Jag har flow på cykeln i spinningsalen på Active, kan skänka en gnutta lindring till de som är ledsna och berättelserna i mina böcker blir fler – och jävligt mycket bättre än förr.

Jag tänkte på allt det här i fredags kväll, efter en väldigt bra dag. Mamma hade firats och pappas mat var god snarare än experimentell. Eldkvarn hade varit ringrostiga, men fantastiska när de sjöng om att man får ta det för vad det är.

Januariregnet, som föll utanför en nästan tom kines på min väg hem, gjorde inte ont. Gästerna hade åtminstone varandra att prata med, istället för att försöka förföra en Jack Vegas-automat. I Brunnsparken hade en stilig man, några och 70 år, gått av vagnen, tagit sin hustru under armen och promenerat som jag vill gå med en livskamrat när jag vuxit mig dubbelt så gammal i passet, men fortfarande är ett nyfiket barn. Fast, det händer ju inte förrän år 2045 eller något i den stilen.

Det var lätt att somna i fredags, lätt att vakna dagen efter och så känns det idag också. Mycket ska ändras, jag önskar jag kunde ändra snabbare ibland, men tack vare lite hjärnstorm har jag en rätt hyfsad sinneskarta.

Det är märkligt, det där. När man inte gör någonting, då blir man så mycket tröttare än när man ständigt har något för sig. 2009 är mitt år. H sa det i onsdags; att jag var annorlunda, såg rätt in i hennes ögon och kändes väldigt förändrad. Vi ses alldeles för sällan, men ett kvällsöppet Le Pain Francais i krokarna kan nog ändra på det.

Vi satt i djupa fåtöljer och pratade om förr, kom in på M och plötsligt var det dags att säga hej till en sedan länge försvunnen vän, insåg jag. Det innebar en bra sak till med 2009. Att skicka ett leende till en som jag bar när hon inte bar och vice versa. Vi var så nära varandra när det var som hemskast i världen. Hon förstod att min halvtomma lägenhet innebar ett heltomt hjärta när vi skruvade ihop nya möbler. Det var hennes sms som räddade mig när alla telefonsamtal kom från journalister som ville jaga citat och skandaler när Tony Deogan dog. Vi var en chipsfjäril och ett popcornbi som hade förlorat och ville vinna. Sen försvann vi åt varsitt håll, för det behövde vi. Jag hittade orden och hon fann kärleken. Hon är mamma nu, har två söta pojkar, och hon pluggar. Det värmer. Det är 2009-positivism.

Januariregnet gör verkligen inte ont i år, det kittlar mest och jag kan inte låta bli att undra vad som väntar i februarivinden och ännu längre bort.

Let’s have it… Dessutom lyser solen idag.