Litet lyckoinlägg

Det finns en korsning utan farväl, bara några minuter från vår dörr. Där börjar vägen jag går, var dag.

Jag vet att lyckan dör vid horisonten, där vägen tar slut, men när jag går där rör sig horisonten bort från mig.

Ju snabbare och gladare jag rör mig, desto längre bort tycks horisonten.

När jag vänder mig om, finns ingen väg tillbaka. Hon jag nyss kysst farväl är på sin lyckas väg, en där lyckan också tar slut vid horisonten. Hon är utom synhåll, men allt jag ser.

Hon springer nedför sin väg och kommer allt längre bort från horisonten hon rör sig mot.

Hennes lyckas väg är ritad av mig, precis som hon ritat min.

 

År två, dag ett

För ett år sedan, nyårsdagen 2012, hade jag avslutat festligheterna vid femsnåret, skickat en vänförfrågan på Facebook till den förtjusande Teresia som satt bredvid mig under middagen. Den 29 december kände jag de första sparkarna från vår ofödda dotter.

I dag är det 2013, och ett fantastiskt år har börjat. Det borde inte kunna toppa 2012, men det kommer att köra över det totalt.

Lika löftesrik som nyårsafton är varje år, lika tom är nyårsdagen alldeles för många år – och det hade varit lätt att sortera in 2013 där. Den romantiserade bilden av den här årstiden, där lyckliga människor går omkring på snötäckta och lagom kalla gator stämmer inte riktigt. Det enda vinterspåret Göteborg bjuder på är det grus som inte följde med smältvattnet och en och annan krympande snöhög som skottats undan i ett hörn dit inte ens plusgraderna ids gå.

Nyårsnattens flugor som surrade berusat ligger förpuppade än när jag går utmed Heden. Raketerna och nyårslöftena har tystnat, bara några pinnar här och där minner om hundarnas förtvivlade stund. En och annan tomflaska har placerats prydligt på trottoarerna, andra ligger krossade – febrigt urdruckna vid tolvslaget eller kanske bara förlista ungefär samtidigt. De som åkte för att fortsätta festen när vi åkte hem i natt har garanterat gått in i en vägg, om än förklädd till säng. I en port sitter en man med årets första burk blå i sina darrande händer. Är det ens en fortsättning han tänker, långt mindre en god? Butikernas jalusier vägrar vakna, Avenyn är lika lite paradgata som alltid, men för en gångs skull är gatan ursäktad. Det är grått, tyst och tomt, men jag är förbannat lycklig och älskar varje kryssande steg mellan nyårsnattens lämningar av alla de slag.

Jag gick här i januari i fjol, fundersam på hur jag skulle förklara för Teresia att jag var förälskad. Innanför konstmuseets väggar väntade en ivrig flicka, bad mig sätta mig ned och förekom mig: ”Jag är så kär i dig”. Jan Lööf-utställningen fick vänta, vi hånglade hela kvällen i skenet av ett rött neonljus istället.

Sedan dess har inget varit sig likt – kärleken tog över. Jag slutade direktsända mitt liv på twitter, och började ironiskt nog leva fullt ut istället. Jag fick sämre koll på vad folk gjorde på Facebook, vilket inte direkt störde mitt humör. Bloggandet och skrivandet försenades – men har återfått sin marschfart nu när vi är sambos och jag har bytt flackandet till en egen liten skrivarvrå.

Våren var magiskt lycklig – vi åt inte samma maträtt två gånger, upptäckte varandra, upptäckte Berlin (vit sparris) och när fyrtioårsdagen närmade sig var lyckan total.

Den stora festen blev just det. Drygt 50 vänner, syskon och en älskad dam gav mig allt jag någonsin hade drömt om. Solen vägrade gå hem, vännerna vägrade gå hem, vissa glömde sina skor och det var fantastiskt allting.

Kroatien var sommarens crescendo, nästan två veckor av lugn, otrolig mat (Monte i Rovinj är en makalös restaurang) och ett besök vid Plitvicesjöarna som var än mer hänförande vackra än vad turistbilderna hade lockat med.

Sommaren slutade med att jag fick se två streck på en sticka. Därefter var det tysta leken, som förstås avslöjades av allt och alla, innan vi i början av november vågade visa ultraljudsbilden. Kanske var det årets enda skärsår, mitt i den bubblande lyckan, att vissa inte kunde eller ville dela vår glädje och lät tystnaden tala. Det skapade ett tomrum, men varje gång Svea sedan dess sparkat till sin mamma har hon fyllt igen det med råge.

Strax innan jul fick vi höra hennes frenetiska hjärtslag, det var en oerhört fin julklapp och en ouvertyr till den där julen vi alltid längtat efter, Teresia och jag. Den när du kommer hem till din familj som en del av ett vi. Jag vet inte hur många gånger under de dagarna jag tittade på henne och föll pladask igen.

Den 29 december kände jag Sveas sparkar och när 2012 drog sin sista suck kysste jag Sveas mamma under takåsarna i Linnéstaden. Himlen exploderade i ljus och ljud, men det var inget mot det fyrverkeri som briserar, gång på gång, inom oss.

Där slutade vårt första år – nu börjar det andra. 3 maj tänker Svea gunga till vår värld, hennes vagn är beställd och vi är redo.

Nästa kapitel skrivs, både på skärmen och under varje sekund av det som är den bästa nyårsdagen jag upplevt.

Efterdyningar

Vindrutetorkarna sliter ont. De är redan förtvivlade av oktobers täta regnande, suckar, väl medvetna om hur långt det är kvar till de vackra dagarnas vila.

Gänget bak i bilen pratar. Jag hör inget. Jag är i en bubbla, en igenimmad värld. Ibland andas jag ut och får imman att försvinna, bara för en sekund, men tillräckligt länge för att se blyertsvärlden utanför.

Den utsmetade himlen finns inte. Allt hör ihop. Inga konturer spelar någon roll. Jag springer omkring i ett vakuum, så i behov av att andas fritt. Tankarna flyger åt alla håll. Jag fångar de fina med en trasig håv, en där hålen är försvunna och allt är kvävande plast. Det blåser upp, oroskornen blir en storm. Jag behöver andas … längtar frisk luft.

”Andas in … och så ut – fort”.

Jag gör som sköterskan säger. Kurvorna är koncist entoniga i sin byråkratiska korrekthet. Inga problem här, säger hon. Spirometrin är över. Jag säger tack. Lungorna är som de ska, mitt varma hjärta bor granne med två friska säckar. Efterdyningarna är försiktiga, som ligger jag sovande på en strand när floden kommer och den bara stannar och kysser mig till liv istället för att dränka mig.

Kanske är lättnaden större än jag trodde, fastän jag egentligen visste svaret. Men, ändå fanns den där, oron. Biljetten in i den igenimmade världen. Den fjäderlätta känslan av att något kunde vara fel, nu när allt är så rätt. Efterdyningarna sveper förbi mig när jag närmar mig Hagakyrkan. Jag ryser. Jag är avslappnad, men plötsligt frusen och hemlängtansfull.

Jag väntar på en spårvagn i duggregnet. Backar några dagar, spelar upp ett drama jag såg, klipper till efterdyningarna på jobbet. Skratten och förklenandet av det där, det som tangerade mina år av mörker. Det vansinnigt korkade i sekter, men det samtidigt så lockande mörkret där ingen frågar vilken mental drog du skjuter upp i ditt döda blod.

Vagnen kommer. Efterdyningarna fortsätter knacka på min själs dörr. Vi rodde hem det låter det i telefonen. Jag somnade sent igår, ännu ett långt pass, visste inte då, nu vet jag. Jag slappnar av, låter tröttheten komma i fatt mig med den professionella efterdyningen. Några dagar för många av för mycket säger hej då med efterdyningar som gungar i takt med den gamla spårvagnen, den som är för gammal för att skapa de jobbiga, moderna italienska efterdyningarna.

Hennes röst väcker mig. Jag sover. Klockan är halv sju. Hon är snart hemma igen, efter många nätter där bara ord och röster knutit oss samman. Vi pratar om i morgon och alla andra i morgon. Vi skrattar. Jag känner våg efter våg av allt skönare efterdyningar rulla in efter varje fråga, svar och berättelse.

Jag kavlar upp byxbenen och vadar ut i den varma floden, möter efterdyningarna så fort jag kan, sliter ivrigt av mig kläderna och simmar naken mot den linje där himlen möter havet; den linje där hennes namn står skrivet i evigt bläck.

Jag når dit efterdyningarna inte bor, hon simmar mot mig …

Berlin – bättre blir det inte

Vi lämnar ett kyligt Göteborg, hettan och storstadsblandningen av förföriskt matos och tillfälligt kloakstank möter oss i Berlin. Det är +25 grader, det är fredag och vi är förälskade i både varandra och gatorna i Schöneberg.

Schnitzel och gelato, det är ett mysigt myller av folk runt Nollendorfplatz, och vi fastnar i en parad med ett hockeylag som vunnit en trofé av något slag.

Var är den där förbannade kyrkan?

Vi är ju här? Var är den? Vi fattar ingenting. Sen slår det oss, den där Gedenkniskirche som ska påminna oss om krigets fasor är helt omgiven av byggnadsställningar. Ku’Damms viktigaste torn är omöjligt att se. Istället vandrar vi längs paradgator och ser varumärken som är dagens motsvarighet till den preussiska prålporren i Potsdams slottsparker (se nedan). Livet här finns inte i namnen vi känner igen från de dyra magasinen, det är på sidogatorna och de allmänna torgen vi ser det.

Turister förtjänar bättre

KaDeWe är det stora varuhuset. Det är lika dött som andra lyxvaruhus till vi når översta våningen och går rätt in i marmeladhimlen, kryddparadiset och så vidare. Här finns allt du vill äta. ALLT.

Minnesmärket över sex miljoner mördade judar manar till eftertanke. Annars är Brandenburger Tor och Checkpoint Charlie inte det Berlin vi vill minnas. Turistspektakel, 25-öresteater och en tjuvrökande Darth Vader dominerar. Här kan du välja din egen sightseeingmetod: till fots, cykel, segway, buss, cykeltaxi eller kanske en Bierbike. Vi går långt därifrån.

Av alla bra restauranger tar vi den sämsta

Promenaden längs vattnet är underbar. Restaurangen vi slutligen väljer är raka motsatsen. Vi är förälskade där också, men herregud vilken katastrof. Väntan, korthuggenhet, smaklöst, trist. Det är lyckligtvis undantaget under en god helg.

Flickan som står vid taxin borde vänta på en pojkvän, hon väntar på en kund. Hon är för ung, kjolen för kort och kanske är hon förstörd. Näste man som rör henne är ett äckel. Det är den enda mörka sida av Berlin vi möter. Vi tar en taxi därifrån. Chauffören kör fortare än ett rymdskepp.

De lilarosa ledningarnas rike

Överallt syns de, rör och ledningar i en slags lilarosa kulör. De går i märkliga banor och mönster, över och längs vägar. En del leder till spritbutiker där det nästan inte kostar någonting. De gröna och röda gubbarna är märkliga och en turistattraktion i sig. Berlin är ett virrvarr, men så enkelt så fort du tar ett tåg någonstans.

Loppmarknad och harmoni i Prenzlauer Berg

En gång firade vi nyår på Pappelallée, även om min kompis förgäves försökte få taxin att ta oss till en Papperdallerallée som chauffören olyckligt försökte hitta. Vi äter frukost där och inträder sen i ett härligt kaos. Alla typer av människor köper alla sorters bråte. En gammal hårdrockare är lyrisk över ännu en Iron Maiden-vinyl. Hans fru himlar med ögonen. Grusgångarna sjunger och bär fram både hippies, folk i hawaiiskjortor och läderprinsar och deras prinsessor. Utanför loppmarknaden spelar banden upp, folk målar graffiti på den lagliga väggen och några vuxna flickor gungor så högt de kan mellan de blommande träden och sprätter med benen mot himlen över det Berlin vi älskar. En kyrkklocka blandas med Motownsoul och en gungas gnissel när en större dam blir barn på nytt.

Reggaemuren i öster

Det är global frityrhärdsmälta på Alexanderplatz. Tåget tar oss bort, mot Ostbahnhof. Vi letar efter en mur, hittar ett trädhus, och ser nästan bortglömda höghus där klottret avslöjar att den en gång fina fasaden är just bara det. Här syns frustrationen i varje ord. Det är fult, men coolt ändå. Vi ger nästan upp – och hittar ett reggaeparadis med sandstrand, en lyckligt målad mur i tegel. Runt hörnet – den riktiga muren. Nu bara en relik, men vansinnet är tydligt ändå. Det är bara 20 år sedan.

When in Berlin – Burritos!

Dolores ligger på Rosa Luxemburgstrasse. Det är burritos som man nästan inte vågar tro på. Mellan betonghus äter vi oss till en annan världsdel. Lika charmlöst som Alexområdet är, lika underbart är det här hålet-i-väggen.

Och känslan upprepas på en trevlig italienare som bor på ett kullerstenstorg där någon också placerat parabolloftgångar, stendöda kontor – och tre märkligt vackra stenhus från ett annat sekelskifte, några med kulhål från förr. Vi ser en tjock man med glass, exakt så hade Björn Ranelid sett ut om han hade givit upp.

Gräsänder övertrumfar slott

För 65 spänn kan vi åka vart vi vill och vi låter klottrade murar och sedan gröna träd leda oss mot Potsdam. Det ska vara så vackert där. Fast, turistmånglarna i resetemplet stör. Nej, vi vill inte åka buss och se allt. Jo, det är magnifikt, men slottet vi tittar på i Potsdam är inget vi minns. Jag blir mer fascinerad av gräsänderna den här måndagen. Potsdam är på väg mot bottenbetyg, trots en miljard statyer och guldpläterade kinesiska tehus. Här tas några miljoner döda turistbilder varje år. Vi är förälskade, men det är inte slottets förtjänst. Den lilla, lugna huvudgatan i staden räddar betyget. Dess obrutna kedja av weissbierhak har inga svaga länkar.

Sällskapsresan goes Wannsee
alt.
Vi hade i alla fall tur med vädret
alt.
Vilken magisk dag

Vi ska hitta en fantastisk restaurang i Wannsee. Sjön är vacker, men det är ändå en dyster promenad. Överallt yachtklubbar med höga staket och texter som skriker ”vi har klink, dra åt helvete” på argtyska.

Restaurangen är stängd. Vi är svultna. Räddningen är en bratwurst med weissbier. Vi blir på bättre humör, tittar ut mot vattnet och upptäcker att under oss finns Berlins näst bästa utomhusrestaurang (enligt en omröstning). Vi är på väg att bli galna, men bestämmer oss för att gå all-in och frossa lite. Det blir vit sparris med hollandaise, kokt potatis och wienerschnitzel. Jo, det dök upp en apfelstrudel också.

Bredvid oss sitter de. Han, strandraggarnas kung, klädd i turkost linne och turkosa skor. Hon, partydrottningen, med rosa topp och rosa skor. De fick varandra till slut, efter för många besök på gymmet och i solariet.

På vägen mot Berlin står en man på tåget. Fråga mig om Jesus står det på hans låda. Han ser ut som Gud gör på alla tavlor. Det är som om han vill rycka på axlarna och säga: ”jag vet allt om min grabb”.

Tiergarten – perfekt avrundning

Hemresedagar är alltid tråkiga dagar. Vi dödar tid i en park. Fast, det är en lögn. Det är några härliga timmar i Tiergarten. Fåglarna, sorlet, stillheten, björkarna som försöker imitera havets glitter, de gröna nyanserna, den avslappnade, men stolt blåa himlen. Vi ser fantastiska gräsmattor, fjärilar och knotiga grenar visar oss vägen till fler och fler gångar. Träden hänger ut över och hänger sig totalt till vattnet. En allé kantas av en mängd olika gatlyktor, alla med en historia. Vi är förälskade när vi går därifrån och tror att nu är det roliga slut.

500 vespor och vem flyttade hit Säve?

Vid Nollendorfplatz är det vespadag. Hela vårt synfält fylls av vespor, deras motorer rusar, luften fylls av ångorna och glädjen i den här utflykten är total. Vi ler, skrattar och tänker att nu, nu är väl ändå det roliga slut. Det är det när vi går genom säkerhetskontrollen på Tegel. Någon har flyttat Säve flygplats till Berlin. Tack gode Gud för att det finns choklad och en axel att luta sig mot ibland.

Vi åker hem, vi längtar tillbaka redan innan planet lyfter.

Aldrig utbränd, nyss så trött

Inte ens under de slocknade åren, när jag famlade i mörkret med blöta tändstickor och frusna händer, inte ens då var jag utbränd. I askan bodde alltid glöden, trotsig och bidandes sin tid. Jag flammar stolt nu, lyckligt värmande, lyckligt ompysslad.

Fast, nätterna var för korta nyss och tröttheten det tjocka täcket som inte svalkade ens när jag vände det ibland.

De dova stråkarna följde mig på dagarna, reste en bakgrund av svårmod. De spelade upp ett intro till en frusen vårpromenad längs en allé som inte ville slå ut i blom, en av solen bortglömd dal där mina kalla händer inte fann hennes händer att värma mig i förrän klockan övertid.

Bilden av ljuset hon är fyllde telefonens skärm och jag höll den mot hjärtat, en defibrillator i en värld där det kalla regnet var ett återkommande korrektur jag inte hade någon vettig möjlighet att rätta till. Orden, oavsett vilka, var kantiga frågetecken som byggde kurvor på raksträckan i mitt liv.

Mina ord formades, tog den motvillige skolpojkens gestalt, den lille som drar benen efter sig mer än hoppar fram över stigarna och de förrädiska rötterna som vill fälla honom. Ryggen höll jag artigt sträckt, men skuggan var krökt av den tunga läxan i ryggsäcken. Jag bar min trötthet och behövde masseras in i en drömsk tro där nästa steg som togs fick mina fötter att le när de sjönk ned i den varma sanden intill klippan i mitt liv.

Jag byggde speglar runt min kropp så att jag skulle se elden jag inte orkade tro på när det blev för mycket, pinnar med glada ansikten packade jag i påsar för att spela teater konsulttimme in och konsulttimme ut.

Orden skrev jag på en sönderklottrad vägg, buzzwords och meningslösheter blev min tag. Min graffiti tillåten, välbetald och ingenting värd. Jag kände mig som en vagabonde, utan flyktiga fält att odla upp på vägen någon annanstans.

I nästan-ljusets land, när bara trutar och småfåglar har röst, gick jag. Arbetsdagar grydde innan min energi föddes. Solens första strimmor, enkom ritade med ilsken rödpenna, för tidigt för att vara romantiskt, för sent för mig att somna om. Varje snooze blev ett piskrapp, en börda att bära, en stressad fluga mot en ruta. Så nära ljuset, så långt bort, så oförståeligt omöjligt.

Inte kunde jag heller rusa lyckligt ut i mitt universum. Jag ville aldrig sätta punkt, alltid skriva och indikera fortsättning följer, men, var universums tre sista koordinater, tre landningsplatser utan fortsättning. Och jag såg att mitt universum inte var oändligt, det hade oändlighetstecknets form, men var bara ett taskigt upplyst löpspår med för många fläckar av is i uppförsbackarna. Jag sprang i åttor. Jag passerade en tankstation, matade in min tid, fick ingenting tillbaka; inte ens ångorna kunde ge mig ett konstgjort och temporärt rus.

Som clownen i vadduintevillpjäsen var jag. Fäst vid jorden i för stora skor som var för trånga och för små. Jag släppte en ond ballong mot himlen. Och en till. Och plötsligt fanns luft under fötterna. Sunnanvind istället för meningslös svett.

Jag såg min rymd, alla var stjärnbilder igen. De för korta nätterna var äntligen över så att jag kunde se stjärnnätternas hopp och lyssna till dess kloka tystnad. Varje stjärnfall var ett sms från henne och min önskan om att vara älskad slog in varje gång.

Paus, återhämtning, hon håller mina händer, jag är fri att skriva vad jag vill igen …

Bilderboken tur och retur

Järnvägsklockorna vid bommarna
slår så hårt de kan och skriker:
”Håll er undan, han är på väg hem.
Tåget, rusa fram, han är på väg hem.”

Jag reser från och till en bilderbok,
en oändlig och expanderande rymd
i det rum där jag stirrat mig blind
på ett överexponerat ingenting.

Min fyr i natten var eltandborsten,
dess gröna SOS utan all takt och ton,
dess andhämtning så dyster efter att
förgäves ha borstat mig kyssbar.

Boken var fylld av förlusterna då,
de diffusa polaroidbilderna
som livet framkallade åt mig
när jag inte förstod eller rörde.

Jag sliter ned dem, en efter en,
ser i går mjukare och skarpare
när i dag fylls på med bild efter bild
på en ständigt större hjärtvägg.

Livet suddar ut livlösheten
och jag sätter upp eviga bilder
när hennes hand rör mig
och hennes ögon ler sommar.

Luckorna tomheten lämnade,
täcks över, en efter en;
förlorade läppar och förlorade år
förlorar mening och jag är förlorad.

Jag reser in i en bilderbok,
ett outforskat
och fantastiskt
allting.

Ord en vanlig kväll

Alla mina snedsteg
har lett rätt till slut,
jag går i en labyrint
som saknar ett ut,
lyckligtvis.

Alla trötta ekorrhjul
och klagande gnissel
är rubbade cirklar nu,
ett vansinnigt liv,
så ostoppbart.

En biljett i mitt bröst,
en på mitt bord,
det finns ett resmål
nu när jag nått fram
till självklarhet.

Alla suckar jag drog,
nitlotterna, bottenskrapet,
var bara kölappar
i ett k-märkt väntrum,
rivet sen då.

Det är min tur nu.
Det är din tur nu.
Det är vår tur nu.