Det hördes ett mäktigt vrål från sovrummet – uppenbarligen hade kramdjuren en annorlunda uppfattning om vår älskade dotter. För oss – en ängel. För dem – en symbol för den härskande klassen.
Jag lyckades ta några snabba bilder av deras demonstrationståg och även – trots att jag inte är medlem i CUF – plåta deltagarna. Jag tror bilderna talar sitt eget språk.
… men som vanligt var det vissa som mest talade i egen sak.
Jag satt i en taxi förut, på väg från årets sista kundmöte. Lite trött, lite hungrig och plötsligt väldigt uppmärksam.
Taxichaffisen hade på P1 och det handlade om DNA, gener, hur zebrafinkar använder ljud för att hitta sin partner och så vidare. Jag lyssnade, lade på minnet och kände att ”kors i taket, här lär jag mig verkligen något, det här är oerhört intressant”.
Då gjorde reportern en liknelse för att visa på hur saker och ting fungerade och att olika recept avgjorde resultatet trots liknande ingredienser. Det var lite som kanelbullar och muffins, sade hon.
Från det ögonblicket missade jag allt under cirka fem minuter. Jag tänkte på stora kanelbullar i Haga, chokladmuffins, Betty Crockers muffinsmixer, Kakmonstret, barnkalas, kladdkakor, kärleksmums, doften av nybakt …
A M I N O S Y R O R ! ! !
Jag vet inte varför, men när hon sade det ordet blev hon en hypnotisör i färd med att väcka sin försökskanin. Plötsligt var jag med på noterna igen och började fundera kring det här med gener, proteiner, DNA, hur allt hänger ihop, hur olika blandningar och egenskaper bestämmer allt, att vi har 30 000 gener, att det är skräp-DNA som avgör om vi blir människor eller abborrar och så vidare. Jag började känna mig väldigt nyfiken igen.
Naturligtvis valde då reportern att säga något i stil med: ”och för att återvända till det här med bakning”.
Än en gång fick vetgirigheten stå tillbaka till förmån för vetemjölsgirigheten.
… hallonmuffins … åååååh, min Gud.
Första dagen tillbaka på jobbet och jag var trött, trött, trött hela dagen. Promenerade hem och hittade för ovanlighetens skull ett paket mitt bland all reklam på hallgolvet.
Det fanns ingen avsändare, var adresserat till mig och postat i England. Hmm …
Hur som helst, jag slet upp det och hittade det här innehållet:
Vad ska man säga? Ibland blir dagar magiska … och efter lite deckarjobb tror jag bestämt att brevet är postat i Wakefield, England. Mysteriet är på väg att lösas … men, herregud vilken fin kväll det här blev.
Jag blev plötsligt grymt pigg.
Jag vet inte när jag började med den riktigt.
Kanske var det när jag gick en akrylkurs och fick sällskap hem från kursen av en söt förskollärare. Precis vid vägskälet där jag skulle mot Kålltorp där jag bodde då och hon mot gatan där jag bor nu – och där vi dröjde med stegen för att vi ville annat än att gå hem ensamma – så ringde telefonen och en vän var trasig. Hon gav mig en kram och försvann i natten. Vi sågs bara en gång till, flera veckor senare, på samma kurs, men då fanns inget kvar längre.
Eller var det lite senare, när jag flyttat hit och var sambo, eller var det efter att C flyttat ut och jag stuckit och gömt mig? Det är hur som helst många år sedan Aron sa: ”Håller du på med den än?”
Jag vet inte. Men, den har troget stått där i alla dessa år och påmint mig om att jag inte gjort färdigt, att jag försenat, skjutit upp och skjutit bort.
Det är dags att ändra på det den här sommaren. Jag tänker mig att han ska få en Maryland cookie i sin tass, med stora knaggliga chokladbitar, och att jag gör något åt bakgrunden. Sen ska jag rufsa till honom lite här och där.
Nom, nom …
24/11 idag. 24/12 om en månad. Idag postade jag önskelistan till tomten (man ska vara ute i god tid, postgången på Nordpolen är inte helt pålitlig) …
Nu är det bara att hoppas och förstås att fortsätta vara snäll ett tag till …
Startsidan på google kommer ALDRIG att bli vackrare än idag.
Nuff said.
Ibland kommer jag hem från jobbet och slår på teven som en vanlig man. Och, några gånger har jag sett ett caféprogram där kändisar får sätta ihop en middag med sina favoritgäster.
Här är min variant med motiveringar.
Plura: husguden måste förstås komma. Att få prata med honom om hans fantastiska musik, ordvalen och hur han målar allt från lycka till djupaste ångest på några textrader vore fint. Det skulle dock vara lite skakigt att sitta där med någon som inte bara är en magisk musiker, utan också en kock med koll.
Mitch Hedberg: lite jobbigt att få dit honom, han bor ju i himlen sedan några år tillbaka. Fast, tanken på att få diskutera hur även små saker i tillvaron kan skapa fantastisk komik kittlar. Mitch hade garanterat höjt partyhumöret hos alla, inte minst givet vem nästa gäst är. Och, en komiker som kärleksfullt pratar om gräsänder (kolla efter drygt fyra minuter i klippet) är förstås en hjälte.
Steven Wright: han ser totalt uttråkad ut, nästan medvetslös, sen bara smäller han till med världens roligaste skämt. Att höra honom och Mitch Hedberg fundera över livet hade kunnat få även en misslyckad förrätt att bli himmelsk. När man lyssnar på de två inser man hur totalt värdelösa svenska ståuppare är för övrigt.
Verner von Heidenstam: Tja, vem vill inte äta middag med en man som skriver så fantastiska saker som:
Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.
Karin Boye: Hon skrev fantastiska dikter. Hon sover på en kyrkogård alldeles i närheten. Men, eftersom det här är en fantasimiddag hade det förstås gått utmärkt ändå. Det hade blivit skönt som motvikt till det amerikanska att ha henne och Verner på plats.
…sist, men inte minst – självklart måste det finnas en hedersgäst och det är förstås en lirare som inte behöver någon ytterligare motivering än den här filmen:
Hmm, menyn då…
Tja, jag hade nog gärna börjat med kalvbräss och kanske någon liten skaldjursanrättning som uppvärmning. Två varmrätter; fisk och vilt, tror jag. Därefter hade tveklöst desserten bestått av sju sorters kakor och mjölk. Allt för att glädja vissa av oss lite extra.
Plura hade lirat några väl valda låtar och eventuellt hade jag låtit Basil Fawlty stå för serveringen.
Vilken kväll det hade blivit.
I mitt sovrum ligger råttfällorna apterade. Jag sitter med brödkaveln i näven, upptryckt mot väggen. I natt ska jag inte sova. Jag vågar inte. Natten som gick drömde jag om hårdträning och hur instruktörerna slog in min dörr för att ta med mig på straffträning.
Jag är rädd att drömmar kan bli sanna och att jag hamnar i en svensk slasherfilm. Ingen Jason, ingen Freddy, ingen ond docka – bara instruktörer med solsken i blick och mord i visselpipan.
Jag har tryckt på alla ömma punkter idag, det tog hela dagen. Jag är trött. Min rygg värker. Ljumskarna gnyr och framsidan av låren är verkligen baksidan med hårdträning. Men, jag vågar inte sova. Tänker inte sova.
Kakmonstret, skydda mig. Vandra med mig genom detta, mitt Golgata. Mata mig med Ballerina längs Via Dolorosa. Överge mig inte när jag spikas upp på träningskorset. Jag kommer att dö, men återuppstå. Kanske lite smalare, men fortfarande din lärjunge.
Herregud, vad trött jag är. Och om 14 timmar är det dags igen…
Åtta dagar till Army Camp, a.k.a. den sista smörjelsen.
När jag kom hem från spinningen förut väntade en katolsk kardinal och en sockerbagare på mig, tydligen ingick deras tjänster i kurspriset – en liten överraskning. Den bastante bagaren kopplade ett rejält grepp och band fast mig vid totempålen i mitt vardagsrum.
”Vi ska fördriva kakbegäret”, sa kardinalen och höll upp ett silverkors. ”Dags för kexorcism.”
”BALLERINA”, vrålade jag och log rätt så djävulskt.
”Kex Vobiscum”, sa bagaren och fick en tuff blick från kardinalen.
Sen började prällen mässa på latin. Mycket deus, opus, pater noster och annat. Bagaren såg bara svår ut.
”SINGOALLA”, vrålade jag.
”Ondskan ska fördrivas. Lämna denna mans kropp, Lucifer”, sa kardinalen.
”HALLONGROTTOR”, skrek jag. ”Mitt begär är starkare än dig och jag har min egen mästares order att följa.” Jag pekade på oljemålningen av min herre och beskyddare.
Kardinalen tittade på tavlan och sjönk ner på knä: ”Dominus illuminatio mea”
”Kolla, det är kakmonstret”, sa bagaren och skrattade. ”Han är för rolig.”
”Beelsebub”, sa prällen och pekade på kakis. Då fick jag nog, man kallar fan inte Kakmonstret för ond. Så, jag slet mig loss och kastade ut prästen från balkongen och gav sen bagaren en magsugare så att florsockret yrde.
Här ser ni en som inte låter sig kexorcistutsättas hur som helst.
Jaha, så gjorde jag bort mig igen. Jag har köpt en kakmonsterdräkt som jag länge velat ha på mig på kontoret. Jag tog den för halvannan vecka sedan, men då var det så hett att jag svettades värre än en tjockis som bär flyttlådor i sommarvärme. Jag svimmade helt enkelt och fick ge upp.
I morse tänkte jag göra ett nytt försök. Jag krängde på mig dräkten, tog min uppblåsbara maryland cookie under armen och begav mig ut.
Vädret log inte mot mig. Istället regnade det katter, hundar, pensionärer och eh, regnvatten. Jag var dyblöt redan innan Willinsbron, men gav inte upp. Jag klafsade på, skrämde hundar och fick en och annan cyklist att köra in i diverse buskage.
Någon hade hällt ut grå och svart färg på himlen och sen kluddat med jättefingrar. De nymålade, gröna träden slokade. Bilarna skvätte från smutsiga vattenpölar. Paraplyer blev sjuka och vände ut och in på sig själva. Fiskmåsarna skrattade rått åt de hukande människorna. En kyrkklocka dånade ensamt och dystert. Termometern visade 9 grader. Det var en typiskt göteborgsk vårdag.
Men, så… På Gustaf Adolfs torg sprang en pojke fram till bussen. Han hade en guldgul teddybjörn i famnen och log stort mot chauffören. Chaffisen log tillbaka och solen sprack fram en smula.
Den här dagen kan nog leverera trots allt.
Fast, det är lite jobbigt att sitta i kontorsstolen i en fluffig, blå dräkt som är mer än fuktig, luktar rätt så otrevligt och kliar på ställen där kakmonster inte bör klia sig.
Dessutom sabbar det min fingersättning… Well, well – allt för konsten!
Word up, Anjo 