Korruptionsledningen i Göteborg exploderade idag

Knappt elva månader innan jul är den numera allsmäktiga julgranspolitbyrån i Göteborg i full gång. De fick blodad tand i fjol när de för en spottstyver – 150 000 kronor – flyttade stadens julgran så att ett radioprogram skulle synas bättre.

Jag blev varse detta när jag sprang på en nöjd projektledare som förklarade att de hittills spenderat 72 miljoner spänn på att provborra på 900 ställen i centrala stan. Allt för att vara säkra på att absolut inte störa några viktiga arrangemang.

”Det vore förödande om en julgran skymde exempelvis veteran-EM i couronne”, förklarade han. När jag frågade om han var dum i huvudet, tog han fram sin karta och visade på ytterligare 1200 ställen som skulle provborras inom kort. Det skulle bara kosta 365 mille var svaret på min upprepade fråga om hans mentala status.

”Det kommer att anläggas åtta konstgjorda öar i Hamnkanalen, utifall att vi får någon form av cykellopp till staden”, sa han därefter.

”Cykellopp? I december?”

Han slog ut med armarna och förklarade att arrangemangsdivisionen inom Göteborg&CompMANI alltid var redo för allt.

Vi avbröts av en fruktansvärd smäll och en rökpelare sköt i höjden en bit västerut.

”Sweet, där sprängde vi Schillerska gymnasiet. Det blir perfekt för julgranen och ett stort torg runt om den dessutom. Lysande. Snart spränger vi Storan också. Blir en grym reservplats för en julgran mittemot isbanan i Bältesspännarparken.”

”Men, eleverna på Schillerska? Och Pusterviksteatern som just flyttat in på Storan.”

”Vi kan nog kirra några byschor från Renova tror jag. De är skyldiga oss en gentjänst sedan Friidrotts-VM 1995. Vi ordnar det inom kort. Sen kan vi nog låna ett cirkustält från bröderna Bronett.”

Under en kaotisk promenad mot city mötte vi uppgivna pendlare som gick till fots. Julgranspolitbyrån hade sprängt en spårvagnskurva vid Polhemsplatsen.

”Skulle granen hamna här kommer i alla fall GP att plåta den. Vi uppskattar PR-värdet av en sådan bild till 14 miljarder och en ökad turistström till Julstaden med någonstans i stil med 2,1 miljoner besökare. Fina intäkter.”

”GP är en lokalblaska!”

Han pekade mot den stora neonskylten. ”600 miljoner läsare per dag, Anjo.”

”Det står 600 000, din vettvilling.”

”Petitesser”, tyckte han och tittade mot det nya hotellet på Drottningtorget och framförallt de nyss uppsatta konstverken utanför. ”Mais oui”, sa han och slog ett nummer på sin mobil. ”Mmm … Drottningtorget. Jäpp. Va? Skit i det! I den här staden är det vi som bestämmer. Norsk hotellmiljonär? Han kan dra åt Holmenkollen. Det är jul snart. Spräng skiten.”

På Gustaf Adolfs torg, lustigt nog det enda stället i city där jag inte kunde se några färsksprängda hål, stod ett gäng sprängare.

”Vad väntar ni på?” Projektledaren såg upprörd ut. Sprängarna skruvade på sig. ”Jo, vi hörde alltså att vi kanske inte skulle spränga just här, för att …”

”SPRÄNG! Vi måste ha flera möjliga placeringar av vår julgran. Det här är Julstaden, kretiner.”

”Vi varnade dig”, sa en sprängarna. Några sekunder sprängde de sönder den centrala korruptionsledningen under Gustaf Adolfs torg. Den ena kommunala skandalen efter den andra vällde upp i en trögflytande, illaluktande och oerhört solkig sörja.

Alla visselblåsare i kommunen tvångshämtades av stormtrupper och ställdes upp på rad för att blåsa bort stanken från stadens maktcentrum, men det var för sent. Den kröp in överallt, fick fäste i stadshuset, spårvagnarna, paradgatans sorgliga fasader och alla hittills osynade nämnder och utredarkvartar i området runt Kronhuset. Göteborgare, som ändå är fenomenalt luttrade, såg äcklat på, vände sig bort och flydde mot Partille och Mölndal, många hanns dock i kapp av floden och drunknade nästan.

Plötsligt fick Gustaf II Adolf-statyn liv. Han rynkade på näsan, skannade av sörjan, skakade på huvudet. ”Jag sa, där ska staden ligga, inte lägg mutan där borta. Här ska rensas.”

Han hoppade ned från sin sockel och drog sitt svärd. ”Vem är ansvarig?”

”Jag är projektledare för julgranarna i staden”, sa projektledaren och vips högg den gamle kungen huvudet av honom. Två nya växte ut och skrek om julgranar. GIIA var inte den som avskräcktes, utan högg julgransmedusan i två delar. Ur magen hoppade mängder av små gubbar och ropade ’evenemang, evenemang, evenemang’ och ’vi är goa gubbar allihopa’.

”Lützen all over again”, sa kungen, klättrade upp på sockeln, suckade och återgick till statyform.

Förtvivlad såg jag hur de små projektledarna växte till sig och genast började rita kryss på hus, bilar och broar runt Brunnsparken. ”Spräng allt, vi måste kunna ställa våra julgranar någonstans. Spräng staden.”

De stadsbor som inte hade lyckats fly stod upp till knäna i korruptionsfloden. Så sjönk temperaturen och floden frös till. Med stor möda tog sig folk fram, sjönk ned med varje steg. Förtvivlat spanades det efter räddningsfartyg i form av italienska spårvagnar, som förstås redan räddat sig själva till dyra reparationer.

De politiker och tjänstemän som sagt sig vilja vända på varje sten för att avslöja korruptionen kom åkande i en Paddan. Kvickt dumpade de stenarna i floden, såg dem sjunka och åkte sedan skrattande till en dyr restaurang samtidigt som de gungade armkrok med uppdragsgivare med pixlade ansikten och sjöng ’knô daj in, fast dörra e trång’.

Jag kände korruptionsfloden stiga, hur den nådde låren och började nosa på de ädla delarna.

”Fort, mot de outhyrda studentlägenheterna vid Kronhuset som använts för privata partyn av den numera avskedade VD:n”, skrek en Göteborgare. Hela staden försökte följa honom, men vi för många – nästan en halv miljon invånare.

Vi var förlorade. Och korruptionsfloden bara fortsatte att stiga … och stiga … och stiga …

 

Onödiga monster i granen

Jag gjorde som de sa i GP igår. Jag skakade granen över en bit vitt papper för att bli av med några av de uppemot 10000 (!) smådjur som bor i granen. Kalla mig konstig, men jag är inte så sugen på att bli invaderad av jordlöpare, granbarkborrar, hoppstjärtar, skinnbaggar och så vidare.

Men, när jag plockade in krypen i mitt labb och kollade på dem i mitt mikroskop så upptäckte jag några andra märkliga djur, eller vad sägs om den här ganska märkliga cocktailen:

  • Svensk komikerlus (simplis mediocrus): Ytterst litet och kortlivat, men högljutt flygfä, som saknar allt vad självdistans heter, varför det gärna äter upp sig själv och därmed dör en rätt poänglös död.
  • Dokusåpaborr (coitus stupidus): Ett skadedjur som gång på gång tros utrotat, men så dyker det upp på nya ställen och i nya skepnader. För varje gång blir det allt mer lik en kackerlacka och tycks lika svår att ta kål på.
  • Socialöverlöpare (horrificus kjamus): Ett djur som gärna låtsas vara ett flockdjur, men som är en parasit och vars otäcka fasoner i umgänget med andra får övriga sociala insekter att kräkas genom nosen och från och till kvävas.
  • Hashtagparasit (pladdrus omalltus): En liten fuling som dyker upp överallt, allt som oftast oinbjuden. Kan verka i alla miljöer och ibland i så fruktansvärt ivriga svärmar att andra sociala insekter dör i dess närhet.
  • Poetisk parasit (pladdrus maxus): Påminner om ovanstående, men finns mest i lite finare miljöer. Det är dock en lika plågsam parasit för det.
  • Fascistkvalster (oidipus oidipus): Ett allt vanligare skadedjur som är både obehagligt och psykotiskt (något ovanligt bland smådjur, men det här är extra äckligt). Suger musten och lusten ur allt och dras, till skillnad från alla andra djur, enbart till det fulaste av det bruna.
  • Stekarstekel (vaskus eunuckus): Plötsligt spyr den här lilla bålgetingsliknande strunten med minimal gadd ur sig illaluktande smörja vartän den befinner sig. Är helt klart vanligast i kustbandet om somrarna, men kan oanmäld dyka upp var som helst och försöker alltid roffa åt sig så mycket den kan.
  • Kvällstidningslarv (crapus constantus): En larv som efter att den förpuppas bara blir en större och mer självgod larv, vilket upprepas tills den imploderar och säckar ihop i en trycksvart hög. Bär vissa likheter med mördarsnigeln; finns överallt och smakar så illa att inga andra djur vill äta upp den. Dödar man den attraherar likstanken bara andra kvällstidningslarver som suger i sig slemmet och larvar vidare.
  • Oviktig gnällstjärt (loejdus sjaelvgodicus): En högljudd insekt, som dock inte har något eget läte utan bara imiterar andra gnällstjärtar. Mycket vanligt förekommande över hela landet.
  • Spygallmygga (hatus SJus): Sticker till på tågperronger och i miljöer där det kan förväntas dyka upp tåg inom kort eller åtminstone någon gång. Har egentligen inget vidare existensberättigande, men trots det växer arten exponentiellt utan att samhället tycks reagera (eventuellt sker något i frågan år 2020).
  • Lögnspindel (tramsus politicus): Lever egentligen bara upp var fjärde år när den låtsas vara en färgskimrande och vacker fjäril under sin parningstid (tredje söndagen i september). Därefter blir den dock sig själv och spinner rätt så usla nät fulla av hål och brister, i vilka den allt mer tröstlöst försöker fånga förbipasserande. Finns huvudsakligen i tre färger; blå, röd och grön – men skillnaderna är minimala och kan du inte se skillnad på dem så är det skit samma. De är samma sort.

Jag hade dock inte hjärta att göra mig av med de här skadedjuren, så jag tryckte in dem i en snöglob och har ikväll skakat den lite då och då. När de rör sig, gör krumbukter och beter sig som de konstigheter de är påminner de väldigt mycket om innehållet i rätt många program på Tv4 (eller som om man animerat flödet på twitter en vanlig lördagkväll). Märkligt.

Granen står för övrigt grön och grann i stugan …

Julgransdags igen

Efter att tidigare i veckan ha räddat två julgranar från slavhandlare, har jag låtit bli att köpa fler julgranar. Idag var det dock dags. De två skyddslingarna dog i varandras grenar i natt, en vacker men sorglig inledning på 19 december. Det låg en lapp på golvet när jag vaknade, skriven med darrande kåda:

”Saknaden efter mor har slagit ut oss. Vi vissnar långt innan jul. Förlåt. Sprid våra barr och grenar i tomteskogen.”

Med andra ord fick jag idag gå ut och köpa en ny gran. Jag pekade ut en kungsgran, men försäljaren skakade på huvudet.

”Du är inte kung. Jag säljer bara kungsgranar till kungar”, sa han.

”Jag skulle vilja påstå att du har överskattat marknaden”, sa jag och pekade på det ganska digra lagret av barrträd.

”Vad är du?”

Hans fråga förvånade mig, men jag svarade att jag jobbade som copywriter, men var en författare in spe.

”Då ska du ha en bok”, sa han och plockade fram ett otroligt naket och fruset lövträd.

”Det var det dummaste jag hört. Kan jag inte bara få en vanlig gran?”

”Jag säljer bara rödgranar till uttalade revolutionärer”, sa den bokstavstroende julgransförsäljaren. ”Hur ser ditt hår ut?”

Jag slet av mig mössan och han rotade runt i min kalufs ett tag, varpå han skakade på huvudet. ”Inte mycket grått där, tyvärr. Annars hade du kunnat få en silvergran.”

”Jag är rätt så jävla snäll”, sa jag och heureka, sesam öppna dig, plötsligt händer, där satt den och bullseye.

”En ädelgran är din gran”, sa han och plockade fram den finaste granen i stan. ”Jag bjuder på den, eftersom du är så ädel.”

”Tack”, sa jag och gav honom 300 kronor i dricks.

Nu är granen hemma. I kväll ska den kläs.

Jag ska gå ut på balkongen när det är som kallast och tänka på alla mina finaste. Och varje gång jag andas ut ska jag fånga värmen som lämnar mig och forma den till skinande klot som blir mina olikfärgade julgranskulor.

Jag ska ta min glädje över alla nära vänner och goda människor jag känner och väva glimrande glitter i långa banor.

Sen ska jag stapla allt mitt hopp om tusentals gryningar med henne på varandra och plocka ned en bortglömd stjärna från universums mörkaste vrå och låta den skina i toppen av min gran.

Julfriden närmar sig …

Granarnas bästis

Igår började man sälja julgranar på torget, men det var inte den gamla vanliga och rätt timida typen som stod där. I år hade hans plats tagits över av en man med blänkande guldtänder och ondskefull blick.

Han hade kedjat fast granarna vid varandra och gick runt med en piska som han ibland slog mot deras stammar. ”Se gröna och granna ut, annars blir det flismaskinen”, väste han på typiskt slavhandlarvis.

Mot oss vanligt folk log han så att guldtänderna och de tjocka länkarna han bar runt halsen glänste ikapp ytterst vämjeligt.

”Här var det granar, fina gröna granar. Kom och köp. De är oerhört fogliga. Bara skär dem lite i stammen så är de gröna till julgransplundringen. Kom och köp.”

Jag gick runt försäljningen med en olustig känsla i kroppen. På baksidan hörde jag så två små granar tissla och tassla.

”Jag saknar mamma”, pep den ene.

”Sch”, sa den andre. ”Om han hör oss så sågar han oss i småbitar. Vi kommer aldrig att se mor mer. Allt vi kan hoppas på är att hamna i ett kärleksfullt hem. Se till att sträcka på dig nu.”

Den förste snyftade, men sträckte på sig i en gest av tapperhet. Det fick mig att slå till. Jag gick runt, fick den onde gransäljarens uppmärksamhet och köpte båda två. Självklart betalade jag kräket med rikskuponger jag fått av Frank Andersson.

Jag kånkade hem barrsyskonen, väl medveten om att jag nu blev tvungen att slänga ut teven, hur annars skulle de få plats? Nåja, Så mycket bättre är slut och jag har romaner att skriva – dessutom är ju granar också människor. Hejdå med dumburken, med andra ord.

Så jag fyllde granfötterna med vatten, sockerbitar och lite whiskey bara utifall att … och klädde träden så noggrant och försiktigt jag kunde så att deras grenar inte skulle tyngas mer än nödvändigt, det var uppenbart att själarna redan var trötta. Kanske kunde dock fina, röda kulor och lite annat liva upp dem. Att utöva granvård i livets slutskede kändes plötsligt helrätt för mig.

Jag kunde inte återge dem friheten, deras rötter var bortsågade, och att hitta deras mor var ej en reell möjlighet. Men, jag kunde i alla fall ge dem närhet och trygghet i varandra och en inblick i hur alla människor inte var onda. Några av oss nynnar julmusik, skriver romaner, gör egna julklappar och tänker på hur man kan hjälpa andra på bästa sätt istället för att röva små granar från deras föräldrar.

God jul, fina granar… Måtte ni lysa till dess ni slutligen vissnar för att återfödas på en plats där granar kan springa fritt och aldrig barrar mer.