Steg

Jag går omkring på Östra kyrkogården. Fastnar vid Karin Boyes grav. Det ligger några vita, putsade stenar på namnplattan. Aldrig bortglömd, denna vidunderliga poet.

Går vidare, passerar ett träd vars stammar delats i två, som ett v. Det känns som om det är livet som triumferande retar döden. Och jag ler.

Längre fram. Två gravar med små, små hjältar. Stulna redan när de är några månader. Jag får en klump i halsen när jag tittar på leksaksbilarna, nallarna och änglarna som pryder deras för tidiga viloplats. Ändå, är det svårt att inte le när man försöker se de här två små själarna på busäventyr i paradiset.

Östra kyrkogården är en vacker plats, särskilt sommartid. Färgerna, fågelsången, humlornas och getingarnas muntra surrande. Så mycket liv, så mycket värme – trots att här finns så mycket död, sorg, tragedier och annat dolda bakom namn och under stenar.

Hur många kilo sten står här?
Hur många historier vilar här?
Hur många tårar har fällts vid sista farväl?
Hur mycket kärlek har viskats vid bårar här?

På väg ut mot brokiga Kålltorp ser jag en gammal dam. Omsorgsfullt krattar hon en livskamrats viloplats. Det är vackert.

Ändå, jag drar mig tillbaka till de två småpojkarnas viloplatser. Känner frågorna om meningslöshet bubbla upp i mig. Då ser jag dem. En farfar, en farmor och en krigare. De krattar löv i en trädgård. Farfar krattar inåt och gör en fin hög. Den lille krattar inifrån högen och ut i trädgården. Det är otroligt ineffektivt. Det är underbart.

Och jag ler …fullständigt och totalt. Det är en vacker dag.

Hemresan

Det fullständigt vräkte ned, regnet alltså. Jag hoppade på nattvagnen från Chapmans torg, men för sent insåg jag att det var gastarnas spårvagn.

Sten-Åke Cederhök körde och skrattade sitt Albertskratt. Hagge Geigert klippte biljetterna och Sonya Hedenbratt tog ton i vagnens mittparti.

Karin Boye såg olycklig ut och huttrade. Hon sa att hon verkligen ångrade det där om knoppars bristande och önskade att hon istället skrivit kupletter med Ernst Rolf.

”Fy fan för mobiltelefoner och dessa jädra sms”, sa Kalle Sändare. Och längst bak satt Gustaf II Adolf och suckade när han såg Masthuggstorget. ”Det här är inte vad jag grundade.”

Gunnar Gren försökte dra i nödbromsen, han ville till Silverkällan, men förgäves.

Mellan Järntorget och Hagakyrkan började Cederhök gråta: ”Titta vad de har gjort med Haga, Hebbe lella.” Sen insåg han att Hebbe inte var där och hulkade om möjligt ännu mer.

Nästa hållplats Kometen hördes plötsligt. Det var Ingrid Segerstedt-Wiberg som var hållplatsutropare och jag hastade av på stadens paradgata och rusade ner mot Heden. Men, vänta lite. Där stod ju en taxi i fickan utanför 7-Eleven, jag som trodde att taxibilar var förbjudna på Avenyn.

Halvt svampförvandlad av regnet och lika procentuellt förblindad slet jag upp dörren och slog mig ned på passagerarsidan. Jag stängde dörren och torkade bort det värsta regnet ur ansiktet.

”Olskroken, tack.”

”Självklart”, sa Viktor Rydberg, lade in ettan och körde rätt in i en annan dimension.

Middag

Ibland kommer jag hem från jobbet och slår på teven som en vanlig man. Och, några gånger har jag sett ett caféprogram där kändisar får sätta ihop en middag med sina favoritgäster.

Här är min variant med motiveringar.

Plura: husguden måste förstås komma. Att få prata med honom om hans fantastiska musik, ordvalen och hur han målar allt från lycka till djupaste ångest på några textrader vore fint. Det skulle dock vara lite skakigt att sitta där med någon som inte bara är en magisk musiker, utan också en kock med koll.

Mitch Hedberg: lite jobbigt att få dit honom, han bor ju i himlen sedan några år tillbaka. Fast, tanken på att få diskutera hur även små saker i tillvaron kan skapa fantastisk komik kittlar. Mitch hade garanterat höjt partyhumöret hos alla, inte minst givet vem nästa gäst är. Och, en komiker som kärleksfullt pratar om gräsänder (kolla efter drygt fyra minuter i klippet) är förstås en hjälte.

Steven Wright: han ser totalt uttråkad ut, nästan medvetslös, sen bara smäller han till med världens roligaste skämt. Att höra honom och Mitch Hedberg fundera över livet hade kunnat få även en misslyckad förrätt att bli himmelsk. När man lyssnar på de två inser man hur totalt värdelösa svenska ståuppare är för övrigt.

Verner von Heidenstam: Tja, vem vill inte äta middag med en man som skriver så fantastiska saker som:
Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Karin Boye: Hon skrev fantastiska dikter. Hon sover på en kyrkogård alldeles i närheten. Men, eftersom det här är en fantasimiddag hade det förstås gått utmärkt ändå. Det hade blivit skönt som motvikt till det amerikanska att ha henne och Verner på plats.

…sist, men inte minst – självklart måste det finnas en hedersgäst och det är förstås en lirare som inte behöver någon ytterligare motivering än den här filmen:

Hmm, menyn då…

Tja, jag hade nog gärna börjat med kalvbräss och kanske någon liten skaldjursanrättning som uppvärmning. Två varmrätter; fisk och vilt, tror jag. Därefter hade tveklöst desserten bestått av sju sorters kakor och mjölk. Allt för att glädja vissa av oss lite extra.

Plura hade lirat några väl valda låtar och eventuellt hade jag låtit Basil Fawlty stå för serveringen.

Vilken kväll det hade blivit.