Fixa aldrig julbord med monster och djur

Med en suck tittade jag på julskinkan, eller snarare en hög med aska som låg på silverfatet. Lika djupt suckade den eldsprutande draken som stod bredvid mig. ”Jag sa griljera, inte förtär med eld, titta nu vad du har gjort draken.”

Draken böjde sitt huvud något och puffade ut röksignaler som bildade ordet FÖRLÅT med morsekod. Sen lufsade den till hörnet och ställde sig med huvudet mot väggen. Den grät. Mitt hjärta fixade inte det, så jag kramade om draken, trots att det innebar att jag fick ansiktet nedsmetat med en blandning av tårar och sot.

”Ett julbord är större än julskinkan. Vi går och ser hur isbjörnen lyckas med lutfisken”, sa jag och klappade min vän draken. Självklart hade isbjörnen gått i ide och varken köpt eller förberett något.

”Lutfisk är inte allt, det är inte ens särskilt gott. Hur går det med köttbullarna, ekorren?”

Ekorren såg skamsen ut. ”Alla är stekta, alla är fina, men jag har liksom lagrat dem lite här och där i lägenheten, och jag vet fan inte var.”

”Köttbullar är ändå rätt centrala, men de hittar vi väl när de börjar lukta. Prinskorvarna, då?”

Jag tittade uppfordrande på vampyren som låtsades som ingenting, men till slut erkände att han hade köpt blodpudding istället och att den tyvärr var uppäten.

”Jag kunde inte motstå frestelsen”, sa en liten gris som hade fått recept på Jansson och en ytterst noggrann förmaning om att inte böka i maten. Allt som återstod var en liten bit ansjovis på hans tryne och när han drog in luft så försvann även den.

”Vem hade kunnat tro att rödkål, brysselkål, rotfruktsgratäng och rödbetssallad kunde vara så gott, jag tror jag ska bli vegan”, sa en Tyrannosaurus Rex och slickade i sig resterna av grönsakerna innan han ryckte på axlarna och åt upp skålarna också.

På vardagsrummets golv låg två apor och knäckte nötter genom att slå på dem med julmustflaskor. ”Men, de där flaskorna ska ju inte användas till det, de ska öppnas och”, sa jag och stannade mitt i meningen, fullt på det klara med att jag hade gjort en maja. Aporna skruvade av korkarna och dränkte hela mitt uppdukade bord med kladdig dricka.

”Sillen?” Jag såg modfälld ut och pingvinernas pekande på sina egna magar piggade inte upp.

”Laxen?” Grizzlybjörnen slog ut med händerna och sa att den påminde så om hans hemtrakter och tja, han var lite hungrig.

Vargen erkände utan omsvep att han ätit upp revbenen, varpå giraffen böjde sig ner och sa: ”det var inte meningen”. Andedräkten avslöjade väl tydligt var såväl ostar som kex tagit vägen.

”Vilken jävla mumma, hahahaha”, hördes från dörröppningen. Där stod Godzilla och vinglade. Sen fick han syn på julgranen och började sjunga Are you lonesame tonight, varpå han föll rätt in i en, kort därefter, havererad gran.

Jag satte mig på golvet och började grina. Då kom elefanten och satte sig bredvid. ”Jag har sparat några clementiner”, sa Dumbo.

”Alla jag någonsin har älskat kommer om två minuter och allt jag har är några clementiner.”

”Bjud på dig själv, vad kan vara bättre”, sa Peter Pan (han hade för övrigt ätit upp alla romerska bågar).

Det ringde på dörren. Och kvällen blev fantastisk.

Översittarkväll och O Helge natt…

Julen började fint. Tack vare att vi har en ouppmärksam granne på landet kunde jag – till priset av några grenar i ansiktet och lite svett – införskaffa årets julgran. God jul…

Sedan blev det lite pill och ett försök att förstöra julfriden redan dagen innan – Trivial Pursuit. Ett spel som om än trivialt väcker mycket. Jag och T lät S&H få ett försprång, sen gjorde vi som brukligt är – vann. Något som vi förstås påpekade hela dagen igår till allmän förtret.

23 december sjöng vi också – O Helge natt. En hyllning till bonden som skänker bort granar. Fint var det …inte.

Julafton bevisade än en gång att karmas lag har ådömt mig hårda straff. Jag fick pilla till köttbullar igen. De blev inte runda nu heller, men de åts åtminstone upp. Tillsammans med ytterligare ett gäng rätter. Alla tillsammans bevis för att lågkonjunktur och frosseri faktiskt kan gå hand i hand.

Klappar sedan. Det är tiden på dygnet då barn går från tindrande änglar till svartögda demoner på 40 sekunder. Det är nämligen den tid som hinner gå från att de öppnat ett paket värt x hundra kronor och  jublat över innehållet till att de stirrar hatiskt mot pakethögen och säger: Får jag inget mer?

Själv gav jag bl.a. bort 1000 pennor, fem filtar och en fotboll till behövande barn och kände mig rätt tillfreds.

Sedan stod jag över Trivial-omgången, det kan man göra som obesegrad mästare, och flikade bara in att Joe Hill hette han som avrättades 1915, att fotbollskriget innehöll bråkstakarna El Salvador och Honduras samt några andra små detaljer som Trivial-mästare vet.

Nu är det dagen efter, jag är utvilad och kommer nog inte att längta efter julbord på åtminstone 356 dagar. Det får bli romanskrivande, clementiner, kaffe och något lättsmält idag.

God fortsättning…