Etikett: kallt

Munken som frös

Det har varit en lång, hård, kall och så vidare vinter i Göteborg. Alla har huttrat, halkat, svurit och förbannat den. Ja, alla utom munken då.

Jag möter honom ibland när jag går till jobbet. Alltid klädd i den typiska buddhistiska munkklädseln. Okej, under vintern har han haft lite mer lager på lager och skippat sandalerna till förmån för riktiga skor. Två saker har däremot varit konstanta. Dels färgskalan, en blandning av brunt, brandgult, mörk senap och liknande, dels hans ständigt fridsamma uppsyn.

Idag såg han för första gången sammanbiten ut. Och, något så in i bänken frusen. Det fridfulla hade givit vika för den där plågade blicken vi alla har när vi inser att det är för kallt och för långt att gå, men vi kan inte vända om för vi har redan gått för långt.

Idag var det som om han slutligen insett att vägen till Nirvana knappast går längs Anders Perssonsgatan i Gårda. Åtminstone inte i slutet av februari när snön fått nog av kylan, dragit sin kos och bara lämnat ett kallt, grustäckt och själlöst helvete på trottoarerna.

Idag ville han slutligen ge stora korgen (Mahayana) korgen och istället gå över till den hittills okända buddhistiska inriktningen tropiska stolen (Merängärna).

Idag kunde inte ens hans övertygelse rädda honom från den ondska som SMHI:s trollkarlar pumpar in i Sverige mellan november och mars.

Det är nog lättare att vara religiöst och filosofiskt beroende på sommaren, tror jag.

 

Det var inte meningen att döda snögubben

Det är otroligt kallt i Sverige. Och precis som vanligt ser man då spårvagnar i toppluvor, gäng av kajor som står vid motorvägarna och liftar söderut med halvskumma långtradarchaffisar – och inte minst ett större antal stillastående X2000-tåg.

Olyckligtvis är mitt hjärta ytterst varmt även i polarkyla och det ledde till min dödsdom idag.

Jag mötte en snögubbe på vägen hem. Han stod vid den försvunna bensinmacken runt hörnet från mi casa. Han huttrade och pratade på ett sätt som inte är typiskt för snögubbar: ”Åh fytte fan vad kallt. Jesus, mina kulor är is rätt igenom.”

Så, jag bjöd hem honom så att han kunde värma sig. Han satte sig i fåtöljen vid fönstret i vardagsrummet och jag gjorde varm choklad, vispade vispgrädde och lade upp ett fat med delikata pepparkakor. När jag kom ut i rummet var han borta. Allt som återstod var en stor vattenpöl på golvet, ett par svarta knappar, en rätt uppblött morot och en skamfilad hatt.

”Aj, fan”, sa jag och ringde 112 för att rapportera olyckan.

De skickade ett gäng poliser som släpade ut mig till en mobil rättegångssal för en summarisk rättegång. Den var inhyst i en glassbil och såväl domare som nämndemän var militanta snögubbar.

De dömde mig, efter sju sekunders överläggningar, till döden för ogenomtänkt mord. Jag skulle föras ut och arkebuseras genom att Sveriges basebollelit skulle kasta snöbollar på mig till dess att livet lämnade min kropp.

Lustigt nog hade redan en grupp som protesterade mot dödsstraffet samlats utanför. De hade tänt snölyktor och sjöng We shall overcome. Och eftersom Birgit Friggebo inte var närvarande verkade låten träffa rätt, eller så kom rätten bara för nära de värmande snölyktorna, för de smälte lite lagom och släppte mig fri.

Jag fick dock dyrt och heligt lova att aldrig mer invitera snögubbar på varm choklad. Däremot var det okej att äta sill med jultomten, ge påskharen morötter (dock ej den stupade snögubbens, den skulle begravas under hedersbetygelser) och umgås osminkad med fågelskrämmor strax innan vårsådden.

Efter att ha förlänats denna nåd gick jag hem och önskade att jag snart skulle repa mig från helgens ont och därefter kunna stå i en vacker flickas kök och smälta likt snögubben när flickan bjöd på den första av oändligt många muggar het choklad med vispgrädde. Fast, inte så att jag blötte ner hennes golv, utan bara så att hon log så att solen liksom aldrig gick i moln.

November

Den första snön föll i morse. Den landade aldrig. Orutinerat nog gav den sig ut i sällskap med höstregnet och det finns fan inget tuffare än regnet i den här staden.

Möjligen med undantag för vinden. Motvinden som mötte mig i dag var portad i Sibirien och skickade en kuslig signal om att den där tjocka vinterjackan borde nog köpas nu.

Folk köpte kaffe överallt de kom åt, mest för att värma frusna händer. Fiskmåsarna såg mer ut som förortsbusar som sovit ute än mäktiga fåglar. Duvorna ska vi inte tala om.

I Brunnsparken, som inte riktigt lever upp till sitt mysiga namn, stod flyttalkisarna och väntade på spritångorna som skulle föra dem till sydligare systembolag. Folk som gick av spårvagnarna ångrade sig i steget och åtskilliga åkte varv efter varv med vagnen och jobbade utanför kontoret så att säga.

På min byrå hade söta byråhunden Emmi både jacka och halsduk. Otroligt bedårande.

Ett gäng frusna arbetare gjorde åkarbrasor och sen brasor av intet ont anande åkare som levererade varor till hotell och butiker.

När jag gick hem var det så mörkt att min reflex blev mörkrädd och ville gömma sig i min innerficka. Enligt min telefon går solen nästa gång upp kl. 8.09 …den 2 mars.

Alla trädens löv hade samlats i gul-orange-bruna mobbar som virvlade längs trottoarerna och letade efter grankottar att spöa upp.

Det är november. Jag fryser.