Jag känner tårarna välla fram. På teven spelar de He ain’t heavy, he’s my brother med The Hollies. En hel arena står upp och applåderar taktfast. Tårarna rinner bland fansen på läktarna samtidigt som bilderna av 96 människor fyller ljustavlan. Namnen på de 96 som omkom på Hillsborough 1989 rullar förbi. Det är en hedrande tribut. Det är så vackert att applåderna når himlen. Ingen, förutom italienare, kan som britter göra död och sorg till något mänskligt för en liten stund. Det är en tribut som de 96 fått mellan raderna och bland folket så länge. Nu kan de få den öppet.

Jag minns hur det var för 23 år sedan. Vi var på landet den lördagen. Antingen gick inte matchen på tv, eller så var det någon vajsing med antennen. Jag lyssnade på radion, även den hade en sabbad antenn, så jag stack ned en gaffel i hålet för att få in P3. Matchen avbruten, mängder av döda Liverpoolfans. Det var chockartat. Jag satt i ett kök långt borta och väntade på nästa nyhetssändning från TT. Dagen efter plöjde jag alla tidningar, jag köpte de engelska på måndagen, i butiken i Nordstan. Det slet i mig. Hillsborough. Hur? Varför?

Och det var ändå det minst vämjeliga. Från dag ett fick fansen skulden. De som dog var fulla ligister och orsaken till att de dog var andra fulla och kriminella fotbollsfans. Pappan som försökte andas in liv i sin döende tonårsdotters mun, samtidigt som hennes äldre syster dog en bit därifrån, fick höra det här efteråt. I ett halvår hade han smaken av hennes spyor i munnen. I 23 år fick han kämpa för sina döttrars heder. Så länge vägrade det engelska samhället – allt från polis och politiker till förbund och journalister – att ta sitt ansvar. Justice for the 96 blev ett mantra, oavsett vilken klubb du höll på. Först i förra veckan vågade Storbritannien erkänna en av de största mörkläggningarna i brittisk historia och avslöjade detaljer som pekade på ett många av de som dog kunde räddats, men att den sanningen också förblivit dold.

Inget tar någonsin tillbaka det som försvunnit. 96 barn och vuxna dog i Sheffield den dagen. Hur många som aldrig blev sig själva efter det vet ingen.

I går kväll fick de några minuters ljus över sig, en applåd som nådde dem i himlen och ett erkännande om att ni ska inte vara där, ni borde varit här.

Hillsborough har alltid berört mig. Kanske är det för att jag själv varit på överfulla läktare med vansinniga kravallstaket och känt hur benen lämnat marken när man bara blir en del av en massa människor som trycks ihop i en bur. Som 13-åring trampades jag nästan ned utanför Ullevi innan Blåvitt – Öis, tror det var första SM-finalen. Paniken när jag föll ihop och ingen kunde hjälpa mig bar jag länge.

Och Hillsborough har alltid berört mig för att det var så lätt att skylla på såna som mig – fotbollsfans. Vi är ju kriminella, våldsamma, alkoholiserade, förmodligen rasister hela bunten och definitivt likgiltiga inför andras väl och ve. Att en tidning dagen efter katastrofen i Sheffield kunde komma undan med lögner av typen  fans rånade döda och pissade på poliser som försökte rädda liv var kanske inte så konstigt.Fotbollsfans – jävla pack.

23 år senare, i just det fallet, låter det inte så längre. Då står en premiärminister och ber om ursäkt å hela nationens vägnar och gör det utan förbehåll. Då kan en arena applådera till The Hollies så att den hedrande stormen från tusentals klappande händer når ända till himlen.

Det var Evertons rivalers fans som dog. I går fanns inte blått och rött, bara en förenad stad, kanske en slags lättad sorg som manifesterades så vackert. Det var kärlek och ett slags syskonskap som är så typiskt för fotbollsvärlden. Glöm avigsidorna, de finns, men tänk bort dem. Hör istället kärleken som smattrade i varje applåd på Goodison Park. De applåderna nådde himlen. Jag grät när jag såg det. Av värmen, enigheten och hur det, när ceremonin var över, övergick i ett totalt stöd för sitt lag, den vackra kärleken till elvan.

Vi snackade lite om den här eviga kärleken i söndags på restaurang Vasastan. Vi träffades igen; vi som reste med Blåvitt förr och alla som är med nu. Där var folk som fyllt 70 år, någon hade med sig sin femårige son. Det var återseenden, minnen, bra och dåliga historier. Det var en dag när den eviga kärleken fick brinna till igen. Jag studsade den morgonen, räknade minuter till det var dags. Det var som förr, men så mycket nu. Så evigt och så tidlöst. Jag hade varit bortrest, men noggrant packat ned halsduken i väskan redan på fredagen. Det var vår dag igen, samma steg som så många gånger förut. En evig kärlek som exploderade igen.

Och jag tänker på söndagen nu, när jag fortfarande har gårdagens musik ringandes i öronen och ser de bleka bilderna av leende Liverpoolfans som bestals på den kärleken.

The Hollies sjunger om att vägarna för oss mot okända mål och att han inte är en börda, för att han är min broder. Så har det alltid varit, så var det i söndags och så blir det nästa gång. Många av oss må vara märkta av tiden. Några har välfärds- och villakilon, andra färre tänder och ryckigare gång än då. Men, vi delar en evig kärlek och vi bär varandra vart som helst.

Applåderna på Goodison nådde himlen, de kan inte hämta hem de förlorade, men kanske fick de någon mer att förstå att fotbollsfans, de är inte som karikatyrerna berättar och absolut inte som förståsigpåarna, de som inte vet något (läs journalister), skriker ut så fort de kan.

Skratten på Vasastan ekar fortfarande i min själ, de spelas upp gång på gång och minner om den eviga kärleken. Den som får oss att bära våra bröder och systrar.

Kom igen gubba’, kom igen …