Etikett: känslor

Spårlöst återfunnen

Längs gatan jag löpte gatlopp
i ett september som förvandlades
till ett ändlöst november
när hon viskade sitt farväl
vandrar jag obehindrat idag

Strax innan den sorgen
när det ännu var augusti
även om kalendern sa annat
var träden lika vackra
som de är denna dag

Hon hade älskat bilden
av de brokiga färgerna
och grenarnas trotsiga försök
att dricka sommar ur en å
som avslöjade kylans intåg

Efter ögonblicket när jag föll
och undrade om jag alltid
skulle vandra i en ljummet
svartvit värld av lagom
mycket ingenting gick jag där

Då var det här min bakgata
den lilla stump jag hade
att få lufta sorgen som maskerades
och hölls i ett kort koppel under
kontorstid, måndag till fredag

Det här var entrén till
min egen blyertsvärld
och i gatlyktorna hängde manus
till sorgliga bloggposter som
aldrig ledde någonstans

Jag mötte aldrig någon här
det var min ensammaste gata
och jag följde vattnet
i hopplös förvissning om
att slussen var stängd för gott

Efter att jag föddes på nytt
när hennes ord hyllade
gick jag här igen
men då för att andas ut
glädjetrycket i mitt bröst

Då kunde hjärtat utan att
veta hur eller undra varför
slå lyckligt för mig
men också för henne och
alla andra jag någonsin älskat

Allt jag kapslat in av värme
fick lyfta vildsint mot skyn
på den här lilla gatan
och bara jag såg det
men det var underbart ändå

Alla namn som varit törnen
var nu spräckliga ballonger
fyllda av tacksamhet över
dagarna vi delade istället
för att vara mörka upprepningar

För varje dag och steg
jag tog bort från döden
gick jag allt oftare här
inte för att vara ensam
utan för att få höra tystnaden

Jag såg träden födas igen
och grönska i takt med mig
liksom jag såg dem fladdra och
låta julis bris förföra i tron
att augusti aldrig skulle dö mer

När jag i detta september
kysste ett annat augusti farväl
och satte händerna i fickorna
log träden utan att som förr
förlora sin färg framför mina ögon

Jag går här idag igen
och så minns mitt sifferjag
att det är exakt två år sedan då
och när jag fortsätter att gå vet jag
att jag är spårlöst återfunnen

 

Symfoni

Det finns dagar då promenaderna är motsträviga. Detta trots att pianot försiktigt klinkar hoppfullt som vore dess toner ett avstannande regns sista vilsna droppar och därmed också ett sollöfte.

Det är dagar då du går i en ännu inte höstskrudad allé och hör stråkarnas vemodiga och stillsamma vägvisning från bakom varje stam. Du inser att kurvan de leder dig mot är dunkel, fastän den i alla andra ögonblick är bara spännande. Inte ens cellons sexiga uppenbarelse kan få dig att resa dig och känna lusten då.

Det är stunderna då du känner att blåssektionen finner sin kraft från att andas in nordanvinden. Sen blåser de ut dess kyla som sorgsna mistlurar rätt in i din själ. Trumpeter och horn är medbrottslingar, fast märkligt nog är tonerna menade att ge dig tilltro och alla andra ser att de är sprungna ur sciroccon och sunnan.

Och inte kan harpans lätta toner som blir till ystra ballonger och okrossbara såpbubblor lyfta dina slokande axlar då. Inte ens dess porlande läkekraft kan få dig att, istället för att stirra i marken, våga se bortom nästa början.

Det är dagar när du blundande står på huk framför slagverkarna och hör dem slå, slå, slå och stegra, stegra i en vilt virvlande symfoni som lockar med alla de andra och nästan, nästan når fram … men aldrig, i dina öron, hittar det crescendo som spränger bort tvivlet i ditt hjärta.

Jag saknar inte de dagarna.

Idag är en stillsam dag. Hjärtat stretchar ut efter ett långlopp. Själen har lite håll. Fötterna är nakna och gillar det faktum att de mer masseras av soffans tyg än trycks ned gång på gång i ännu en promenad åt rätt håll.

Jag hör en symfoni på avstånd. Dess toner kan kanske natthimlen tolka åt mig om några timmar när jag står där med en kaffekopp. Förmodligen med skor på fötterna för att skydda dem mot septembernattens överraskningsattack. Det kunde vara en motsträvig dag. Det är en stillsam dag istället. Jag kan inte läsa noterna i symfonin jag hör, men förstår dess ord, dess ordlösa mening som säger så mycket om att det kommer så många bra dagar. Jag vilar och väntar på ett crescendo som kommer … det vet jag, även om jag inte kan läsa noter.

Över symfonin hörs en ensam röst och tonerna av ett piano. Jag sluter ögonen och vilar på en osynlig fjäder som långsamt bär mig uppåt igen, till min egen rymd, bort från funderingar. Jag tänker att om alla sjöng som Rosie Thomas skulle det aldrig någonsin bli några krig.

Det får bli sista tanken. Nu glider jag iväg ett tag. Och leker stillsamma leken.

 

Fin fast fundersam fredag

Dag ett på Way out West hade allt som behövdes; sol, jävligt bra musik och massor av sköna människor som passerade revy kortare och längre stunder.

Edward Sharpe and the magnetic zeros inledde på bästa sätt. En explosion i musikglädje, härliga låtar, utflippad sångare, grymma musiker och en så vacker kvinna på dragspel, Nora, att jag nästan svimmade. Näst på tur var den häftiga Jenny Wilson och uppbackad av sitt band och gospelkör fixade hon en timme som lätt kvalar in i klassen – übervackert. Jag såg ett par minuter av The Hives, vilket alltid räcker om man säger så, och blev lätt besviken på favoriterna i Fleet Foxes. Om de var fantastiska och sprudlande sist kändes de mest pliktskyldiga nu. Istället vände jag blickar och öron mot Santigold – ett bra val. Frenesi, coola dansare och ett grymt tryck. Jag ska villigt erkänna att Robyn mest var ett bakgrundsljud i öronen när jag försökte hitta vänner – hon ger mig inget extra live – och sen frälstes jag av magikern, mästaren, legenden. Prince? Nej, Thåström förstås. Hans avslutning med Die Mauer ensam på gitarr är ren gåshud. Prince till slut, en magisk spelning, men jag avvek tidigt (efter ett par väldigt bra låtar, det ska slås fast direkt). Trött, sliten och fundersam.

Funderingarna, ja. Det blir allt tydligare att jag tappar bort igår och såväl mörker som tillflyktsorter. Igår vällde de bevisen tidvis över mig. Både när jag pratade med vänner om andra saker än det vi hörde och när jag hörde magiska toner som lockar mer än något jag tidigare levt. Jag hade stunder när jag tappade bort alla polare – det blir lätt så på festivaler – och fick exakt noll hjälp av ett trilskande mobilnät att hitta dem, och då regnade det känslointryck över mig. Jag hade behövt en dunge ett tag, en korkek att vila under, få några minuter som kunde stilla hjärtat och själen ett tag.

Lyckliga funderingar, önskande tankar, hoppfulla trummanden med händer och troende ryckningar i ben och höfter byggde ett enormt skepp som drev rätt in i gårdagens klippor när kvällen föll och det inte fanns några stjärnor att navigera efter på himlen, bara fullt av mänskliga stjärnor på och framför scenerna i Slottsskogen. Men den här gången var det inte båten som blev drivved när jag inte kunde styra den i känslostormen. Istället grusades hopplösheten och de mörka skuggorna i en våldsam krasch.

… och jag kunde segla vidare, men lite andfådd efter ännu en fin resa mot bättre.

Idag är det lördag. Vädret är på min sida och jag ska äntligen lyckas träffa alla jag missade igår. Dessutom spelar Jayhawks, Noah and the Whale, Säkert, Ariel Pink’s Haunted Graffiti och en hel hög till. Det blir en lycklig lördag.