Längs barndomens grusvägar, där drömmar nu grusas, reser vi. Här fanns en fond av träd en gång, böljande fält och en fantastisk ladugård. De som bodde där en gång, vill aldrig gå hit längre. Andra ser svartvita bilder i en diashow och minns färgerna som flytt, hellre än att ta vägen förbi. Allting har krackelerat, träden är sålda, fälten bortglömda och ett flygfoto skulle avslöja ett sorgligt lapptäcke hopsytt för att få så mycket EU-bidrag som möjligt. En verksamhet som bara kan sluta i minustecken fortsätter att envist sjunga på sista versen och en misstänksam mans dröm riskerar att sluta i en friggebod, byggd på en rasad potatiskällares grund.

Det är den enda sorgen jag hör berättas under en fantastisk jul. Vi börjar i ett snöland där allting är dukat på vackra bord, där paketen ber granen att dra upp grenarna så att de får plats, och där treåriga prinsessan får sitt efterlängtade hus. Jag missar Kalle Anka – saknar inte de bortklippta sekunder som enligt kvällspressen skapar en folkstorm – och slänger knappt ett halvt öga på de andra klassikerna. Svärfar behåller julkonserten på när vi går till bords. O helga natt byts snart mot oooh, oooh, oooh när samlaget påbörjas i kvällens film. En smula besvärad bordsgranne ser lugnare ut när jag låter fjärrkontrollen tystna det hela. Jag får det som stod på önskelistan av flickan jag önskat varje jul. Hon lägger sin hand på magen, jag lägger min på hennes. Svea finns där, nästa jul är hennes. Vi har fått Elsa Beskow-böcker, undanber oss för mycket rosa prinsesskläder i förskott och njuter av både enbärsdricka och limpebröd.

Så, min familj. Raka motsatsen. Ett lagom vansinnigt kaos, mer julmat, julklappslekar, öl och vin i det nya, fina huset, syskonbarn som vägrar låta sig fotograferas, Amanda som älskar Justin Bieber i skarven mellan barn och ung kvinna.

Teresia och jag sover på en uppblåsbar madrass. Väldigt tidigt vaknar jag, ser det vackraste som finns stillsamt drömmande i det korniga, diffusa ljuset. När hon vaknar, långt senare, har madrassen släppt ut sin fångade luft och jag dunsar i golvet. Teresias skratt fyller det tomma rummet i rummet, precis som det fyller tomrummet som så länge stod outhyrt i mitt hjärtas hotell.

Frukosten är mer av min familjs milda galenskap. Barn och vuxna, alla lika gamla, alla nyfödda varje gång. Skratt, grimaser, tråkningar och värme som gör öppna spisen avundsjuk. Några clementiner senare tittar jag ut mot träden som verkar sorgsna över blidgraderna och med slokande grenar ser hur julen och snön smälter bort i rask takt.

Under den vita, oskuldsfulla ytan avslöjas en dåligt dränerad åker och en grusväg som inte leder någonstans. Så faller ett ösregn, vi startar bilen och är redo att ge oss vidare. Vårt paradis är ograverat vackert, men runt det har alldeles för mycket vissnat. Bilderna av hölassen, de starka bönderna som hässjade sitt slagna gräs, skördetröskorna som dundrade fram är som tagna med Instagrams 70-talsfilter. De skapar inga upplopp, bara små suckar av att allting var bättre förr.

Men, det är osant, nu är så mycket bättre. Det vet jag när hjulet rullar sitt första varv och mina föräldrar vinkar glatt från verandan på det stora, röda, varma och häftiga huset som viskar: kom tillbaka, snart.

I dag, en dimmig färd mot Göteborg. När vi kommer fram lyser solen. Det är mellandagarna, men med Teresia och Svea i mitt liv finns inga mellandagar. Inte längre. Inte ens jättekorta. God fortsättning följer …