Kramdjurens första maj-tåg.

Det hördes ett mäktigt vrål från sovrummet – uppenbarligen hade kramdjuren en annorlunda uppfattning om vår älskade dotter. För oss – en ängel. För dem – en symbol för den härskande klassen.

Jag lyckades ta några snabba bilder av deras demonstrationståg och även – trots att jag inte är medlem i CUF – plåta deltagarna. Jag tror bilderna talar sitt eget språk.

grupp 

11 10 09 08 07 06 05 04 03 02

… men som vanligt var det vissa som mest talade i egen sak.

01

Problemet med P1

Jag satt i en taxi förut, på väg från årets sista kundmöte. Lite trött, lite hungrig och plötsligt väldigt uppmärksam.

Taxichaffisen hade på P1 och det handlade om DNA, gener, hur zebrafinkar använder ljud för att hitta sin partner och så vidare. Jag lyssnade, lade på minnet och kände att ”kors i taket, här lär jag mig verkligen något, det här är oerhört intressant”.

Då gjorde reportern en liknelse för att visa på hur saker och ting fungerade och att olika recept avgjorde resultatet trots liknande ingredienser. Det var lite som kanelbullar och muffins, sade hon.

Från det ögonblicket missade jag allt under cirka fem minuter. Jag tänkte på stora kanelbullar i Haga, chokladmuffins, Betty Crockers muffinsmixer, Kakmonstret, barnkalas, kladdkakor, kärleksmums, doften av nybakt …

A M I N O S Y R O R ! ! !

Jag vet inte varför, men när hon sade det ordet blev hon en hypnotisör i färd med att väcka sin försökskanin. Plötsligt var jag med på noterna igen och började fundera kring det här med gener, proteiner, DNA, hur allt hänger ihop, hur olika blandningar och egenskaper bestämmer allt, att vi har 30 000 gener, att det är skräp-DNA som avgör om vi blir människor eller abborrar och så vidare. Jag började känna mig väldigt nyfiken igen.

Naturligtvis valde då reportern att säga något i stil med: ”och för att återvända till det här med bakning”.

Än en gång fick vetgirigheten stå tillbaka till förmån för vetemjölsgirigheten.

… hallonmuffins … åååååh, min Gud.

Någon måste älska mig – vilket brev!

Första dagen tillbaka på jobbet och jag var trött, trött, trött hela dagen. Promenerade hem och hittade för ovanlighetens skull ett paket mitt bland all reklam på hallgolvet.

Det fanns ingen avsändare, var adresserat till mig och postat i England. Hmm …

Hur som helst, jag slet upp det och hittade det här innehållet:

Vad ska man säga? Ibland blir dagar magiska … och efter lite deckarjobb tror jag bestämt att brevet är postat i Wakefield, England. Mysteriet är på väg att lösas … men, herregud vilken fin kväll det här blev.

Jag blev plötsligt grymt pigg.

 

 

Den ofärdiga tavlans helvete

Jag vet inte när jag började med den riktigt.

Kanske var det när jag gick en akrylkurs och fick sällskap hem från kursen av en söt förskollärare. Precis vid vägskälet där jag skulle mot Kålltorp där jag bodde då och hon mot gatan där jag bor nu – och där vi dröjde med stegen för att vi ville annat än att gå hem ensamma – så ringde telefonen och en vän var trasig. Hon gav mig en kram och försvann i natten. Vi sågs bara en gång till, flera veckor senare, på samma kurs, men då fanns inget kvar längre.

Eller var det lite senare, när jag flyttat hit och var sambo, eller var det efter att C flyttat ut och jag stuckit och gömt mig? Det är hur som helst många år sedan Aron sa: ”Håller du på med den än?”

Jag vet inte. Men, den har troget stått där i alla dessa år och påmint mig om att jag inte gjort färdigt, att jag försenat, skjutit upp och skjutit bort.

Det är dags att ändra på det den här sommaren. Jag tänker mig att han ska få en Maryland cookie i sin tass, med stora knaggliga chokladbitar, och att jag gör något åt bakgrunden. Sen ska jag rufsa till honom lite här och där.

Nom, nom …

Middag

Ibland kommer jag hem från jobbet och slår på teven som en vanlig man. Och, några gånger har jag sett ett caféprogram där kändisar får sätta ihop en middag med sina favoritgäster.

Här är min variant med motiveringar.

Plura: husguden måste förstås komma. Att få prata med honom om hans fantastiska musik, ordvalen och hur han målar allt från lycka till djupaste ångest på några textrader vore fint. Det skulle dock vara lite skakigt att sitta där med någon som inte bara är en magisk musiker, utan också en kock med koll.

Mitch Hedberg: lite jobbigt att få dit honom, han bor ju i himlen sedan några år tillbaka. Fast, tanken på att få diskutera hur även små saker i tillvaron kan skapa fantastisk komik kittlar. Mitch hade garanterat höjt partyhumöret hos alla, inte minst givet vem nästa gäst är. Och, en komiker som kärleksfullt pratar om gräsänder (kolla efter drygt fyra minuter i klippet) är förstås en hjälte.

Steven Wright: han ser totalt uttråkad ut, nästan medvetslös, sen bara smäller han till med världens roligaste skämt. Att höra honom och Mitch Hedberg fundera över livet hade kunnat få även en misslyckad förrätt att bli himmelsk. När man lyssnar på de två inser man hur totalt värdelösa svenska ståuppare är för övrigt.

Verner von Heidenstam: Tja, vem vill inte äta middag med en man som skriver så fantastiska saker som:
Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Karin Boye: Hon skrev fantastiska dikter. Hon sover på en kyrkogård alldeles i närheten. Men, eftersom det här är en fantasimiddag hade det förstås gått utmärkt ändå. Det hade blivit skönt som motvikt till det amerikanska att ha henne och Verner på plats.

…sist, men inte minst – självklart måste det finnas en hedersgäst och det är förstås en lirare som inte behöver någon ytterligare motivering än den här filmen:

Hmm, menyn då…

Tja, jag hade nog gärna börjat med kalvbräss och kanske någon liten skaldjursanrättning som uppvärmning. Två varmrätter; fisk och vilt, tror jag. Därefter hade tveklöst desserten bestått av sju sorters kakor och mjölk. Allt för att glädja vissa av oss lite extra.

Plura hade lirat några väl valda låtar och eventuellt hade jag låtit Basil Fawlty stå för serveringen.

Vilken kväll det hade blivit.