Etikett: jultomten

Jesus och tomten slåss utanför huset

”Advent betyder väntan!”

”Nej, det betyder ankomst. Min ankomst!”

Jag ryckte till av de upprörda rösterna och gick ut på balkongen. På gatan stod Jesus Kristus och Jultomten och skrek på varandra. Rudolf med röda mulen och Jesus åsna tittade på varandra och skakade på sina skallar.

”Lägg av”, skrek jag. Männen tystnade och vände sig mot mig. ”Se på er, två skäggiga män som tror att de har monopol på den här tiden av åren. Att ni inte skäms att bete er som ett par välavlönade politiker.”

”Advent betyder väntan, väntan på mig”, sa tomten. Det brann till i Jesus ögon och hans fridfulla uppsyn var inte mer. ”Advent betyder ankomst, Herrens ankomst.”

”Enligt Wikipedia kommer advent av adventus som betyder ankomst”, sa jag. Jesus skrattade och skrek ”touchdown”. Tomten såg rött och började svinga sin julklappssäck mot vår Frälsare som försvarade sig med palmblad.

”Lägg av”, skrek jag, mycket medveten om det fantasilösa i att använda samma skällsord. Det var meningslöst. Grälet övergick nu i en rejäl nävkamp. Tomten hade en fin uppercut, det ska erkännas, medan Jesus gick med vänstern före. Smockor blandades med verbala råsopar:

”Förvandlar vatten till vin? Fint, hjälp folk att kröka mer” … ”Kryper ned i skorstenar nattetid för att klappa barn. Hej, pedofil” … ”Föder 5000 med fem fiskar och två bröd. Fint med genmanipulerad mat, va” … ”Rotar i folks strumpor, sniffar du på kvinnors trosor också?” … ”Du umgås med folk som säljer dig för 30 spänn och du ska rädda världen?” … ”Är du och renarna verkligen bara vänner?”

Jag drämde igen dörren och stängde ute bråket. Vi har en tid på året när folk antingen blint förlitar sig på en som ska rädda världen och frälsa oss alternativt panikköper avlatsbrev i form av dyra leksaker i tron att lyckan och friden kommer inslagen.

Båda lösningarna är fantastiska i teorin. I praktiken är det förstås vi som måste förstå, agera och göra deras jobb. Jesus och Tomten kommer tyvärr att fortsätta att slåss tills ingen av dem orkar längre.

Jesus sekonderas av de bokstavstroende. Det är de som vantolkar och förvanskligar allt vad gott budskap heter i syfte att tillskansa sig makt på Jorden under skenet av att vilja hjälpa oss till evigt liv i Himlen. Det är människorna som säger sig stå för det goda, men hamrar in ett copyright-tecken i Bibeln och gör religionen till ett allt annat än gudomligt instrument. De syr igen hans ögonbryn, peppar Jesus och låter honom villigt dö på korset gång på gång för att det gagnar dem.

I Tomtens ringhörna står de dödfödda prylmånglarna. Det är de som Jesus kastade ut ur templet, så då valde de Tomten. De är fast övertygade om att det enda måttet på tillväxt i den här världen är att deras resultaträkningar, bonusar och midjemått sväller. Det gör inget om det sker på bekostnad av att alla vi andra öser onödiga gåvor för pengar vi inte har över barn som verkligen inte orkar tindra mer. Samtidigt ger de förstås lite nödtorftig CSR i form av gåvor till de hungriga och så blundar alla. De viftar med en handduk mellan ronderna, triggar Tomten och låter honom vakna ensam på Nordpolen så fort julen är över för att han är överflödig.

Jag tänder första ljuset. Det har inget med någon bestämd figur att göra. Det lyser för mig, för dig och alla andra som står mig nära och lovar att den här julen ska bli den bästa, varmaste och mest innerliga någonsin.

 

Psykolog för en sorgsen (full) jultomte

Han satt och grät utanför min port i morse – Jultomten. På den allt blekare gräsmattan betade hans renar och såg ut att vara nära döden, de var oväntat utmärglade och revbenen hävde sig mot huden när de andades. Släden hade vält och julklappar låg utspridda över gatan. Oförsiktiga bilister hade redan kört över en försvarlig mängd paket. Allt var en enda röra.

”Vad är det för datum i dag?” Tomten tittade på mig, hans vantbeklädda händer försökte torka bort tårarna från det runda ansiktet. Skägget var vildvuxet och huden lite för röd för att det skulle kännas bra. Jag kände på andedräkten att han hade druckit.

”6 november”, sa jag. ”Vad gör du här?”

”Jag var ute och övningskörde de nya renarna i går när jag såg det där”, sa tomten och pekade på en av lägenheterna i huset mittemot. I dess ena fönster brann en adventsljusstake och i det andra blinkade en flerfärgad julslinga på vad som såg ut att vara en julgran. ”Jag fick panik och insåg att det var jul redan, åkte hem, lastade släden och gav mig av.”

”Men, du om någon har väl en almanacka.”

”Jag har en iPhone 3, den kan inte uppdateras mer och är så jädra trög. Så, jag litar på min magkänsla, men i år har jag nog lagt på mig lite, så det är inte så smart.”

Han såg faktiskt lite extra tjock ut. Rocken var oknäppt och skjortan glipade kolesteroloroväckande mycket i höjd med midjan.

”Å andra sidan verkar renarna lite taniga”, sa jag.

”Tro sjutton det, det är ju november. De skulle beta upp sig i ytterligare sex-sju veckor. Nu fick de stresstestas och det gick åt fanders.”

”Hur mycket drack du när du lastade släden”, sa jag.

”Två öl”, sa tomten.

”Naturligtvis”, sa jag. ”Det är det magiska antalet som alla rattfyllon alltid har druckit. Märkligt.”

Vi ledde renarna till Gubberoparken där strax två nissar anlände för att passa dem. ”Inte ett ord till tomtemor”, sa tomten till dem och gav dem några skrynkliga sedlar.

Därefter följde tomten med mig hem och fick några starka koppar kaffe. Innan jag visste ordet av låg han på min soffa och lättade sitt hjärta. Och jag satte mig i fåtöljen och lyssnade med psykologuppmärksamhet på varje ord.

”Det har varit ett tufft år”, sa tomten. ”En styrelsetyp i en bank ringde och krävde att jag skulle ge hans VD en lägenhet för en massa miljoner kronor i julklapp. Jag hävdade att den merkostnaden inte var kalkylerad för mig och då skrattade han bara och sa att de skulle kicka 2000 medarbetare och deras försämrade utrymme för att köpa ens några julklappar till sina barn skulle nog kompensera det för mig. Naturligtvis frågade jag om inte deras VD kunde ha råd med en lägenhet själv, han är ju rik, men då tyckte styrelsetypen att jag var en idiot.”

”Jag förstår inte girighet”, sa jag. ”Hade jag haft ett stort bolag hade jag önskat duktiga människor att leda det, inte mäktiga människor som bara vill roffa åt sig. Man ska ha bra betalt om man gör ett bra jobb, men gör man rekordvinster och samtidigt kickar tusentals människor, då ser inte jag vinsten i det hela.”

Tomten nickade. ”Precis. Och så har vi det här med politiker som har dubbelt boende. Jag vet inte var jag ska lämna deras julklappar, så jag tvingas lämna på två ställen. Det blir merkostnader och i slutändan är det ändå andra än de som betalar för dem. Det känns ruttet på något sätt, men jag får inte ifrågasätta, då får jag inte rätt att flyga över landet och skjuts ned.”

”Skrämmande”, sa jag. ”Hur får allt det här dig att känna?”

”Överflödig”, sa tomten. ”All godhet blir osynlig och allt som syns och hörs är girigbukarna som redan har för mycket och vill dölja det genom att ge sig själv ännu mer.”

Han reste sig mödosamt ur soffan och gick ut på balkongen. Med sorgsen blick tittade han ned på gatan där en massa paket var krossade.

”Hur ska jag ha råd att ersätta dem? Min budget är tajt, tomtenissarna jobbar redan treskift. Det finns varken tid eller pengar. Några barn blir utan i år. Jag vill skippa lägenheten till den där chefen, men det är mäktiga män bakom honom.”

”Jag hjälper dig”, sa jag.

Tomten tittade på mig.

”Jag hjälper dig att bygga nya leksaker”, sa jag. ”Även om jag har tummen mitt i handen.”

Tomten ryckte på axlarna. ”Då är den åtminstone lite svårare att hyvla av.”

Han stank av bakfylla, men så sipprade det fram lite doft av julens välvilja och det gjorde det hela uthärdligt. Jag plockade fram de få verktyg jag hade, hämtade lite brädor i förrådet och så satte vi igång.

Om vi lyckas … det vet vi den 24 december.

Det knackade på rutan

Knappt hade jag lagt mig, strax efter att 23 december blev till julafton, när jag hörde en liten knackning på rutan. Det var tomten själv som ville in.

”Det är ju lite tidigt och dessutom har vi en skorsten”, muttrade jag.

”Jag behöver dina råd”, sa tomten. ”Jag har prestationsångest.”

Han suckade över hur det här med ständiga rekord i julhandeln och större och dyrare julklappar höll på att ruinera honom. ”Det finns inga önskelistor längre, Anjo. Det är kravlistor. Och de får rockstjärnornas krav i logerna att verka återhållsamma.”

”Är du medveten om att jag tvingats sälja en del av Nordpolen för att ha råd att leverera och nu pågår den globala uppvärmningen, vilket gör att jag de facto har sålt öppet hav. Jag vadar i såväl absurda kravlistor som ohemula stämningsbrev från amerikanska advokater.”

Jag bjöd honom på skumtomtar, men insåg det dumma i att han skulle bita huvudet av sig själv. Det är lite som att mata kor med benmjöl från kor, det skulle ingen klok människa göra.

”Julen är perverterad”, sa tomten.

”Inte överallt”, sa jag och tittade på min hemmagjorda klapp i hörnet och lyssnade noga för att höra hur min far byggde årets traditionella och hemmasnickrade kalender en trappa ned.

”Och inte får jag någon gröt längre”, sa tomten. ”Ibland står där ett halvfabrikat och en mikro, men oftast kanske jag får en rikskupong med hälsningen: köp gröten själv, vi har bättre saker för oss.”

”Sen, när allt är över och jag kör hemåt i sakta mak, då närmar sig nyår och hela landet förvandlas till ett luftvärn som försöker skjuta ned oss med färgglada missiler samtidigt som de skålar i champagne de inte känner smaken av. Det enda som överträffar den giriga önskan om mer och mer är otacksamheten som människorna känner efteråt. Jag har sett reklamfilmerna med tindrande barn, men allt jag får är spott och spe.”

”Jag är en traditionalist”, sa jag. ”För mig är gran, julmat och klappar A och O, men jag spräcker inte min månadsbudget för att ge bort för mycket. Du borde göra som jag. Och i ditt fall har jag några tips, eftersom du aldrig får se effekterna av din distribution. För de under två är paketen och pappren viktigast, sen har du ett fönster i åldrarna 3-6 år som är lite jobbigt, men när kidsen fyller sju slutar de tro på dig, så varför försöka vinna deras kärlek med för mycket jox? Du är lika påhittad som Harry Potter för dem.”

”Potter är en charlatan”, sa tomten.

”Vad jag menar”, sa jag. ”Ge med hjärtat är parollen. En hög prislapp är inte lika med större hjärta. Fortfarande värmer en barnteckning ett vuxet hjärta mer än ännu en dyr hushållsapparat som bara hamnar på hushållsapparatskyrkogården. Fortfarande är en genomtänkt present till barn bättre än ytterligare 4,7 kvadratmeter leksaker i plastiga färger och kvaliteter. Barn blir inte gladare av 21 paket än de blir av några riktigt bra. Korrelationen mellan brist på tindrande barn och för många julklappar som de inte kan känna glädjen av och istället omvandlar till girighet är total.”

Tomten klättrade ut genom fönstret. ”Om jag får hotbrev för att jag ger barnen något annat än iPhones, iPads, datorer och så vidare, kan jag ringa dig då?”

”Visst”, sa jag. ”Det finns inga skäl till sånt klagande som jag inte kan snacka bort.”

”God jul”, sa tomten.

”God jul”, sa jag.

Dags att rädda regnbågen och tomten

Den lille pojken tog mig i handen i somras. ”Vi måste bygga världens bästa lådbil och rädda regnbågen”, sa han. Och, även om jag inte är teknikernas tekniker så fixade vi det och gav oss av.

”Det finns onda män som vill stjäla guldet där”, sa pojken. Han var sammanbiten, arg, nästan tårögd.

”Vilka är de?”

Pojken såg lite olycklig ut. ”Jag fattade inte. Tror de sa västbanker.”

”Investeringsbanker”, sa jag. ”Ja, herregud vad mycket bättre världen blir om de får tag på mer pengar.”

”Är det så?” Pojken tittade på mig.

”Nej, jag bara skojade. Ju mer pengar de får, ju mer slarvar de bort.”

”Har de inga spargrisar?”

Jag skrattade. ”Nej, men de kan bete sig grisigt då och då.”

När vi nådde regnbågens slut fanns inget guld. ”Vi kom försent”, skrek pojken. ”Guldet är borta.”

Jag satte mig på en sten och andades in friden, lyssnade på fågelsången. ”Jag tror att guldet är en omskrivning för att här är det skönt att vara, det är som guld fast i form av en fin plats.” Pojken sa att jag pratade konstigt vuxenspråk, men han höll med om att det var en cool plats att bygga barkbåtar på och regnbågen verkade oskadd, så kanske hade jag rätt.

”Så länge ingen bygger bort den här naturen är guldet intakt”, sa jag. ”Och jag tror att regnbågar har ett sjätte sinne för att landa på gyllene platser.”

Pojken stelnade till och tittade på mig. ”Har du klocka?” Jag skakade på huvudet, men drog fram min telefon och stirrade på den: ”Det är den 10 oktober, klockan är 12.34.” Den lille pojken såg blek ut. ”Vi måste rädda jultomten. Jag vet att de onda männen ville åt honom också. Fort, vi måste bygga ett flygplan.”

Han skred till verket och jag hakade på. Reamotorer är inte min grej, men ett glidflygplan fick vi till och med hjälp av en lian som vi band mellan träden drog vi iväg.

”Ville investeringsbankerna åt tomten också?”

”Ja”, sa pojken. ”De vill visst byta ut god jul mot god roi, men tomten vägrade. Vad är roi, det låter inte kul.”

”Roi betyder return on investment”, sa jag. ”Men varför skulle investerarna vilja skada julen, det handlas ju som tusan då.”

”Tydligen gillade inte leksaksfabrikerna tomtens julklappar. De görs för att folk ska bli glada, men leksaksfabrikerna vill bli rikare och tycker att tomten borde anställa barn. Jag fattar inte det. Barn ska väl leka, inte arbeta?”

”Du fattar rätt. Och det här är en viktig strid att vinna”, sa jag. Samtidigt buklandade vi på Nordpolen och upptäckte hur tomtens renar sprang vind för våg,. Vi fångade in dem, fick tag på tomtens släde och satte fart mot Santa HQ. En armé av hjärtlösa siffersoldater gick före oss.

”De är för många”, ropade pojken.

”Inte alls”, sa jag. ”Följ mig.” Jag hoppade ur släden och rusade upp på en kulle. ”Rulla en snöboll och sätt sedan fart på den nedför sluttningen”, sa jag. Pojken gjorde som jag sa och två allt större bollar rullade mot bankirarmén och snart rullade de över männen i identiska kostymer (fast dolda under onödigt pälsbeklädda jackor). Snöbollarna fortsatte ut på en frusen del av havet.

”De kommer att komma undan, så fort de grävt sig ut”, sa pojken. ”Glöm det”, sa jag. ”Det ser den globala uppvärmningen till.”

Och i nästa sekund spred sig ett finmaskigt sprickmönster i den av vårt leverne förtunnade isen och alldeles efter det for bollarna med ett brak ned i det kalla vattnet.

”De drunknar eller fryser ihjäl”, sa pojken.

”Nej”, sa jag. ”De är helt iskalla inombords, så de tycker nog att vattnet är varmt. Däremot hinner vi undsätta tomten innan de tar sig upp. Gissningsvis är deras gps-läsare förstörda av vattnet dessutom. De är som oftast helt vilse.”

När vi nådde tomten tackade han artigt och körde hem oss. Vi nådde Olskroken strax efter fem på eftermiddagen den 9 november. Jag kände en skön jullängtan i kroppen, men tappade bort den när jag såg de alltför tidigt uppsatta kom-och-köp-julglädje-pamfletterna i butiksfönstren. Fast, sen återfanns suget efter 24/12 när jag såg pojkens leende.

”Vi fixade det”, sa han. Jag nickade och funderade vilken välgörenhet jag skulle stötta i år. Och om jag kanske skulle rita en teckning till mor.

KB Tomten, Gud å Satan

Jag gick förbi ett ruckel i Gårda förut: Kommanditbolaget Tomten, Gud å Satan stod det på en handtextad skylt.

Tomten satt utanför med sin röda rock uppknäppt. Han gottade sig i vintervårsolen och drack pulverkaffe som var bryggt med hjälp av smältvatten och spritkök.

”Gud har varit arbetslös sedan den sjunde dagen. Jag jobbar bara den 24 december och Satan behövde ett miljöombyte”, besvarade Tomten min fråga redan innan jag ställde den. ”Vi kände att att vi kunde få till något ihop. Jag har alltid beundrat Guds påhittighet och Satan har alltid velat veta hur man blir poppis bland ungar. Tja, vi har väl lite att lära av varandra, antar jag.”

”Vad gör ni”, frågade jag.

”Vi är en tillverkningsverkstad. Gud gör gräsänder just nu”, sa Tomten och bjöd in mig på en rundtur. Mycket riktigt stod också Gud och snidade små simmande fåglar. Han slängde upp handen till hälsning och tog samtidigt fram rubanken för att hyvla till grunden på en ny hane.

”Satan skruvar ihop biljettkontrollanter till Västtrafik”, sa Tomten och nog stod Hin Håle själv, med läsglasögonen på nästippen, och finjusterade några kontrollantkloner. De som var klara marscherade redan omkring och talade i kör: ”Ditt färdbevis är ogiltigt. Det blir 1200 kronor.”

Tomten tittade på några av dem som viftade väl ivrigt med högernävarna. Han tecknade åt Satan: ”Den där Wehrmachtmuttern får du nog skruva om. Jag tror inte att kunden riktigt fixar det där.”

Djävulen, som var på sitt allra soligaste humör, nickade och skred till verket.

Jag och tomten gick ut på gården igen. Där hade Gud övergått till att blåsa upp privatanställda parkeringsvakter. Några stöddiga ballonggubbar stod redan  och skrockade: ”Maximera intäkterna. Skit i datumzoner och snödrivor. Här ska lappas, hahahaha.”

”Du borde nog ta det lite …”, sa Tomten. I samma ögonblick exploderade de uppblåsta ballongerna. Gud såg något förvånad ut.

Tomten ryckte på axlarna: ”Jag sa ju att inte ens p-vakter kan vara hur uppblåsta som helst. Där rök vårt fina TB.”

Vi fortsatte att gå och jag tittade på deras skylt igen.

”Hur kommer det sig att du står före Gud i företagsnamnet?”

”Fler människor tror på mig”, sa Tomten.

”Det var aldrig aktuellt att ha Satan först?”

Tomten skakade på huvudet. ”Det hade varit en PR-mardröm. Möjligen hade det funkat om vi startade en advokatfirma.”

Jag tittade in i verkstaden där Gud och Satan tog en fikapaus.

”Kommer de överens?”

Tomten slog ut med händerna. ”So far so good. Och jag hoppas verkligen att det fortsätter så.”

”Vad händer annars? Konkurs?”

”Armageddon snarare”, sa Tomten och sträckte sig efter sin kaffekopp.

Jag gick därifrån samtidigt som Skatteverket anlände för att, som byråkraten sa strax innan en kille förberedde sig för att skicka en blixt i huvudet på honom och en annan åkallade en miljon spyflugor:

”Jo, vi skulle vilja diskutera era reseavdrag. Nordpolen kan vi möjligen gå med på, men Himmelen och Helvetet tur och retur varje dag. Nej, där tror vi att något är fel.”

Det var en helt vanlig dag i Gårda.

Pantad tomte

I dag släntrade jag in i affären och där stod jultomten vid pantautomaterna. Han matade in folkölsburkar, petflaskor och en och annan oöppnad julklapp.

”Fråga inte”, sa han.

”Vad gör du”, frågade jag.

Det hade varit ett tufft år, medgav han. Mycket returer från otacksamma barn, sen slog lågkonjunkturen till.

”Jag försökte behålla nissarna, men de tog jobb i en kinesisk sweatshop. Tydligen räckte det inte med ett kall, de ville ha betalt också.”

”Vem hjälper dig med klapparna i år”, sa jag.

Han pekade på sig själv. ”Det är ett jävla jobb, sen kostar det massor att köpa in halvfabrikat också. Jag hinner ju inte tillverka från grunden. Därför pantar jag allt som går att sälja, jag har bytt ut renarna mot Gotlandsruss och försöker att i möjligaste mån förbättra logistiken.

”Hinner du med?”

Han skakade på huvudet. ”En försiktig uppskattning säger att jag bara hinner täcka Skandinavien på julafton, på juldagen tar jag brittiska öarna och sen blir det USA på annandagen. Australien når jag inte förrän 7 januari.”

”Kan jag göra något?”

”Lägg på dig 40 kilo, odla skägg och köp några renar.”

”Tyvärr”, sa jag. ”Jag har precis köpt en flygbiljett till London. Jag ska dit i mars.”

”Men du, om vi ändrar på mitt schema så kan du ju ta de brittiska julklapparna med dig då. Vad är maxvikten för bagage?”

”2o kilo.”

Han grimaserade. Det handlade snarare om 13 miljoner kilo.

”Äh, jag får nog ringa Poolia”, sa han sen. ”God jul.”

”Ta ledigt på nyår”, sa jag.

”Det var roligt sagt, hohoho”, skrattade tomten. Sen försökte han panta en falskskyltad ölburk och blev omhändertagen av butiksväktaren.

”God jul”, sa jag, såg julen ledas bort, strök fullkornsbrödet från listan och köpte en påse chips. Två veckor till …ingenting.

Jultomten slår tillbaka

Mitt hot i går om att ge tomten ett ultimatum gick inte så bra. När jag kom hem förut låg ett halmbockshuvud i min säng. Tydligare kan det inte sägas.

Dessutom har jag i dag, vid flera tillfällen, känt stickande smärtor i rygg, tuss, skrev och bröst. På mitt matsalsbord hittade jag orsaken – en liten voodoodocka som föreställde mig. Lite här och där var granbarr instuckna.

Och nyss ringde två av tomtens nissar på. De hade helt klart boffat lim i tomteverkstan, men deras snoriga hot var äkta och budskapet tydligt: back off. Annars var det tydligen jag som skulle ligga griljerad på familjens julbord med ett äpple i munnen och en väldigt utåtagerande pepparfrukt uppkörd någon helt annanstans.

Jag vet inte vad jag ska göra. Antingen backar jag undan – eller så avslöjar jag bilderna där tomten bevisligen klär ut sig till häxa runt påsk och fraterniserar med Djävulen på Blåkulla.

Det här kräver kaffe.

Teliapostludium

I fredags ondgjorde jag mig över och offentliggjorde en dialog jag haft med Telia. Inom fyra timmar hörde Telia av sig och ville få min syn på saken. Nästa arbetsdag var ärendet löst och jag fick kompensation för strulet.

Så, i rättvisans namn – snygg räddning, Telia. Ni har givit mig min tro på mänskligheten åter – och min tro på kraften i den här bloggen har stärkts.

Nästa mål är att övertyga tomten om att ge mig allt jag önskar i julklapp via ett och annat blogginlägg.

Här tänker jag dock också använda en privatdeckare som har en del bilder på tomten ihop med Lucia och hennes tärnor. Låt mig bara säga så här, Santa. Det är inte där stjärngossehatten ska sitta!

Sökarljus och kyla

Nere vid Lilla Bommen finns ett höghus. Skyskrapa säger en del. Vattenståndet och läppstiftet säger den lokala tjommehumorn.

På taket sitter ett sökarljus som söker av himlavalvet. Jag har inte läst det någonstans, men jag vet att de letar efter tomten. När han kommer ska luftvärnet skjuta ned honom. Det är så det funkar. Går det dåligt för Volvo ska tomten få fan, som det gamla ordspråket säger.

Ganska otäckt.

Men, så är Göteborg rätt illa vid den här tiden av året.

Ur gatubrunnarna sipprar otäcka och nedspolade vitsars odörer. Trutarna har flytt stan och istället är det vildvittror som jagar fram mellan husen. Tiggarna ber om en femma, men kan till nöds tänka sig en aktiemajoritet i New Wave. Ficktjuvarna stjäl inte din pluska. De stoppar bara ned händerna i dina jeans för att värma sig.

En vecka och en timme till jul. Tag skydd, tomtefar.