En kort julbetraktelse

Längs barndomens grusvägar, där drömmar nu grusas, reser vi. Här fanns en fond av träd en gång, böljande fält och en fantastisk ladugård. De som bodde där en gång, vill aldrig gå hit längre. Andra ser svartvita bilder i en diashow och minns färgerna som flytt, hellre än att ta vägen förbi. Allting har krackelerat, träden är sålda, fälten bortglömda och ett flygfoto skulle avslöja ett sorgligt lapptäcke hopsytt för att få så mycket EU-bidrag som möjligt. En verksamhet som bara kan sluta i minustecken fortsätter att envist sjunga på sista versen och en misstänksam mans dröm riskerar att sluta i en friggebod, byggd på en rasad potatiskällares grund.

Det är den enda sorgen jag hör berättas under en fantastisk jul. Vi börjar i ett snöland där allting är dukat på vackra bord, där paketen ber granen att dra upp grenarna så att de får plats, och där treåriga prinsessan får sitt efterlängtade hus. Jag missar Kalle Anka – saknar inte de bortklippta sekunder som enligt kvällspressen skapar en folkstorm – och slänger knappt ett halvt öga på de andra klassikerna. Svärfar behåller julkonserten på när vi går till bords. O helga natt byts snart mot oooh, oooh, oooh när samlaget påbörjas i kvällens film. En smula besvärad bordsgranne ser lugnare ut när jag låter fjärrkontrollen tystna det hela. Jag får det som stod på önskelistan av flickan jag önskat varje jul. Hon lägger sin hand på magen, jag lägger min på hennes. Svea finns där, nästa jul är hennes. Vi har fått Elsa Beskow-böcker, undanber oss för mycket rosa prinsesskläder i förskott och njuter av både enbärsdricka och limpebröd.

Så, min familj. Raka motsatsen. Ett lagom vansinnigt kaos, mer julmat, julklappslekar, öl och vin i det nya, fina huset, syskonbarn som vägrar låta sig fotograferas, Amanda som älskar Justin Bieber i skarven mellan barn och ung kvinna.

Teresia och jag sover på en uppblåsbar madrass. Väldigt tidigt vaknar jag, ser det vackraste som finns stillsamt drömmande i det korniga, diffusa ljuset. När hon vaknar, långt senare, har madrassen släppt ut sin fångade luft och jag dunsar i golvet. Teresias skratt fyller det tomma rummet i rummet, precis som det fyller tomrummet som så länge stod outhyrt i mitt hjärtas hotell.

Frukosten är mer av min familjs milda galenskap. Barn och vuxna, alla lika gamla, alla nyfödda varje gång. Skratt, grimaser, tråkningar och värme som gör öppna spisen avundsjuk. Några clementiner senare tittar jag ut mot träden som verkar sorgsna över blidgraderna och med slokande grenar ser hur julen och snön smälter bort i rask takt.

Under den vita, oskuldsfulla ytan avslöjas en dåligt dränerad åker och en grusväg som inte leder någonstans. Så faller ett ösregn, vi startar bilen och är redo att ge oss vidare. Vårt paradis är ograverat vackert, men runt det har alldeles för mycket vissnat. Bilderna av hölassen, de starka bönderna som hässjade sitt slagna gräs, skördetröskorna som dundrade fram är som tagna med Instagrams 70-talsfilter. De skapar inga upplopp, bara små suckar av att allting var bättre förr.

Men, det är osant, nu är så mycket bättre. Det vet jag när hjulet rullar sitt första varv och mina föräldrar vinkar glatt från verandan på det stora, röda, varma och häftiga huset som viskar: kom tillbaka, snart.

I dag, en dimmig färd mot Göteborg. När vi kommer fram lyser solen. Det är mellandagarna, men med Teresia och Svea i mitt liv finns inga mellandagar. Inte längre. Inte ens jättekorta. God fortsättning följer …

Julfrid (en återblick i stresstempo)

Försiktig uppladdning (julafton)

Jag går längs en alldeles för varm väg. Den gröna grässträngen i mitten för mig dit, dit där granarna bor. Gräset är förvirrat djupgrönt; snön har inte kommit och sagt att det är vinter, så gräset tror naivt att det är vår. Jag hämtar en gran, bär dess doft nära mig. Det är det enda som minner om jul runt mig.

Kvällen är lugn. Traditioner på väggar, i gran och från teven. Karl-Bertil säger det jag tror på, påvar och annat predikar annat jag tror på – kärleken – men deras retorik och deras maskeradkostymer kan inte dölja att på skalan god-dålig kan jag inte placera dem som tunga vikter på den goda sidan. Kärleksbudskapet hänger som en ihålig och sönderblåst fasadvepa över övergrepp på barn, demoniserande av homosexuella och en aidsfrämjande misstro mot kondomer. Det är vackert och kören sjunger strålande, men jag kan inte tro på dem. De känns som den där koppen glögg för mycket, för mycket sötma, för lite god smak.

Pang på (juldagen)

Jag griljerar skinkan. Mjölkfritt ströbröd? För A:s skull! Självklart. Kommer R och B? R är judinna och B muslim? Det är mycket gris, va! Aha, de har egen kalkon med sig. M är vegeterian, men äter väl fisk? Vet vi inte? Okej, messar brorsan. Hur veggo är M? Fett veggo! Okej, du är för gammal för att skriva så, men jag fattar. Tar ni med er specialkost till henne? Dags att steka. Har vi mjölkfritt margarin. Blanda inte nöt och fläsk nu, Anjo. Den stekspaden till nöt, den till fläsk. Skvätt inte stekfett på M:s vegetariska tallrik. Stoppa inte ned handen i A:s godispåse. Man får inte sno godis av barn och du har redan nallat mjölkchoklad – hon har ju allergi!!! Där kommer W. Ge farbror en kram! SMACK! Tack för örfilen, gullunge. Har vi ingen snaps? Vi har snaps! Har vi inga snapsglas! Räcker maten? Herregud vad mat vi har igen. Oj, tog B den starka senapen och trodde det var sås? SMACK! Tack för örfilen, gullunge. Barnklappar utdelas. Nej, vänta på din. Den är till någon annan. Barnklapparna slut. Vuxenlotteriet vidtar, tolv nummer. Fint, där fick jag nummer 12! Sällskapsspel. Nej, du får inte gå upp till övervåningen, W, trappan är farlig. SMACK! Tack för örfilen, gullunge. Kaffe? Jag borde inte äta mer choklad, choklad- och havssaltsdoppade popcorn med mycket mera. Tack och hej alla. Jag går och lägger mig nu …

Eldkvarnsfärd (annandag jul)

Vi åker innan gryningen, jag och svågern. Jag tänker på Eldkvarn, det är en sådan färd. Pluras ord följer mig. Det är som om varje gatlykta föder fraser, strofer och rader som beskriver vad jag vill och vart jag önskar.

Det har varit en fin jul, men det är den sista som är så här. Jag har lappat och lagat ihop mig hela året. Nästa år vaknar jag bredvid någon jag älskar på julafton och får och ger en julklapp som varken är överraskande eller inslagen, men å andra sidan den enda vi verkligen önskar oss. Det blir en jul som låter så här.

… god fortsättning, jag behöver inleda en fantastisk början känner jag.

Jesus och tomten slåss utanför huset

”Advent betyder väntan!”

”Nej, det betyder ankomst. Min ankomst!”

Jag ryckte till av de upprörda rösterna och gick ut på balkongen. På gatan stod Jesus Kristus och Jultomten och skrek på varandra. Rudolf med röda mulen och Jesus åsna tittade på varandra och skakade på sina skallar.

”Lägg av”, skrek jag. Männen tystnade och vände sig mot mig. ”Se på er, två skäggiga män som tror att de har monopol på den här tiden av åren. Att ni inte skäms att bete er som ett par välavlönade politiker.”

”Advent betyder väntan, väntan på mig”, sa tomten. Det brann till i Jesus ögon och hans fridfulla uppsyn var inte mer. ”Advent betyder ankomst, Herrens ankomst.”

”Enligt Wikipedia kommer advent av adventus som betyder ankomst”, sa jag. Jesus skrattade och skrek ”touchdown”. Tomten såg rött och började svinga sin julklappssäck mot vår Frälsare som försvarade sig med palmblad.

”Lägg av”, skrek jag, mycket medveten om det fantasilösa i att använda samma skällsord. Det var meningslöst. Grälet övergick nu i en rejäl nävkamp. Tomten hade en fin uppercut, det ska erkännas, medan Jesus gick med vänstern före. Smockor blandades med verbala råsopar:

”Förvandlar vatten till vin? Fint, hjälp folk att kröka mer” … ”Kryper ned i skorstenar nattetid för att klappa barn. Hej, pedofil” … ”Föder 5000 med fem fiskar och två bröd. Fint med genmanipulerad mat, va” … ”Rotar i folks strumpor, sniffar du på kvinnors trosor också?” … ”Du umgås med folk som säljer dig för 30 spänn och du ska rädda världen?” … ”Är du och renarna verkligen bara vänner?”

Jag drämde igen dörren och stängde ute bråket. Vi har en tid på året när folk antingen blint förlitar sig på en som ska rädda världen och frälsa oss alternativt panikköper avlatsbrev i form av dyra leksaker i tron att lyckan och friden kommer inslagen.

Båda lösningarna är fantastiska i teorin. I praktiken är det förstås vi som måste förstå, agera och göra deras jobb. Jesus och Tomten kommer tyvärr att fortsätta att slåss tills ingen av dem orkar längre.

Jesus sekonderas av de bokstavstroende. Det är de som vantolkar och förvanskligar allt vad gott budskap heter i syfte att tillskansa sig makt på Jorden under skenet av att vilja hjälpa oss till evigt liv i Himlen. Det är människorna som säger sig stå för det goda, men hamrar in ett copyright-tecken i Bibeln och gör religionen till ett allt annat än gudomligt instrument. De syr igen hans ögonbryn, peppar Jesus och låter honom villigt dö på korset gång på gång för att det gagnar dem.

I Tomtens ringhörna står de dödfödda prylmånglarna. Det är de som Jesus kastade ut ur templet, så då valde de Tomten. De är fast övertygade om att det enda måttet på tillväxt i den här världen är att deras resultaträkningar, bonusar och midjemått sväller. Det gör inget om det sker på bekostnad av att alla vi andra öser onödiga gåvor för pengar vi inte har över barn som verkligen inte orkar tindra mer. Samtidigt ger de förstås lite nödtorftig CSR i form av gåvor till de hungriga och så blundar alla. De viftar med en handduk mellan ronderna, triggar Tomten och låter honom vakna ensam på Nordpolen så fort julen är över för att han är överflödig.

Jag tänder första ljuset. Det har inget med någon bestämd figur att göra. Det lyser för mig, för dig och alla andra som står mig nära och lovar att den här julen ska bli den bästa, varmaste och mest innerliga någonsin.

 

Julen och den goda fortsättningen

Nej, det var inte jag som gick sönder. Det var bara snön som brast under mina fötter. Jag sjönk nästan till knäna och varje steg var ett mödosamt äventyr rätt ut i ett vitt glada-miner-fält.

När ensamheten kallar, för det gör den ibland, vill jag minnas den här stunden. Hur jag bara var, förblev och lyfte likt en varmluftsballong – fullständigt obändigt och underbart var mitt väsen där jag stod tyst och njöt.

Julafton var kall, men det var så varmt när jag andades ut. Och jag ville så ta med tilltron, nuet och den livliga friden jag kände där ända till en morgondag som inte blir som den där var. Mot en obekymrat blå himmel log jag och pulsade vidare ut i ett glittrande, böljande och oskuldsfullt landskap. En höst av upp, ned, varför inte och blandad kompott ersattes av en vykortsjul på en sekund.

När mörkret kommer på visit, för det gör det ibland, vill jag minnas den här stunden. Hur jag jagade julgran och sen släpade bytet till mina föräldrars hus. Hur jag gick längs oplogade vägar, tittade mot en sedan länge övervuxen, och nu även insnöad, lupindal utan att känna saknad för att jag kände tilltro inför framtiden. Jag var fastfrusen och befriad i ett vitt som inte kunde befläckas med något sot.

Juldagen var lika kall. Solen slösade energi, en stilla vind blåste ned snö från taket. Det var som om luften fylldes av miljontals små kristaller. Det var ett glimrande skådespel och jag var en del av det. Jag hade inga repliker, allt jag skulle göra var att häpna över skönheten.

När tristessen knackar på, för det gör den förr och senare, vill jag minnas den här stunden. Hur jag var i ett hus där vi var 27 som firade jul, skrattade, åt, sjöng, lekte i full hastighet – från 0,5 till 64. Där jag bläddrade i en bok med bilder på mormor som alltid skrattade, morfar som alltid rapade, farmor som gjorde världens bästa fläsk med löksås och farfar som jag aldrig såg. Hur jag inbäddad i min stora familjs värme slöt ögonen, somnade, drömde och vaknade i ett magiskt vinterland.

Det var en god jul. Idag råder mellandagslugnet innan känslostormen. Det är en bra dag. Allt annat än en mellandag, egentligen.

Julgransdags igen

Efter att tidigare i veckan ha räddat två julgranar från slavhandlare, har jag låtit bli att köpa fler julgranar. Idag var det dock dags. De två skyddslingarna dog i varandras grenar i natt, en vacker men sorglig inledning på 19 december. Det låg en lapp på golvet när jag vaknade, skriven med darrande kåda:

”Saknaden efter mor har slagit ut oss. Vi vissnar långt innan jul. Förlåt. Sprid våra barr och grenar i tomteskogen.”

Med andra ord fick jag idag gå ut och köpa en ny gran. Jag pekade ut en kungsgran, men försäljaren skakade på huvudet.

”Du är inte kung. Jag säljer bara kungsgranar till kungar”, sa han.

”Jag skulle vilja påstå att du har överskattat marknaden”, sa jag och pekade på det ganska digra lagret av barrträd.

”Vad är du?”

Hans fråga förvånade mig, men jag svarade att jag jobbade som copywriter, men var en författare in spe.

”Då ska du ha en bok”, sa han och plockade fram ett otroligt naket och fruset lövträd.

”Det var det dummaste jag hört. Kan jag inte bara få en vanlig gran?”

”Jag säljer bara rödgranar till uttalade revolutionärer”, sa den bokstavstroende julgransförsäljaren. ”Hur ser ditt hår ut?”

Jag slet av mig mössan och han rotade runt i min kalufs ett tag, varpå han skakade på huvudet. ”Inte mycket grått där, tyvärr. Annars hade du kunnat få en silvergran.”

”Jag är rätt så jävla snäll”, sa jag och heureka, sesam öppna dig, plötsligt händer, där satt den och bullseye.

”En ädelgran är din gran”, sa han och plockade fram den finaste granen i stan. ”Jag bjuder på den, eftersom du är så ädel.”

”Tack”, sa jag och gav honom 300 kronor i dricks.

Nu är granen hemma. I kväll ska den kläs.

Jag ska gå ut på balkongen när det är som kallast och tänka på alla mina finaste. Och varje gång jag andas ut ska jag fånga värmen som lämnar mig och forma den till skinande klot som blir mina olikfärgade julgranskulor.

Jag ska ta min glädje över alla nära vänner och goda människor jag känner och väva glimrande glitter i långa banor.

Sen ska jag stapla allt mitt hopp om tusentals gryningar med henne på varandra och plocka ned en bortglömd stjärna från universums mörkaste vrå och låta den skina i toppen av min gran.

Julfriden närmar sig …

Cigg med tomten

Det är dagen efter. Tomten sitter och röker fulcigg från Lidl på en sten. Vi är på landet och han pustar ut efter ett hårt jobb.

”Vill du ha en macka?

Han skakade på huvudet. ”Smuttade väl på några hundra tusen tallrikar gröt i natt och sen så tjuvsköt jag påskharen på väg hem och fick mig ett skrovmål.”

Jag förklarade att vi i Sverige nog inte skulle uppröras, men i USA lär ju inte det övertrampet mot the Easter Bunny gå obemärkt förbi. Tomten ryckte på axlarna.

”Okej, de invaderar Nordpolen, men so what? Det blir bara varmare och varmare där. Att bo där och gå runt i en tjock, röd dräkt året runt är olidligt. De kan gärna spränga hela stället och sen låtsas att det var friendly fire. Jag har redan ett alternativt hem, jag hyr en svit på ishotellet i Jukkasjärvi för jämnan. ”

Jag förklarade att jag var nöjd med julen, att vårt beslut att fixa pyssel mellan de vuxna togs emot med stor entusiasm.

”Ni snor mitt jobb, men inte mig emot. Det är nog jobbigt som det är. Vad blev det då?”

”Jag skrev en bok på 90 sidor med minnen från vårt sommarställe, sen blev det en del annat också. Väldigt uppskattat.”

”Egentligen önskar jag att alla fick trisslotter”, sa tomten. ”Det hade minskat transportvolymerna och därmed CO2-utsläppen från mina obemannade drönarslädar.”

”Vill du bidra till spelmissbruk, och vad har hänt med din släde?”

”Svenska spel betalar min lön, intäkterna från leksaksbolagen täcker knappt mina fasta inkomster. Egna släden? Tja, jag kör en sväng över Stockholm, det är alltid där jag kör eftersom tomten är en riksangelägenhet – och då ska jag förstås synas i Stockholm, det har politbyrån däruppe bestämt. I övrigt är det fjärrstyrda slädar.”

”Klimatkompenserar du?”

”Jag köper utsläppsrätter, men tyvärr räcker de inte för min tur över Skåne, så nästa år går julklappsgränsen vid Laholm. Det känns mest rätt. Jag menar, har de ingen vit jul kan väl lika gärna resten av traditionerna ruckas på.”

”Vad ska du göra nu?

Han plockade upp ciggen och viftade med paketet. ”Några pinnar till, sen drar jag mig hemåt och hoppas att det här var sista året.”

”Men, vem skulle kunna ersätta dig?”

”Ronald McDonald. Jag vet att Ronald gärna vill skriva om historien så att Jesus föddes i en drive thru-kö och att de vise männen kom från McDonalds högkvarter och gav honom big mac, specialsås och extra pommes. Jag har fått en bra deal att tänka över.”

”God fortsättning”, sa jag.

”Vill du ha pommes till den fortsättningen”, sa Tomten.

Jag skakade på huvudet.