Kärleksmiddag med förhinder

”Jo, säg skulle ni vilja dinera med mig?”

”Men, så gärna så.”

”Har du några allergier?”

”Nej, men jag äter inte fläskkött.”

”Oj, är det av religiösa skäl?”

”Nej, jag tycker grisar är söta och ska leva. Jag är ateist.”

”Jag är agnostiker, fast uppfostrad i ett protestantiskt hem.”

”Du är i alla fall inte katolik, de är värst.”

”Åter till maten. Annat kött går bra?”

”Visst, fast jag tycker att man bör äta mindre kött, du vet miljön.”

”Aha, du är en miljökämpe. Jag med, jag har inte ens en bil.”

”Fast, det vore fint om vi kunde köra till havet och älska ibland.

”Utifrån den tanken skulle jag kunna tänka mig att köpa en bil.

”Är du lättsinnig med pengar?”

”Nej, men man ska kunna leva och tänka rätt. Jag skänker mycket till välgörenhet.”

”Det är i och för sig fint, det är det.”

”Middagen, då. Om vi nu struntar i kött kanske fisk passar?”

”Bara den inte tillhör en hotad art, typ tonfisk eller torsk.”

”Lax, var tanken.”

”Se till att den inte är odlad bara, det kräver så mycket energi och foder att det är vansinnigt.”

”Vi kanske skulle hålla oss till vegetariskt.”

”Jag är inte så förtjust i rädisor och annat som varit i jorden, föredrar blad och bönor.”

”Kanske är det mera pasta vi borde fundera kring.”

”Vitt mjöl är inte min grej. Jag försöker hålla igen på kolhydraterna.”

”LCHF?”

”Gi med viss ackuratess snarare.”

”Montignac, typ?”

”Nja, det finns inslag av ISO-dieten också.”

”Jag har ett Atkinsrecept.”

”Mmm, fast det var rätt mycket bacon där, va? Griskött du vet.”

”Fullkornspasta som bas då? Lågt GI.”

”Äckligt och fult.”

”En quionasallad då?”

”Jag vet inte riktigt om jag gillar småsten i maten …”

”Vi kanske bara skulle fika.”

”Mmm …”

”Jag kan baka en kaka.”

”Kakor är väl många points för mig.”

”Viktväktarna?”

”Aftonbladets viktklubb, men det är lättare att säga points än att räkna kalorier, så säger man nej direkt istället för att ens fundera om det är okej.

”Det låter hemskt kategoriskt.”

”Det är livet.”

”Är inte livet att må bra.”

”Bli inte filosofisk nu, det kan vi ta senare.”

”Efter några flaskor vin.”

”Jag dricker inte vin.”

”Nykterist?”

”Nej, men jag gillar inte vin.”

”Öl?”

”Viss typ.”

”Jag har lager, bitter, IPA och porter i lager.”

”Jag dricker bara körsbärsöl.”

”Kanske bara en smoothie är vägen för oss?”

”Om du kan hitta på ett vettigt svenskt ord för det, jag hatar ordet smoothie.”

”Tveksamt. Glass?”

”Om det är Häagen-Dazs, alla andra är mest invispad luft.”

”Vi kanske skulle nöja oss med kaffe då. Vad sägs om en latte, eller en cappuccino, eller kanske en chai latte?”

”Jag föredrar vanligt kaffe utan trendigt påhäng.”

”En del trender är bra. Jag bakar surdegsbröd.”

”Stoppar du din egen korv också?”

”Ja.”

”Du är ett viljelöst offer för vår samtid.”

”Inte då. Jag kan vara klassisk och servera en svart kopp också.”

”Är det presso?”

”Det är bryggkaffe.”

”Har du en Moccamaster?”

”Vanlig bryggare, faktiskt.”

”Hmmm … okej, men bara om det är arabicabönor.”

”Jag har ingen aning. Jag mal inte bönorna själv.”

”Skojar du? Då är kaffe a big no-no för mig.”

”Dricker du te?”

”JA!”

”Fint. Då blir det te.”

”Du har rött, va?

”Nej.”

”Grönt?”

”Nej, bara svart. Är det okej?”

”Det får gå. Finns det mjölk?

”Yes, lättmjölk.”

”Det hade varit bra med laktosfri.”

”Är du intolerant?”

”Vet inte, men jag inbillar mig det.”

”Jag har ingen annan mjölk.”

”Vad trist.”

”Ja, vi kanske kan dricka ett glas vatten ihop.”

”Har du en Soda Streamer?

”Nej.”

”Jag dricker inte vanligt kranvatten.”

”Det finns nog lite mineralvatten i kylen.”

”Loka?”

”Ramlösa.”

”Inte min favorit, tyvärr.”

”Vi kanske inte ska ses mer.”

”Så är det nog.”

”Farväl.”

”Farväl.”

 

Har jag hittat pinkoden till mitt liv?

Beslutet att berätta om mina år i en sekt var som att gå in på en högst annorlunda pizzeria och beställa en katarsis med extra allt och efter att ha slukat den är jag så jävla hungrig på att må bra att jag helt enkelt har bestämt mig för att aldrig sluta med det.

Att slita av min mossiga och giftiga fasad och stå naken inför hela världen är inte ett dugg skrämmande. Det är märkligt att den smärta och skam jag burit, och nästintill matat för att den på något udda sätt varit en slags terrorbalans, så enkelt kan försvinna. Snarare så känns det självklart och enkelt att se in i dina ögon, oavsett vem du är. Det är ingen självhjälpstripp, det bara är så det är, så jag är.

Jag räknar inte med vemodsfritt och tycker om melankolin, jag behöver dem bägge, men det är som om jag äntligen ser det ljus som jag trodde mig se under åren i sekten. Och, kanske ännu mer det ljus jag bara fläckvis känt under de sju år som gått sedan jag lämnade skiten.

Det kommer att regna, ibland lite för mycket, men jag är vid liv, ute ur en bubbla som på något sätt höll mig undan – även om jag lånade sol när augusti var och förälskad jag stod på knä och knöt ett par sandaler och kände hennes doft.

Min diskbänk är inte i ordning, mina fönster bönar om tvätt, det finns dammråttor här och där och jag behöver röja ut skit ur en garderob vars monster ej mer är. Det är otroligt mycket att göra, men det kan äntligen göras. Fast, i en lagom takt – jag behöver kolla gräsänder och bara fundera på allt omöjligt också. Jag vill brinna, inte brinna ut. Jag vill slockna när det är natt, älska det faktum att skymningen är ett skuggspel med lyckligt slut.

På ett sätt har jag förlorat nio år, även om det varit nio underbara år på många sätt. Och alla stunder jag haft med alla jag älskar är aldrig förlorade, alltid tapetserade som gigantiska billboards längs min motorväg.

Jag har varit dödligt förälskad och även om hon inte går bredvid mig, så gav hon mig det bästa rådet i hela världen en natt ganska nyligen. Ett råd som smekte mig till sömns och väckte mig på samma gång.

Resultatet är två skrivarsemestrar i juni – 2-6 juni och 22-26 juni – och en återuppväckt tro på den historia som ibland varit ett satans berg av vass och förvriden metall. Kanske, för att det är boken om den jag verkligen är  – och hur skulle jag kunna skriva den om jag vägrar att se mig själv?

Det är boken om mannen som inte har några barn och inte vet vad han egentligen saknar, men också om en liten pojke som inte vill se vuxenvärldens begränsningar. Beslutet har glatt min agent och det vankas öl med världens coolaste i Stockholm snart.

Igår vandrade jag till stadens mitt. Några kvarter bort stod folkhemsvarianter av CSI och processade ett hemskt mord. Vid kanalen grät några blommor av typen du inte vill se. De var den fortsättning, förväntade men hemska, på vårvinterns desperata lappar som frågade om någon sett en försvunnen kille. I vattnet hittades han för någon vecka sedan.

Döden visar sig ständigt. Den hackar, skär och lämnar frågor. Jag tänkte på det när jag gick hem. I detta, mitt vackra, händer det svarta ständigt. Förr hade jag kunnat gå sönder ett tag, nu önskar jag annorlunda, men ser också den skrattande babyn och ler stort när jag firar en 40-årig vän i en källare på Hisingen. Jag lever och det här är livet, bra och dåligt.

Mitt i natten går jag längs en gata som är vingligare än jag. Det är bara jag här. Jag vill ha en hand att trycka. Ett par ögon att se det sista jag gör innan jag somnar och sen se samma ögon, sömndruckna, det första jag gör när jag vaknar.

Jag vill smeka av henne alla kläder och explodera i vårt alldeles egna universum innan jag faller, hopkrupen som ett litet barn, genom en rymd som först är tom av häpnad och sen fylls av till brädden ljusfyllda stjärnor som också vill explodera – och exploderar. Igen, igen, igen, igen, igen och igen vill jag spela den här pjäsen med henne. Älska tills våra kroppar är för ömma för annat än att andas försiktigt på varandra.

Jag har inte den handen att trycka, men jag har mig själv. Det är mer än jag hade innan det där blogginlägget. Jag är självsam när jag somnar, efter att småfull ha druckit en kopp kaffe på balkongen. För två veckor sedan spydde jag under en middag. Det var droppen. Efter det fanns inget motstånd kvar. När gästerna gått hem och jag vaknat togs beslutet. Nog nu. Och så blev det så här.

Jag mår så bra att jag först nu förstår hur jävla, jävla dåligt jag mådde då. Oj!

2002-2004 dog slutligen 2011. Herregud, vad märkligt. Det känns som om jag har hittat pinkoden till mitt liv. Tur att jag ska tvätta fönster och kläder idag. Annars hade den känslan parat med den bedårande majhimlen förmodligen fått mig att sväva bort som en jävla självuppfylld zeppelinare.

Nog babblat. Dags att dricka kaffe för en självsam man.

Döden bjöd ut mig på dejt, men …

Jag måste sluta gå på blindträffar, då det alltför ofta är blindgångare. Tidigare har jag träffat Fru Fortuna och Moder Svea i ett svep och kvällen med Jante slutade också lite surt, så varför tackade jag ja när jag fick det här vykortet?

Vill du ses på en blinddejt? *Hoppas* D.

Vad har jag att förlora, tänkte jag, och tackade ja. Uppklädd och nedtonad, om än med en inbjudande orkidé i knapphålet, håret vattenkammat och ett avväpnande leende som attackvapen, gick jag till fiket i Olskroken.

”Döden”, sa jag när min dejt reste sig ur fåtöljen och vinkade glatt. Med viss tvekan närmade jag mig bordet.

”Förlåt att jag inte lämnade hela mitt namn, men det brukar ställa till det för mig”, sa Döden när vi – i ärlighetens namn – kramat om varandra så där tafatt och osäkert som är lite kutym på obekväma dejter.

Jag beställde in kaffe. Döden beställde te och kärleksmums.

”Jag lever för kakor”, sa Döden.

”Jag med, men jag tror inte att det här är en bra idé.”

Döden såg besviken ut. ”Varför? Är det lien? Min slängkappa?”

”Äh, jag är nog lite kär i livet”, sa jag. ”Förlåt, jag borde inte ha kommit hit, det var fel av mig.”

En viss tystnad vidtog. ”Jag är inte så hemsk som mitt rykte säger, du skulle testa mina scones”, sa Döden till slut. ”Och, dödsriket är inte så pjåkigt, det påminner om en halvtaskigt planerad storstad med vissa problem med en korrupt ledning, inte helt olikt den här staden.”

Min blick var fäst vid skummet i min latte och jag skakade på huvudet. ”Du kallas för Liemannen, jag är heterosexuell.”

”Vem säger att döden är en man? Jag kan väl lika gärna vara en kvinna”, sa Döden.

”Förlåt, du låter uppbragt, min kommentar var dum, jag vet inte vad du har för kön.”

”Jag är rätt bra i sängen”, sa Döden. ”Även om alla säger att jag alltid kommer för tidigt.”

När jag tittade upp, skrattade Döden och tog en rejäl tugga av sin kärleksmums. ”Det var ett skämt, okej?”

Vi skrattade båda två. Men, vi visste båda två. Döden hade lagt undan lien, fällt ned sin huva och tittade på mig med försiktiga ögon, kinderna var fräkniga och håret drog åt rött. Ett milt leende dominerade ansiktet, men jag kunde ändå ana att det röda ibland blev rasande och konsumerade allt i sin närhet. Det fanns inget ont i Dödens uppsyn, men jag kunde inte se dess skönhet. Jag kunde inte känna någon som helst längtan efter att komma närmare.

”Pirret finns inte”, sa jag. ”Jag är ledsen.”

”Sånt är livet”, sa Döden och försökte dölja sin besvikelse. ”Jag dör inte av att nobbas, min tid kommer.” Och så skrattade vi lite till, även om jag kanske inte var lika road av det sistnämnda.

Sen gick vi åt olika håll. Jag fortsatte mot frågetecknet som är i morgon och Döden satte tyvärr, efter att ha kollat sina mejl, högsta fart mot Libyen.

 

När reklamare bygger hus

Att det blåser nya vindar i byggbranschen blev jag varse i Gårda i morse. Några våningar upp i det framväxande huset var det rejält tjafs. ”Aldrig i helvete”, skrek byggjobbare A. Han hade den stora bygglampan i famnen.

”Vi hade handuppräckning”, sa byggjobbare B. Han höll fram en kristallkrona. ”Alla utom du vill ha den här som arbetsbelysning.”

”Det är vinter ute. Den här är på 2×500 W. Hur mycket kräm är det i den där skiten?”

A:s fråga fick B att rycka på axlarna. ”Jag vet inte, men det är en klassisk och mjukt rundad boll i kromad stomme med helslipad kristall.”

”Harrejävlar”, sa A och skakade på huvudet. ”Det är kolmörkt, jag ska jobba sex våningar upp och allt ljus ska komma från den där. Glöm det. Var är fackets skyddsombud?”

”Här”, ropade en man och kom fram. Han tittade sig omkring. ”Var är konferensrummet?”

Byggjobbare A pekade på en hög gipsskivor. ”Vi kan sitta där.” Alla började att skratta. Facksnubben tog fram sin iPad. ”Jag beställer lite möbler från Svenssons i Lammhult. Under tiden kan vi fika en stund, gubbar och tjejer. Facket bjuder.”

Det fick byggjobbare A att lugna sig. ”Gött, klockan är ändå fikadags. Ska bli gott med en slät kopp.”

Det fnissades rejält i gänget och facksnubben log. ”Du kan få cappuccino, caffè latte, caffè americano, café solo, caffè freddo, doppio eller en caffè macchiato.”

”Underbart”, sa en av byggjobbarna. ”Jag är så trött på pressokaffe. Låter man det dra i fem minuter så tappar det sin spänst.”

Fackpampen öppnade en vagn och slog ut med händerna. ”Vad önskas till?”

Alla tittade på A som ryckte på axlarna. ”En ostfralla vore fint, eller kanske en med prickig korv om klubbkassan tillåter.” Det föranledde ett nytt asgarv. Fackkillen hakade på, men kom på att han jobbade för alla medlemmar, stoppade mobbningen och berättade om dagens utbud: croissanter med val av fyra sorters marmelad, briocher, levainbaguetter med ekologisk salami och brie från biodynamiska kor samt macarons i åtta olika färger.

Än en gång gick blickarna till A. Han öppnade till slut munnen och sa: ”Marmelad? Vad fan är det? Jag är grovarbetare. Jag behöver en patentmacka för att öppna ögonen. Jag behöver det här för att kunna bli en människa.” Med de orden drog han fram en rejäl ståltermos.

”Han är självmordsbombare”, skrek någon.

”Han har en bomb i näven”, skrek någon annan.

Och det ena ledde till det andra. Byggarbetare A knuffades ut från bygget och föll sex våningar ned, bara för att landa, något omilt, i en container.

Inom ett par minuter var det fullt pådrag med polis, ambulans och A förseddes med handklovar misstänkt för terrorbrott. När han fördes in i piketen vände han sig mot kollegorna. ”Även du, Ralf”, sa han. ”Vi har ju gått i första maj-tåg sedan sextiotalet, du känner mig.”

Ralf sa ingenting. ”Förlåt mig, Tommy. Du borde inte fått det här knäcket, det var inte din cup of tea. Jag skickar ett meddelande på fejjan sen.”

”Cup of tea? Fejjan?”, sa Tommy, med tårar i ögonen, och fördes bort av farbror Blå.

Samtidigt sladdade byggfirmans VD in, fick händelseförloppet berättat och tittade på Ralf. ”Du är förman, hur fan kunde det här hända? Vad är det här för jävla arbetslag?” Han pekade på byggarbetarna som stod där i flång nya vinterjackor, nyputsade kängor och fläckfria blåbyxor.

”Du där”, skrek VD:n och kallade fram en. ”Kan du hämta en spikpistol?”

”Visst”, sa killen och drog fram sin iPhone. ”Heter appen spikpistol, eller?”

VD:n suckade och vände sig mot Ralf. ”Jag bad dig fixa ett gäng som kunde få jobbet gjort utan jidder, vad är det här?”

”De gjorde en väldigt bra presentation, chefen. Massa fina pannåer och en casefilm som visade en känsla av boendekonceptet, väldigt nyskapande.”

”Vi bygger hyresrätter för allmännyttan, inte ett jävla utopia”, sa VD:n. ”Herregud. Hur fan kunde du anlita en reklambyrå som byggarbetare?”

Ralf tittade ned i marken. ”De hade lägst timpeng.”

VD:n tryckte upp honom mot väggen. ”Men, hur många timmar har de offererat?”

Ralfs svar att det var omöjligt att veta, att det fick ta den tid det tog så att konceptet verkligen fick full genomslagskraft, höll på att ge hans chef en hjärnblödning. Och inte blev det bättre när en av byggarbetarna harklade sig.

”Ja”, väste VD:n och vände sig om.

”Jo, om inte huset blir bra, så gör vi om det. I våra priser ingår alltid tre korrektur.”

Jag skyndade mig därifrån, fullt förvissad om att den krock som sker mellan reklam och bygg i min familj var ytterst trevlig i jämförelse med den machiavelliska avslutning på fikarasten som snart skulle ske i Gårda.

Muggen som inte tålde värme

Knappt hade den första droppen av mitt kokheta tevatten träffat insidan av min nya mugg förrän ett hjärtskärande skrik hördes. Jag hejdade mig och såg hur muggen förtvivlat försökte bli av med vattnet. Fråga mig inte varför, men jag fick inte panik, utan såg istället till att raskt hälla upp en rejäl dos kallvatten i muggen.

”Tack”, sa den. ”Jag är extremt känslig för värme och bränner mig väldigt lätt.”

”Det är något ovanligt för en temugg”, sa jag. ”På något sätt känns ju mötet varm dryck och ditt inre som ditt raison d’être.”

”Du är väl kategorisk nu”, sa temuggen. ”Varför skulle alla temuggar vara en och samma? Är alla människor exakta kloner? Gillar ni samma saker? Funnes det då inga olikheter mellan individerna i er art?”

Något förvånad över hur verserad och övertygande muggen var, kunde jag inte annat än att hålla med.

”Säg mig, yngling. Är det då inte vinter utanför ditt fönster? Kunde jag då inte få smaka på vintern genom att ställas i snön?”

”Det är rätt kallt, om jag ställer ut dig och sen plockar in dig, då finns risken att du spräcks.”

”Äsch, visst gör det ont när knoppar brister”, sa muggen.

”Boye”, sa jag. ”Låt gå för den här gången då.”

Jag öppnade balkongdörren och ställde ner muggen i snön. Den såg lycklig ut. ”Ah, om ändå min salig moder hade fått uppleva det här, men hon slutade sina dagar som en stött konferensmugg på ett hotell i Eslöv. Aldrig såg hon snön. Du kan ta in mig nu.”

När jag ställde ner muggen på bänken så sprack den av värmeskillnaden (eller möjligen för att jag tappade den lite).

”Jag beklagar”, sa jag.

”Gör icke det. Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge. Tack för att du gav mig det här”, sa muggen och drog sin sista suck.

Jag begravde den i hushållssoporna, kokade upp tevattnet igen och fyllde en ny kopp med het dryck. Sen plockade jag ut mjölken ur kylen och skulle precis hälla upp när den här muggen ropade till: ”Glöm det, jag är laktosintolerant.”

Med en suck lämnade jag köket, klädde på mig varmt och gav mig ut i Olskrokskvällen. Det var lika bra att satsa på Le Pain Francais. Allt jag hoppades nu var att cafe au lait-muggarnas strejk mot EU:s jordbruksbidrag var avslutad …

Godhjärtad är man

Jag har tyckt synd om honom hela året, den pyttelille mannen som sitter inlåst i kontorets kaffemaskin. Ja, den som gör fulkaffe alltså.

Dag ut och dag in beställer folk kaffe, extrastarkt kaffe, brygger hela kannor eller hämtar bara varmt vatten till te. Säger någon tack? Nej. Jag är det enda undantaget. Varje gång viskar jag ett: ”Thanks, keep the faith – your day will come.” Vet inte varför jag väljer engelska, men jag inbillar mig att det där kan vara en gästarbetare som utnyttjas hänsynslöst av de stora globala kaffemaskinskartellerna.

I morse, när jag var ensam här, öppnade jag maskinen och släppte ut honom. Det visade sig att han var svensk. Han gnuggade sig i ögonen, stretchade och tänjde rejält på kroppen. Har man suttit still hur länge som helst kan det behövas.

”Du är fri”, sa jag. ”Spring om du vill. Folket här får nöja sig med pulverkaffe eller gå på finkaffet.”

Jag pekade på den glänsande maskinen som andades Italien.

”Jag har alltid undrat hur det är att jobba i en sån där”, sa kaffemaskinsmannen. Han rörde, närmast andäktigt, vid den skinande ytan. ”Det är bara italienare som får jobb i dem. Kanske kan man få jobb i en kaffemaskin från Clas Ohlson, men aldrig en sån här.”

”The sky’s the limit”, sa jag.

”Inte i min värld”, sa han. ”Där är Kaffekompaniet slutstation.”

”Vad ska du göra nu? Upptäcka världen?”

Han funderade lite, men klättrade sedan in i kaffemaskinen igen. ”Jag trivs nog bäst här. Det är en värld jag känner och förstår. Att gå på gator där folk dricker latte, chai, americano, espresso, lungo, freddo, corretto, affogato, macchiato, romano, cappuccino, carajillo, corto, melange, ristretto shakerato och annat känns som en sensuell och våt dröm. Jag vet dock att jag innerst inne är en rätt kortväxt kille som växte upp i skuggan av Gevalia i Gävle och gillar bryggkaffe.”

Han klättrade in. Jag stängde luckan och ropade lycka till. Så började han gnola på kaffe utan grädde, är som kärlek utan kyssar.

Dörren till kontoret öppnades och kollegor började strömma in. Förtrollningen var bruten och jag gick till min dator. Med en kopp kaffe och ett gott hjärta.

Raison d’être

Jag tror ibland
Att om du tar människors tomhet
Och slänger den i ett hål
Då har de inget kvar

Jag är inte som dem
Orkar inte längre med bottenlösa brunnar
Och ett mörker
Som blir till svart guld i förstörda öden

Jag kan inte förhöra i morgon
Om regnen som föll i fjol
För även om nu är kortare än i går
Varar det för evigt

Visst, jag minns
De dystra årens mörker
Jag minns cykelturer
Åt helt fel håll
Men spelar inte upp tragedin
I en evigt patetisk teater

Jag ägde tomheten
Men begravde den
Och märkte inte ut platsen med ett X

Mina tårar grät jag
Då månen gick i moln en natt
När solen steg dagen efter
Torkades mina kinder

Augusti 2009 är sommar och sol
Det är som i en bok jag läste en gång
Jag är pojken som går där regnet inte är

Jag har sett det vackraste
Klätt det fantastiska med vardagsord
Förstått att det mest storslagna
Gömmer sig i snart stekta pannkakor

Och på mornarna följer jag vattnet
Till ett hav av fina människor
Varje kväll somnar jag med ett leende

Det är en magisk augusti
Jag är lycklig
Allt som jag är och upplever
Är mitt raison d’être