Den synska lapplisan

När jag joggade innan jobbet i morse såg jag en lapplisa i ett av Kålltorps villakvarter. Hon skrev en lapp och satte på en bilruta, sen gick hon vidare och skrev en på nästa bil och så nästa och så nästa och så nästa. Jag funderade på om hon gick på någon ytterst konstig form av bonussystem.

Samtidigt kom en ägaren till den första bilen ut, såg lappen, såg lapplisan, slet åt sig lappen och började ilsket rusa efter henne. Hans arga rop väckte grannarna. Lampor tändes i fönstren och folk i morgonrockar och pyjamasbyxor + dunjackor störtade ut. Alla hittade lappar på sina bilar, svor och rusade iväg för att konfrontera lapplisan.

Den förste mannen var nästan ikapp henne när han stannade till och tittade som förtrollad på lappen han slitit från bilen. Jag hade, som medborgarvittne (alternativt av perverst intresse), joggat bredvid honom och såg hur hans ilska rann av honom. Samtidigt kom resten av människorna fram och även de tittade på sina lappar. Den kollektiva vreden ersattes av gapande munnar, leenden och tårfyllda ögon.

”Det är ett meddelande från min döda farmor, Astrid”, sa den förste mannen. ”På lappen står det att hon är stolt över mig och att hon väntar på mig i himlen. Hon är inte arg på mig för att jag inte hann besöka henne innan hon dog.”

En ung tjej torkade tårarna. ”Mitt lilla barn, min fina dotter som jag förlorade till cancern, berättar att lekparkerna i himlen är kanon.”

Fler och fler historier i samma stil berättades. Det var förlorade fruar, bortgångna män, söner, döttrar, farföräldrar, morföräldrar och till och med en hund som skickade en hälsning.

Folkmassan stod där. Röken flödade ur deras munnar, det var kallt och mörkt, fast just där de stod spreds en värme. Grannar lade armarna om varandra, pratade, kom ihåg och skrattade och grät om vartannat.

Och när de gick hem låstes inga dörrar i kvarteret. Alla var välkomna på morgonkaffe överallt och i varje kök bjöds det på verbala diavisningar med fantastiska minnesbilder av de fina som gått före oss.

Lapplisan stod länge kvar längre upp på gatan. Hela hon var ett stort leende. Sen vände hon sig om, promenerade runt hörnet och sågs kanske aldrig mer.

 

Lätta fötter och tungt huvud

Löppasset i dag gick förbluffande bra. Okej, det lär dröja innan folk tror mig när jag säger att jag är kenyan, men jag tog mig runt hela åttan utan några tankar på att stanna.

Skatås var helt sagolikt vackert den här morgonen. Solen portionerade ut sig lagom mycket mellan träden. Det var vindstilla. Ljudlöst. Men, ändå så fullt av liv.

Och skorna var rymdskepp som fick mig att flyga fram. Jag hade coola löparbrillor också, så jag såg ut som de där ödlorna i V (fast, jag sprang förstås inte i brandgul overall).

Efter det har det varit huvudvärksdag.

Jag har druckit så mycket vatten att jag nästan drunknat inombords, men det har bonkat lite ändå. Kanske är det alla tankar som slåss med utmattningen som kommer av att springa 0,1895 marathonlopp.

Just nu har jag ett datum som rusar mot mig. En absolut deadline. Det är en rätt fräck sådan, men den kommer lite för snabbt.

Jag ligger efter, och det gör mig förbannad. Jag vet varför och är arg på mig själv (mest) och några andra (lite mindre, men inte så lite). Nu är det bara att borra ned skallen, ta på författarmössan, tafsa på tangenterna och köra.

Super-L fyller år i morgon. Spontant kalas i kväll och jag får säga nej. Ingen öl i solen, bara tecken på skärmen. Grymt orättvist, men deadlines är deadlines.

Jag behöver lite treo tror jag. Det här blir en låååååååååååååååååång natt.

Vackert, trots träningsskorna på

Solen slösade ljus över Göteborg idag. Det är väldigt vackert nästan överallt då. Fasader, torn, träd och stolpar får liksom skarpare konturer och ramas in av en så blå, blå himmel. Något enstaka moln undrade var alla kompisar var, annars var det väldigt mycket sommar.

En vacker syn sådana dagar är de med små skor. De stapplar fram, men frågan är om inte varje litet steg de tar är ett större steg för människan än Armstrongs månskutt. Alternativt sitter de med mamma och pappa på en pizzeria och tittar storögt på en – i ärlighetens namn väldigt ful – plastduk och tycker förmodligen att det här, med deras mått mätt, är en trestjärnig restaurang.

Jag gillar att bli sisådär 35 yngre så fort det går och i dag var det med en tvåårings iver jag kastade mig ut i Skatås. Lyckligtvis med en något mer uthållig löparkropp, även om jag var lite rädd för att bli förbisprungen av de yngre träden.

Skatås är ett paradis. En solig dag ryms här så många skuggor som skvallrar om just hur mycket sol det faktiskt finns. Varje rotvälta är en historia. Varje stig är en passage till en fantasivärld. Alla du möter lever.

Det är vackert, trots att löparskorna sitter på fötterna. Trots att jag flåsar och andas tungt är jag lättare än normalt. Det är som om någon stängt in bra luft här och den tar över mig.

Jag springer förbi en liten strand där de säljer glass dagar som den här. En ivrig vandrare av nyare årsmodell stoppas innan han kan kasta sig i böljorna. Små cyklister får mig att väja, så att jag halvt om halvt rasar ned en bit. Syjuntan tycker att klippsittande är bättre än tygklippande. Grillarna är kanske engångs, men dofterna är samma som alla andra bra somrar.

Och plötsligt är jag i mål. Harmoni. Hur mår ni?

Skatås är inte som andra friluftsområden

Jag kommer till Apslätten.  Solen har värmt bort frosten och ersatt den med bedräglig värme. Träden skyndar på hösten. En stor björk sjunger Twist and shout och skakar så kraftigt att alla löv faller av. Ett annat lövträd fyller på med Macarena och dess löv yr åt alla håll. En gran försöker sig på fågeldansen, men inga barr ramlar av och alla andra träden skrattar så att granen börjar gråta.

Vid stenen där man väljer väg runt Härlanda Tjärn har de sista joggarna samlats för att springa söderut över vintern. De som vill jogga vidare jagas av psykologer som har stora håvar i händerna. Joggar man så här års är man sjuk och ska interneras, förklarar en psykolog. Sen knastrar det i deras headset och de rusar klentroget mot en korsning längre bort. Jag följer efter.

Där pågår en joggningstävling. Psykologerna ser häpna ut. Hundratals män och kvinnor frustar fram i novemberkall terräng.

”Släpp alla vi fångat”, säger psykologledaren. Hans vänner protesterar, men han pekar bara på massan som springer förbi med glasartade blickar. ”Tror ni att vi kan hantera all den här dårskapen. Our work here is done, låt oss återvända till universitetsvärlden där allt är teorier och frottémjukt”.

Jag vandrar vidare och efter en stund springer en ensam man förbi mig – i rakt motsatt håll jämfört med de andra löparna…

Härlanda tjärn är helt stilla och en trut simmar på ytan. Jag önskar så att det är en stilbildande pippi. Sitter trutarna där i vår istället för att glupskt titta på min lunch vid kajkanten i city, då ska jag omvärdera den fågeln.

En av psykologerna försöker dränka sig på andra sidan sjön, men hindras av sina vänner. Han är medvetslös när de fiskar upp honom ur vattnet.

”Ge honom första Freud-hjälpen”, skriker en. Det som följer går inte att beskriva i ord. Jag flyr mot en stadsdel jag nästan glömt bort… Bort från Skatås. Bort från psykologerna med stora håvar.