Jag längtade dagg, jag fann diamanter

Jag vet inte hur många morgnar jag längtade den, daggen i gräset. Det där glittrande, fuktiga som bara en vacker natt kan åstadkomma. Fuktig ängsmark istället för torra promenader på öde grusvägar utan mål.

Längtan pågick hur som helst i många år.

Sedan kom verkligheten till mig.

Och jag fann två diamanter istället.

Det är inte alltid så poetiskt längre, men vardagen är som den ska nu.

Och just idag, 25 januari, är det tre år sedan jag skulle gå på Jan Lööf-utställningen på Göteborgs konstmuseum. Det blev inte så. Vi möttes i foajén, förklarade (hon först) vad vi ville och kände.

Tre år.

Jag längtade dagg så länge. Jag fann en diamant.

Snart ska jag sova bredvid henne igen. Ja, fast inte exakt bredvid henne. Just nu sover vår finaste dröm i mitten av sängen (gärna på bredden så att vi andra får varsin kant av bädden). Det går bra, det också. Två diamanter snusar intill mig. Vem kunde tro det en natt när jag bloggade om att ännu en gång ha gått i skor fyllda med trasigt glas? Vem kunde tro det när jag skrev om min skrafferade sorg i blyertsvärlden?

Så mycket dagg jag längtade och älskade, fastän jag (innerst inne) visste att när solen steg skulle den försvinna. Nu skiner mina diamanter även de gråaste, tristaste och mest måndagiga måndagar. Och de kommer aldrig att försvinna.

Det kan inte bli bättre. Det blir bara bättre och bättre.

Finns alltid här …

Finns alltid här,
älskade Svea.
Le mot mig ständigt,
gråt när du vill.
Låt mig visa dig
vattenpölarna;
hur de undviks
och glädjen som är
att plaska dem.
Följ med ut i världen,
där varje grusväg
är ett äventyr.
Upptäck det stora,
låt mig berätta
om hur det lilla
är enormt.
Kryp upp i min famn,
när du inte vill annat.
Finns alltid här,
vackraste barn.

sss

Finns alltid här,
älskade Teresia.
Led mig till himlen,
när jag inte leder dig.
Älska bort
regnmolnen;
förtrolla skuggorna
som jag vandrade i
tills de är solreflexer.
Förbli mitt valv,
stjärnsång om natten
och svalka i gryningen.
Hitta framtiden,
där jag sjunger
om tusen skratt
som ryms i varje stund.
Håll mig extra hårt
när världen inte är mjuk.
Finns alltid här,
vackraste du.

Var är ni, dagarna som aldrig fanns?

Jag fyller 15000 dagar i dag. Men, när jag försöker skriva en återblick går det inte.

Hej där, alla dagarna som aldrig var. Var är ni nu?

Jag minns inte er, ni regniga dagar som köpte mig till er clown. Jag kan inte minnas hur jag stod i vattenpölen med läckande skor. Höll jag slokande rosor som egentligen var spruckna ballonger i ett krampaktigt grepp? Satt det en sprutande blomma i kavajslaget – dess sprut, mitt enda sprut – var det så? Ett hån som egentligen gick inåt; kallt och ofiltrerat? Jag tycks ha förlagt bilden som togs när regnet hade sköljt bort mitt vitmålade ansikte och avslöjade ett lika vitt och likblekt ansikte under. Var det inte den bilden som fortfarande visade ett lika vitt yttre, även när minnesbilden hade gulnat? Jag vet inte. Jag minns inte. Och de där påklistrade skratten som blöttes upp och sköljdes ned i avloppet tillsammans med min leende mun – fanns de? Var det inte snarare så att ingen skrattade åt mig när jag föll? Att den historien bara är en skröna? Och den där filmen när jag stod ensam i manegen, omgiven av ingenting, samtidigt som cirkustältet brann någon annanstans? Varför minns jag den inte? Finns den ens?

Och jag minns inte de där nattsvarta dagarna när tusch var det enda beständiga i en blyertsvärld. Jag minns inte hur mina händer blev radergummin som suddade ut framtiden samtidigt som min skugga blev svart bläck och förevigade det förflutna med hjälp av en förgåspenna. Såren jag hade då? De stigmatiserande hålen i mina händer som jag fick när jag ville slita bort de sorgliga skrafferingarna, de som hade förstärkts med vassa streck – var är ärren efter dem? Var är det bläckfärgade blodet som rann i min svartvita värld? Raserades ändå inte allt när jag försökte måla lager efter lager med varm oljefärg som jag alltid trodde? Varför minns jag inte? Var är mörkret? Vem målade ett lyckligt lager som inte tycks torka så att jag kan skrapa bort det? All fingerfärg jag strök ut, under dagarna då jag ej fingerfärdig var, den täcker nu skisser jag ej minns. De där planerna som mina darrande fingrar ritade, och som blott var sorgsna, hopkrupna stilleben, känns mer hållbara än allt jag inte längre ser. När jag rullade mig i ångest och vältrade mig i blyerts till dess att allt blev en smutsig kroppsmålning – var det egentligen en kokong inför framtiden jag vävde? Varför minns jag inte mörkret från tiden när allt var grådaskigt, det fanns ju ingen sol som skymde? Eller?

Jag minns er inte, dagarna när jag åt sorgen efter ännu en förlorad biljett till lyckans land. Stunderna när tidtabellen i det nedlagda stationshuset var min enda glada lektyr. Och jag minns inte numret som stod klottrat på toaletten, det som gick till någon som ville ligga. Jag minns inte att jag ringde det och kom till min egen telefonsvarare. Jag kan inte se bilden framför mig, hur jag saltstod på perrongen. Det var bara jag och mitt tunga bagage där, säger någon som minns. De där väskorna som aldrig sett solen, men ändå bleknat. De där väskorna som aldrig hade varit någonstans, men nötts ned ändå. Jag minns inget av allt det här, mitt kreditkort köpte aldrig de där biljetterna. Och det köpte inte flaskan som tröstade mig när jag gav upp. Jag kan inte känna igen rösten som sa åt anden i flaskan att hellre ge mig tre klunkar än tre önskningar. Det kan inte vara min röst.

Jag minns er inte. Jag minns ingen och inget av er.

Hon sover på mitt bröst, klockan är lika ung som hon. Sveas lilla hand är utspärrad för att täcka alla hörn av mitt hjärta. Hennes andetag är en luftbro som transporterar minnen till mig, bombarderar mig med dagar jag aldrig glömmer. Hon läser och löser morsekoden som är min puls. Hon sover. Jag sover för lite. Jag är trött. Men, jag minns. Jag tappar ingenting och behåller allting. Jag går inte i spår jag kanske bara hittade på, men ändå stannade kvar i.

Tiden är oväsentlig, den färgsprakande gryningen har spätts ut, formerar sig till en okänd och vacker dag. En dag som garanterat är och som jag aldrig glömmer.

 

37 dagar

Jag var sju år den dagen i augusti 1979 när fröken Hartman ropade mitt namn. Hon lärde mig massor, gav mig skrivböcker, knuffade mig rätt när inspirationen rann från pennan jag vässade vid katedern. Jag fick alltid läsa vårdikterna från berget på skolgården. En åttaårig poet.

Det regnade ibland, under 1984-85, och det hände att magister Curtis skjutsade mig och Tobbe i sin Saab. Han gav mig beröm och ledde mig rätt, när han inte petade sig i öronen med bilnyckeln eller slog pekpinnen i katedern om klassen var alltför dum.

Jag fick bara femmor när Bosse summerade. Han sa att jag skulle bli något stort, tror det var den gången han läste min berättelse om en stad för klassen. Han gav mig rum, ett uttryckssätt, det  jag ville höra när orden slogs med pubertetens lust att använda händerna på annat sätt.

På sätt och vis lärde hon mig något, Ingrid. Hon undervisade i historia på gymnasiet, sa att tyskarnas torpederande av Titanic skickade in USA i första världskriget och gav mig en fyra för att femmorna var slut, trots att jag svarat rätt på alla frågor hon ställde. Kruxet är att jag ställde dem, du räckte inte upp handen, sa hon, och bevisade att läxorna jag aldrig läst var bra tid sparad. Jag slängde upp mitt specialarbete i luften och lämnade henne i ett snöfall av revolutioner och annat.

Han visade upp extraprislappen, omedvetet, när han satt på katedern med ena foten över benet. Tomas lärde mig att tro på Handels. En islänning i galen hatt, med fantastiska idéer. Han lovade att kasta ut folk genom fönstret om mobilerna ringde, dog allt för ung i cancer, men gav mig det enda jag egentligen värdesatte av mina 160 poäng, lusten att berätta en historia.

Jag lärde mig mycket när jag stirrade i spegeln och såg mannen som dött en gång och nu stod framför mig än en gång. Hur filosofin varit en drog som injicerades och hur abstinensen var verkligheten, hur fult allt är om du lever i en chimär och att det ibland krävs en överdos för att du ska överleva.

Jag förstod innebörden av kärlek till en familj när mamma insjuknade och vi alla for dit, från olika länder och väderstreck. Små flämtande och rädda stjärnor som bildade ett stjärntecken ovanför Sahlgrenska, ett trotsigt tecken som sa: stanna kvar, stanna kvar.

Och andra stjärnor lärde mig ett och annat när jag snubblade omkring den konstigaste natten, tappade kebaben, tappade vettet och kontaktade den som var min återkommande siren på de sju hafshaven. Vetskapen fick jag kanske den där kebabnatten; att poetens uttryckta längtan efter en kärlek bortom ord, faktiskt var en ursäkt för att jaget närde en längtan hitom svåra ord. När jag lämnade orden utanför tills jaget presenterats, då behövdes inga konstigheter. Jag tror stjärnorna sa det den natten, eller så var det bara den drucknes plötsliga nykterhet?

Ändå, allt det där. År, decennier, staplade saker, ogjort, gjort, förgjort, lärdomar, erfarenheter, skuld, oskuld, lust, olust, läxor lästa, läxor glömda, läxor struntade i – och högsta betyg i något jag inte ens minns. Fel sängar, rätt anledningar. Rätt sängar, fel anledningar. Allt det där bleknar. Det är bara saker jag gjort. De bleknade redan när Teresia kom in i livet och de är suddiga, suddigare, suddigast nu.

37 dagar. I 37 dagar har jag varit far. Varje sekund, en lära för livet. Varje gång du tittar på mig lär jag mig mer om kärlek, ansvar, tro, stolthet, glädje och mig själv än jag någonsin kunnat läsa mig till. När jag rör vid dina små, små händer och följer linjerna kan jag läsa min och din framtid, Svea. Vi ska lära av varandra. Och leva lyckliga med vår älskade Teresia.

Jag gick nio år i grundskola. Tre år på gymnasium. Fyra år på Handels. Klockade in på två år i en filosofisk sekt. Proppade in nästan 20 års lyckomynt i krogarnas enarmade banditer – fick tre öl i rad, spelade bort vinsten. Nu sitter jag här. Och vet ingenting.

Du är nybörjare. Det är jag också. Du har aldrig funnits. Jag har aldrig varit far tidigare. Jag älskar allt vi lär oss. Älskar det. Och dig.

IMG_0382

Ljuset

Ibland kommer det som en gammal klok farfar med utsträckt hand. Linjerna i dess skrovliga handflata är lika djupa som dess omsorg och min tillit till det. Och det håller mig tryggt vart vi än går.

Ibland är det ett ystert barn, så nyfiket och oförställt. Dess oskyldiga leende är lika stort som dess tydlighet när det, om än just fött, vägleder mig.

Ibland knackar det på, försiktigt, som en kutryggig dam. Dess bultande och vackra hjärta är noggrant dolt under en regngrå, vindpinad och maläten kappa.

Ibland väcker det mig, som vore det en lekfull valp. Det sliter av mig täcket, viftar på svansen och glansen och glittret i dess ögon lovar evig kärlek i utbyte mot bara en liten stunds lek, en liten pinne kastad bara några få gånger.

Ibland smyger det in, som en försiktigt vakande mor. Det sitter stilla precis där det inte syns och väntar troget på att jag ska komma det till mötes när jag är redo, vaken och har dansat färdigt med drömmarna.

Alltid finns det, strax under huden, mitt framför ögonen, i nästa andetag och i tanken jag nästan aldrig kunde tänka förr. Det stannar tiden, men får livet att rusa framåt.

Nattetid dröjer det sig kvar efter att solen gått ned och riktar stjärnorna mot mig. Det viskar att om det tog stjärnornas ljus miljontals år att nå mig, så var väl min väntan – knappt 40 år – ingenting. När orden tystnat lyser de upp allting runt mig. I sin blekaste form visar det upp min vackraste ljuskälla och skuggan av det lilla stearinljus som ännu väntar på att tändas, men ändå skiner underbart.

Jag ler, blundar, men ser inte mörkret.

En kort julbetraktelse

Längs barndomens grusvägar, där drömmar nu grusas, reser vi. Här fanns en fond av träd en gång, böljande fält och en fantastisk ladugård. De som bodde där en gång, vill aldrig gå hit längre. Andra ser svartvita bilder i en diashow och minns färgerna som flytt, hellre än att ta vägen förbi. Allting har krackelerat, träden är sålda, fälten bortglömda och ett flygfoto skulle avslöja ett sorgligt lapptäcke hopsytt för att få så mycket EU-bidrag som möjligt. En verksamhet som bara kan sluta i minustecken fortsätter att envist sjunga på sista versen och en misstänksam mans dröm riskerar att sluta i en friggebod, byggd på en rasad potatiskällares grund.

Det är den enda sorgen jag hör berättas under en fantastisk jul. Vi börjar i ett snöland där allting är dukat på vackra bord, där paketen ber granen att dra upp grenarna så att de får plats, och där treåriga prinsessan får sitt efterlängtade hus. Jag missar Kalle Anka – saknar inte de bortklippta sekunder som enligt kvällspressen skapar en folkstorm – och slänger knappt ett halvt öga på de andra klassikerna. Svärfar behåller julkonserten på när vi går till bords. O helga natt byts snart mot oooh, oooh, oooh när samlaget påbörjas i kvällens film. En smula besvärad bordsgranne ser lugnare ut när jag låter fjärrkontrollen tystna det hela. Jag får det som stod på önskelistan av flickan jag önskat varje jul. Hon lägger sin hand på magen, jag lägger min på hennes. Svea finns där, nästa jul är hennes. Vi har fått Elsa Beskow-böcker, undanber oss för mycket rosa prinsesskläder i förskott och njuter av både enbärsdricka och limpebröd.

Så, min familj. Raka motsatsen. Ett lagom vansinnigt kaos, mer julmat, julklappslekar, öl och vin i det nya, fina huset, syskonbarn som vägrar låta sig fotograferas, Amanda som älskar Justin Bieber i skarven mellan barn och ung kvinna.

Teresia och jag sover på en uppblåsbar madrass. Väldigt tidigt vaknar jag, ser det vackraste som finns stillsamt drömmande i det korniga, diffusa ljuset. När hon vaknar, långt senare, har madrassen släppt ut sin fångade luft och jag dunsar i golvet. Teresias skratt fyller det tomma rummet i rummet, precis som det fyller tomrummet som så länge stod outhyrt i mitt hjärtas hotell.

Frukosten är mer av min familjs milda galenskap. Barn och vuxna, alla lika gamla, alla nyfödda varje gång. Skratt, grimaser, tråkningar och värme som gör öppna spisen avundsjuk. Några clementiner senare tittar jag ut mot träden som verkar sorgsna över blidgraderna och med slokande grenar ser hur julen och snön smälter bort i rask takt.

Under den vita, oskuldsfulla ytan avslöjas en dåligt dränerad åker och en grusväg som inte leder någonstans. Så faller ett ösregn, vi startar bilen och är redo att ge oss vidare. Vårt paradis är ograverat vackert, men runt det har alldeles för mycket vissnat. Bilderna av hölassen, de starka bönderna som hässjade sitt slagna gräs, skördetröskorna som dundrade fram är som tagna med Instagrams 70-talsfilter. De skapar inga upplopp, bara små suckar av att allting var bättre förr.

Men, det är osant, nu är så mycket bättre. Det vet jag när hjulet rullar sitt första varv och mina föräldrar vinkar glatt från verandan på det stora, röda, varma och häftiga huset som viskar: kom tillbaka, snart.

I dag, en dimmig färd mot Göteborg. När vi kommer fram lyser solen. Det är mellandagarna, men med Teresia och Svea i mitt liv finns inga mellandagar. Inte längre. Inte ens jättekorta. God fortsättning följer …

Höst – jag lever och dör och lever

Det är något med hösten. Dess skönhet exploderar i trädens färger och samtidigt är det en tid när det finns för många små fåglar på trottoarer. På många sätt är hösten allt liv, men samtidigt dör så mycket.

Jag känner det igår, den där blandningen av liv och, inte död, men väl fatigue. Det har varit en lång tid, för tidiga mornar och för sena nätter; första morgonvagnen bort, för sent för att orka skriva när jag kom hem.

Lyckan lever i mig, i allt vi är, och i orden jag älskar att författa, men nu har det varit mindre brokig höst och mera regnmassakrerade liv i mitt skapande ett tag. Jag har levererat där jag måste, alla kan se det, men boken står och darrar. Den ber mig om nästa sida, så nyfiken på sitt eget öde, men jag saknar närkontroll och älskar med en fjärrkontroll. Löften blir luft blir zappande och jag vaknar besviken på mig själv för ofta.

Solen berättar den här lördagen att den håller sig kvar ett tag igår om jag rycker upp mig. Jag tittar mig i spegeln, ser en man som behöver blunda ett tag, och går. Skatås, där vindens rasslande, ackompanjerat av allt större lövhögar som följer dess nycker, och bäckarnas porlande är allt som hörs – där landar jag.

Jag sluter ögonen på en stig jag aldrig gått, men som var en flyktväg förr. Och ett fallande löv är min psykolog. Tystnaden och stillheten berättar allt, precis som det är, och ger mig svaren mitt hjärta trängtar.  Jag sätter mig på en naturlig bänk och andas ut.

På andra sidan av långt bort, men alltid nära, sjunger hon. Ögonen som alltid viskar sommar dyker upp inom mig igen. Hon som får en trött rödhake att bli en stannfågel, men aldrig strykfågel – och som bjuder en sångfågel att bli en älskad flyttfågel, istället för en radarstyrd flyktfågel. Hon bär mig, som jag bär henne. Hon längtar till huset vid havet. Det som väntar efter sista raden i min bok. Jag ler.

Solen är klar, den går i moln. Vinden grinar illa, men jag har inte tröttheten kvar. Mina steg blir allt lättare. Under en rotvälta hittar jag ingången till en ny historia och två björkar lite längre bort kan nog få varsin roll också.

Någon badar i Delsjön – det är +5 i luften. Doften av grillad korv och lyckliga barn i reflexvästar. Frusna golfare som helst vill till klubbhuset. Två killar vars samtal bränner mer än deras stavgång. Lyckliga hundar. En fiskare i den lilla viken. Två kajaker letar sig ut bland öarna. Allt blir ett leende.

En stund senare, när jag kommit hem, slår regnet mot rutan. Det frågar mig om det och mitt författande ska springa ikapp. ”Visst”, säger jag. Regnet hamrar så fort och hårt det kan. Mina fingrar rör sig fortare. Regnet avtar, ger sig, flyr med sin bundsförvant – vinden.

Det är höst, men rätt höst inom mig. Snart ska vi fortsätta en helt annan saga, men den får bara vi och de tända ljusen höra. Till dess, ett nytt kapitel, ett växande leende och tydligare konturer av ett hus vid havet där vi kommer att älska både varandra och hösten som aldrig förr.