Inte nog med Le Pain Francais – igår öppnade ännu ett fik i kvarteren. Cafél Olskroken stod det på skylten, som verkade aningen felstavad. Jag gled in genom brevlådan (36 års limboträning bär äntligen frukt) och tog plats i en kort, men koncis, kö.

– En caffè macchiato, sa mannen innan mig. Damen bakom disken nickade, vände sig om och snart fräste och frustade kaffemaskinen.

Det blev min tur.

– Vad rekommenderar ni, sa jag.

– En caffè touretto, sa damen.

– Kör i vind, sa jag.

Hon vände sig om och satte igång maskinen igen. Dess frustande och fräsande blandades med en imponerande mängd svordomar, könsord och robusta kraftuttryck som skreks ut av damen.

Den rykande drycken ställdes framför mig.

– Något annat?

– En baguette med salami och brie, tack.

Hon satte igång, skar upp bröd, byggde en imponerande smörgås med acceptabel kaloribelastning. Sen avslutade hon proceduren med att noggrant torka av alla fingeravtryck från kniven, sprang ut på gatan,  tittade sig omkring och släppte ned den i en avloppsbrunn.

Jag betalade, log något oroligt och satte mig vid ett av borden. Mackan var god, kaffet smakade fint, men jag tror nog att jag kör på Le Pain Francais även fortsättningsvis. Visserligen är fåtöljerna där så mjuka att man automatiskt sjunker så långt ner att man minns barndomen, men det var å andra sidan en härlig tid med bara några hål i tänderna och väldigt mycket fotboll.