Rasisten i Lunden

Under en av mina otaliga promenader i Lunden passerade jag en byggnadsställning på Ingeborgsgatan. Det hängde en skylt på ställningen om att jobbet utfördes av Kålltorps plåtslageri.

Mittemot, på andra sidan gatan, stod en rödbrusig typ i snickarkläder och med hammaren i näven. Han var mycket upprörd och vrålade och gormade så att den något för stora ölmagen gungade rejält.

”Ut med packet. Skicka hem de jävlarna. De kommer hit och tar våra jobb. Ut med packet. Ut med de jävlarna. Ut med dem!”

Jag närmade mig för att ge honom en uppsträckning när jag plötsligt såg hur en ljushårig plåtslagare tittade fram från byggnadsställningen. Åsynen av detta fick den ilskne att bli ännu argare.

”Jaha, där är du din jävel, din satans Kålltorpsparasit. Komma hit till Lunden och ta jobben från hederliga Lundenbor. Ditt jävla as. Parasit. Blodsugare. Pack”, vrålade han så att jag trodde att han skulle spränga ett blodkärl i pannan.

Sedan slängde han med full kraft hammaren mot mannen på ställningen.

”Ut med packet. Ut med alla från Kålltorp. Lundenjobb till Lundenbor. Åk hem till din egen stadsdel, din jävla invandrare.”

Jag skakade på huvudet och gick vidare. Motsatsen till mångfald är enfald och herregud vad värdelöst det är med rasism och rasister.

Mannen på ölbacken m.m.

Vi är på väg till en kund när vi passerar honom. Han sitter på en dansk ölback och spelar på en plastsynt. På trottoaren framför honom står en tom konservburk som han hoppas få fylld med slantar. Det står Bullens pilsnerkorv på burken. Han är sliten, men värdefull. Det är en hjärtevärmande syn. Han är lika bra som jag. Inte bättre, inte sämre.

Det väckte liv i en diskussion som jag och ölgudinnan hade på krogen när vi pratade om amerikaner. Ni vet, de där som vi gärna skojar om. De har aldrig varit utanför USA och besöker de till slut London så säger de att de har varit i Europa. Vi skrattar och glömmer snabbt att vi säger att vi har varit i USA så fort vi sett Frihetsgudinnan.

Tankarna på amerikanerna fick mig att tänka. De har 50 stater att besöka innan de lämnar USA. Har jag ens besökt alla landskap i Sverige? Nej. Herregud, har jag besökt alla stadsdelar i Göteborg? Ja, jag tror det. Fast, handen på hjärtat, jag har nog inte varit i Rannebergen sedan jag spelade tomtecupen där för 26 år sedan och ungefär lika länge sedan är det jag promenerade i Hjällbo.

Det slår mig hur lite jag vet om världen bara några hållplatser bort. Och så tittar jag på bostadsrättsaffischerna på Danska vägen. Tre miljoner i Linné, 1,6 miljoner i Lunden och 295000 i Bergsjön. Vad är det som gör den skillnaden? Jag vet egentligen delar av svaret – för mig är det här mina gator. Jag är från östra Göteborg; Björkekärr var min värld, nu är det Olskroken, Lunden och Kålltorp.

Men, jag vet för lite för att försvara den där stora skillnaden. Jo, det är utsatta stadsdelar och jag är inte naiv. Det händer mycket skit i våra förorter, det vet alla som läser tidningar. Men, det som doftar i Backa är allt som oftast middagen, inte utbrända bilar. Jag minns när min svägerska bodde i Lövgärdet, hur vi badade i Surtesjön och hur jag och Tony Kanon vandrade till Angered Centrum när morgonen grydde och lät den delen av staden bada i glitterlöften.

Nyligen gick jag från Kvilletorget till Wieselgrensplatsen med en vän som kände att han måste försvara sina gator och berömma dem. Det var helt onödigt. De var fina, många av mina bästa vänner bor där.

Hjärtan bultar lika varmt i betongen som de gör i prunkande villaträdgårdar och misshandlade barns tårar är lika salta bakom de höga häckarnas gränser som de är i miljonprogrammen. Kanske somnar vissa under dyrare lakan, men det gör inte natten kortare. Eller ljusare. Adresser gör oss inte bättre eller sämre, precis lika lite som kön eller hudfärg gör oss bättre eller sämre.

Jag tror att jag börjar se den stora bilden, men att det gör mig allergisk mot att allt klumpas ihop. Detaljerna gör allt för mig, skönheten i en man på en dansk ölback är lika stark som avsmaken är inför ännu en besutten som låtit sig mutas i denna brokiga stad. Statistiken ljuger förstås inte, vissa gator är värre än andra, men inte på grund av annat än individer som skiter i om de stjäl pengar och liv i Frölunda eller Änggården.

Vart vill jag komma? Ingenstans egentligen. Jag vill bara lufta några saker jag tänkt på när jag promenerat omkring i staden på sistone och ödmjukt känt en växande tro på livet.

Idag var en ny dag och flaggorna som satts upp inför HBTQ-festivalen dansade på bussar, vagnar och från lyktstolpar överallt. Och, bara för att det är ett skönt citat och en självklarhet så måste jag skriva det: det är bättre med regnbågsföräldrar än en mamma och pappa som är åskmoln i 20 år. Jag vet att min kropp och mitt hjärta längtar en kvinnas närhet, men kärlek är kärlek och jag gläds varje gång jag ser ljuset i två människors ögon – det där ljuset som skiter högaktningsfullt i allt vad kön heter. Alla förtjänar kärleken, alla. Oavsett vem de vill ge den till. Kärlek trumfar alltid sekulär och religiös trångsynthet och är alltid värd att ge och få. Flaggorna gör gott i den här staden, de är en påminnelse om att alla har rätt att leva som deras hjärtan önskar i Göteborg.

Var fan är dispositionen och poängen i den här texten, skriker nu redaktörer och puritaner. Skit ni i det, säger jag. Det här är bara små stycken om hur jag funderar just nu och hur mycket som får plats i mina tankar när mörkret flyr allt snabbare.

Spela en sång till, o du speleman på den danska ölbacken. Du ska få mitt guld, det är du värd.

Den synska lapplisan

När jag joggade innan jobbet i morse såg jag en lapplisa i ett av Kålltorps villakvarter. Hon skrev en lapp och satte på en bilruta, sen gick hon vidare och skrev en på nästa bil och så nästa och så nästa och så nästa. Jag funderade på om hon gick på någon ytterst konstig form av bonussystem.

Samtidigt kom en ägaren till den första bilen ut, såg lappen, såg lapplisan, slet åt sig lappen och började ilsket rusa efter henne. Hans arga rop väckte grannarna. Lampor tändes i fönstren och folk i morgonrockar och pyjamasbyxor + dunjackor störtade ut. Alla hittade lappar på sina bilar, svor och rusade iväg för att konfrontera lapplisan.

Den förste mannen var nästan ikapp henne när han stannade till och tittade som förtrollad på lappen han slitit från bilen. Jag hade, som medborgarvittne (alternativt av perverst intresse), joggat bredvid honom och såg hur hans ilska rann av honom. Samtidigt kom resten av människorna fram och även de tittade på sina lappar. Den kollektiva vreden ersattes av gapande munnar, leenden och tårfyllda ögon.

”Det är ett meddelande från min döda farmor, Astrid”, sa den förste mannen. ”På lappen står det att hon är stolt över mig och att hon väntar på mig i himlen. Hon är inte arg på mig för att jag inte hann besöka henne innan hon dog.”

En ung tjej torkade tårarna. ”Mitt lilla barn, min fina dotter som jag förlorade till cancern, berättar att lekparkerna i himlen är kanon.”

Fler och fler historier i samma stil berättades. Det var förlorade fruar, bortgångna män, söner, döttrar, farföräldrar, morföräldrar och till och med en hund som skickade en hälsning.

Folkmassan stod där. Röken flödade ur deras munnar, det var kallt och mörkt, fast just där de stod spreds en värme. Grannar lade armarna om varandra, pratade, kom ihåg och skrattade och grät om vartannat.

Och när de gick hem låstes inga dörrar i kvarteret. Alla var välkomna på morgonkaffe överallt och i varje kök bjöds det på verbala diavisningar med fantastiska minnesbilder av de fina som gått före oss.

Lapplisan stod länge kvar längre upp på gatan. Hela hon var ett stort leende. Sen vände hon sig om, promenerade runt hörnet och sågs kanske aldrig mer.

 

Steg

Jag går omkring på Östra kyrkogården. Fastnar vid Karin Boyes grav. Det ligger några vita, putsade stenar på namnplattan. Aldrig bortglömd, denna vidunderliga poet.

Går vidare, passerar ett träd vars stammar delats i två, som ett v. Det känns som om det är livet som triumferande retar döden. Och jag ler.

Längre fram. Två gravar med små, små hjältar. Stulna redan när de är några månader. Jag får en klump i halsen när jag tittar på leksaksbilarna, nallarna och änglarna som pryder deras för tidiga viloplats. Ändå, är det svårt att inte le när man försöker se de här två små själarna på busäventyr i paradiset.

Östra kyrkogården är en vacker plats, särskilt sommartid. Färgerna, fågelsången, humlornas och getingarnas muntra surrande. Så mycket liv, så mycket värme – trots att här finns så mycket död, sorg, tragedier och annat dolda bakom namn och under stenar.

Hur många kilo sten står här?
Hur många historier vilar här?
Hur många tårar har fällts vid sista farväl?
Hur mycket kärlek har viskats vid bårar här?

På väg ut mot brokiga Kålltorp ser jag en gammal dam. Omsorgsfullt krattar hon en livskamrats viloplats. Det är vackert.

Ändå, jag drar mig tillbaka till de två småpojkarnas viloplatser. Känner frågorna om meningslöshet bubbla upp i mig. Då ser jag dem. En farfar, en farmor och en krigare. De krattar löv i en trädgård. Farfar krattar inåt och gör en fin hög. Den lille krattar inifrån högen och ut i trädgården. Det är otroligt ineffektivt. Det är underbart.

Och jag ler …fullständigt och totalt. Det är en vacker dag.

En vanlig promenad

Kålltorp är som Nathalie Merchant. En ren njutning.

Sanatoriegatan är hämtat ur en saga, söta hus i olika färger. Överallt i kvarteren finns små smultronställen. På något sätt känns det som om storstadens hets aldrig orkar förbi alléerna här. Den hittar inte in mellan en- och tvåfamiljshus.

Ut i Skatås. Jag ökar tempot, det är lite symbolik i det, och svetten sliter med sig gårdagens slagg.

En kontrastrik koltrast frågar mig om den ska börja med läppstift, jag säger att jag älskar dess näbb au naturelle …

Mannen som längtar efter vinter kör förbi mig på sina rullskidor. Tekniken är usel, klädvalet är fel och varje gång han stakar ser jag glipande bevis på att han har en hårig häck. Lyckligtvis har jag plåtmage.

Den långa raksträckan känns längre och längre i takt med att solen gömmer sig bakom armador av hotfulla moln. Någonstans vid Västra Långvattnet blir jag hungrig, men har ingen banan. Lyckligtvis har jag min trollstav och trollar fram ett buffébord som sträcker sig ända till Delsjön.

Jag jonglerar med vindruvor, står på händerna och plockar kycklingklubbor med tårna. Sen dyker jag ner i en pool och simmar 4 x 100 meter Mimosamedley. Ryggsimmet störs lite av fruktklumparna.

Vid Delsjön varnar de för svag is, tacka fan för det i juni. Utedasset är fortfarande Bullerbyrött och ingen använder hoppbacken i dag heller.

En liten flicka blir rädd när hon ser mina V-liknande glasögon. Kanske är jag en utomjordisk ödla.

Världens två äldsta tanter går stavgång. De har samma klädstil som världens bästa farmor hade och minns säkert hur det var innan färgteve och marmeladkulor fanns. Den något yngre har pantertantslila slingor och solglasögon.

En engelsk pubägare med familj cyklar förbi. En vårdare och en ung brukare överger rullstolen och smakar på naturen. Frisbeegolfare floppar. Engångsgrillar poppar upp vid Apslätten.

Ut på gatan och in i den lite tröttare sektionen av Kålltorp. Ibland ljuger fasader, hoppas det är så här, för huset ser för gråtfärdigt ut.

Sen läser jag fel – tror att Utjordsgatan heter Utomjordingsgatan. Upptäcker felet med viss besvikelse, men viskar ‘live long and prosper’ bara utifall.

På kyrkogården är det inte mycket liv och jag funderar på om folk glöms i samma takt som namnen bleknar på gravstenarna. Två duvor praoar som utsmyckning på några monument och den där ljustavlan som pumpar ut budskap från kyrkogårdsförvaltningen känns fortfarande fel.

Det är söndag och jag kommer hem lite mer än i går.