Applåderna som nådde himlen och evig kärlek

Jag känner tårarna välla fram. På teven spelar de He ain’t heavy, he’s my brother med The Hollies. En hel arena står upp och applåderar taktfast. Tårarna rinner bland fansen på läktarna samtidigt som bilderna av 96 människor fyller ljustavlan. Namnen på de 96 som omkom på Hillsborough 1989 rullar förbi. Det är en hedrande tribut. Det är så vackert att applåderna når himlen. Ingen, förutom italienare, kan som britter göra död och sorg till något mänskligt för en liten stund. Det är en tribut som de 96 fått mellan raderna och bland folket så länge. Nu kan de få den öppet.

Jag minns hur det var för 23 år sedan. Vi var på landet den lördagen. Antingen gick inte matchen på tv, eller så var det någon vajsing med antennen. Jag lyssnade på radion, även den hade en sabbad antenn, så jag stack ned en gaffel i hålet för att få in P3. Matchen avbruten, mängder av döda Liverpoolfans. Det var chockartat. Jag satt i ett kök långt borta och väntade på nästa nyhetssändning från TT. Dagen efter plöjde jag alla tidningar, jag köpte de engelska på måndagen, i butiken i Nordstan. Det slet i mig. Hillsborough. Hur? Varför?

Och det var ändå det minst vämjeliga. Från dag ett fick fansen skulden. De som dog var fulla ligister och orsaken till att de dog var andra fulla och kriminella fotbollsfans. Pappan som försökte andas in liv i sin döende tonårsdotters mun, samtidigt som hennes äldre syster dog en bit därifrån, fick höra det här efteråt. I ett halvår hade han smaken av hennes spyor i munnen. I 23 år fick han kämpa för sina döttrars heder. Så länge vägrade det engelska samhället – allt från polis och politiker till förbund och journalister – att ta sitt ansvar. Justice for the 96 blev ett mantra, oavsett vilken klubb du höll på. Först i förra veckan vågade Storbritannien erkänna en av de största mörkläggningarna i brittisk historia och avslöjade detaljer som pekade på ett många av de som dog kunde räddats, men att den sanningen också förblivit dold.

Inget tar någonsin tillbaka det som försvunnit. 96 barn och vuxna dog i Sheffield den dagen. Hur många som aldrig blev sig själva efter det vet ingen.

I går kväll fick de några minuters ljus över sig, en applåd som nådde dem i himlen och ett erkännande om att ni ska inte vara där, ni borde varit här.

Hillsborough har alltid berört mig. Kanske är det för att jag själv varit på överfulla läktare med vansinniga kravallstaket och känt hur benen lämnat marken när man bara blir en del av en massa människor som trycks ihop i en bur. Som 13-åring trampades jag nästan ned utanför Ullevi innan Blåvitt – Öis, tror det var första SM-finalen. Paniken när jag föll ihop och ingen kunde hjälpa mig bar jag länge.

Och Hillsborough har alltid berört mig för att det var så lätt att skylla på såna som mig – fotbollsfans. Vi är ju kriminella, våldsamma, alkoholiserade, förmodligen rasister hela bunten och definitivt likgiltiga inför andras väl och ve. Att en tidning dagen efter katastrofen i Sheffield kunde komma undan med lögner av typen  fans rånade döda och pissade på poliser som försökte rädda liv var kanske inte så konstigt.Fotbollsfans – jävla pack.

23 år senare, i just det fallet, låter det inte så längre. Då står en premiärminister och ber om ursäkt å hela nationens vägnar och gör det utan förbehåll. Då kan en arena applådera till The Hollies så att den hedrande stormen från tusentals klappande händer når ända till himlen.

Det var Evertons rivalers fans som dog. I går fanns inte blått och rött, bara en förenad stad, kanske en slags lättad sorg som manifesterades så vackert. Det var kärlek och ett slags syskonskap som är så typiskt för fotbollsvärlden. Glöm avigsidorna, de finns, men tänk bort dem. Hör istället kärleken som smattrade i varje applåd på Goodison Park. De applåderna nådde himlen. Jag grät när jag såg det. Av värmen, enigheten och hur det, när ceremonin var över, övergick i ett totalt stöd för sitt lag, den vackra kärleken till elvan.

Vi snackade lite om den här eviga kärleken i söndags på restaurang Vasastan. Vi träffades igen; vi som reste med Blåvitt förr och alla som är med nu. Där var folk som fyllt 70 år, någon hade med sig sin femårige son. Det var återseenden, minnen, bra och dåliga historier. Det var en dag när den eviga kärleken fick brinna till igen. Jag studsade den morgonen, räknade minuter till det var dags. Det var som förr, men så mycket nu. Så evigt och så tidlöst. Jag hade varit bortrest, men noggrant packat ned halsduken i väskan redan på fredagen. Det var vår dag igen, samma steg som så många gånger förut. En evig kärlek som exploderade igen.

Och jag tänker på söndagen nu, när jag fortfarande har gårdagens musik ringandes i öronen och ser de bleka bilderna av leende Liverpoolfans som bestals på den kärleken.

The Hollies sjunger om att vägarna för oss mot okända mål och att han inte är en börda, för att han är min broder. Så har det alltid varit, så var det i söndags och så blir det nästa gång. Många av oss må vara märkta av tiden. Några har välfärds- och villakilon, andra färre tänder och ryckigare gång än då. Men, vi delar en evig kärlek och vi bär varandra vart som helst.

Applåderna på Goodison nådde himlen, de kan inte hämta hem de förlorade, men kanske fick de någon mer att förstå att fotbollsfans, de är inte som karikatyrerna berättar och absolut inte som förståsigpåarna, de som inte vet något (läs journalister), skriker ut så fort de kan.

Skratten på Vasastan ekar fortfarande i min själ, de spelas upp gång på gång och minner om den eviga kärleken. Den som får oss att bära våra bröder och systrar.

Kom igen gubba’, kom igen …

Inköpslistans skönhet

Förr ville jag spela en låt som aldrig lägereldar hört. En sång med melodi och text som ledde någonstans. Sen, när allt var sagt och du förälskad, då skulle jag klippa strängarna, gröpa ur gitarren, bryta av dess hals och sätta oss i dess kropp.

Vi skulle paddla dit vi ville, oavsett vad strömmen sa. Gitarrens hals skulle vara vår åra, vårt mål en refräng som aldrig blev för mycket.

Sången dog, innan den tonat ut. Jag liftade med de ofärdiga notraderna, animerade likt de dråpliga filmerna från en lyckligt ovetande tid, till en tecknad serie där varje äventyr blev ett lämpligt alibi.

Och jag försökte leva livet, i en strikt form, bortom musiken jag var tondöv inför. Jag längtade friheten i varje pompöst manus, men älskade egentligen de begränsande rutorna i en värld där ingen realism doppas i bläcket som ritar kartorna – och där tuschregnet är lika påhittat som solen ett leende skämt.

Historierna, legenderna, sagorna, tragedierna, komedierna, slapsticken och travestierna fick alla en plats i biblioteket. Alla påhittiga, alla påhittade. Ett nytt inlägg varje dag. En ny dröm varje natt. En ny drömlös dag varje dag. Lika dammiga nya som efter tusen och en nattsvärta var allt som hände, skrevs och lagrades i mitt veckade, vacklande valv.

Jag har stängt det rummet nu. Kanske är det för att jag aldrig vaknar i resterna av min förlorade dröm längre.

Det jag vill målas inte i bilder som är fyllda kakburkar på en hylla för långt bort för en liten pojkes händer. Min längtan är inte drakar som svävar utan att jag har snöret kvar att styra dem. Det jag säger och gör är inte långsökta synonymer till det självklara.

Min kärlekslängtan skrivs i enkla inköpslistor så att jag kan bjuda en löptränande prinsessa på en vardagsbit att äta en torsdag i juni.

Det är en säregen och magisk sång jag skriver varje dag. Jag missar inte en ton.

Vet du var solen bor?

Vet du var solen bor?

Den bor i himmelen
i den grönskande dalen
där barndomens grusvägar
aldrig försvinner
inte ens vid horisonten.

Den bor i ett rött hus,
så rött som hjärtat kan vara,
dess frihetsvita knutar
målade av oskuldsfullhet
som inte någon gång flagnar.

Vattnet i brunnen
på husets lilla gård,
lika rent som våra tidiga år,
bär den oförstörda smaken
av total tro på vildhallon
och ärligt målad lycka.

Där vilar tiden i en hammock
som inte gnisslar bortglömt,
utan sjunger med trasten.
Frågar du tiden vad den är,
svarar den med sommarens lugn:
”Nu är tiden innan vi förstod
bokstaven ärr i känsloalfabetet.”

Gryning och skymning
är bara utbytbara ridåer där,
regn och åska temporära
och lekfulla specialeffekter,
stjärnorna och natten endast
svalkande förfriskningar
mellan föreställningarna.
För där bor och lever solen
och den är alltid hemma
när du kommer på besök.

Den bjuder på jordgubbssaft
och rabarberpaj i bersån.
Sen en badmintonmatch
med tvättlinan som nät.
Vinden som svalkat dig,
så uttröttad och lugn nu,
låter den er skratta ostört
och söker vila i regnmolnen
som håller sig långt borta.
Det är bara du och solen,
det är som det ska förbli.

Alla dessa oköpta kvällstidningar

Plötsligt. I ett ögonblick av vem-är-jag, vad-gör-jag, herregud-vad-händer-med-mig och så vidare drabbades jag av panik. Jag befann mig på en öde ö av harmoni, stillhet, lugn och ro; jag hade inte ens med mig tre saker som kunde ta mig därifrån och tillbaka till ingenting alls.

Jag måste bli en i massan, tanken virvlade genom mitt huvud. Jag tittade mig omkring. Och där låg de. Alla dessa oköpta kvällstidningar. Slaggprodukterna jag aldrig lyft från tidningarnas hyllor. I nästa ögonblick bestämde jag mig; varför inte bygga en pontonbro till fastlandet?

Jag lade ut tidningar på vattnet, de flöt. Jag tog ett steg ut på den första, lade ut flera. Jag trampade på tidningar om så ska du gå ner i vikt, så får du muskler, så lever kändisar, så dog den kändisen. Jag tog steg efter steg på bildextran om kungligheters vänner, bildchocker på sportstjärnors fruars kusiner, bildspecialer om folk jag inte ens visste namnet på, mer bantningstips, chockkupper utan innehåll, raseriattacker som knappt verkade vara ilskna ens.

När jag befann mig mitt ute på det öppna havet insåg jag att tidningarna tog in vatten och luckrades upp. För varje steg jag tog sjönk jag djupare ned i en slags trycksvärtedy av c-kändisar, inkomstlistor över min stad, vilka damer som var över 35 år och singlar i Västsverige, fiktiva väderprognoser, stensäkra tips om hur man skulle vinna på aktier och så vidare.

Jag vände om för att ta mig tillbaka till min ö, men de tidningarna jag lagt ut först var än värre däran. Hur jag än gick på dem höll jag på att drunkna i en kladdig sörja av sensationer, överdrifter, lögner, halvsanningar, påhitt, opportunism, onyanserat babbel och för stora ord om för små saker.

Ön var utom räckhåll. Min bro var min undergång. Det fanns bara en lösning. Jag kastade mig i vattnet, lät det blå omsluta mig. Kylan ville dra ned mig, solen ovanför ytan höll mig uppe. Jag simmade, så mycket jag kunde, och sköljdes utmattad upp på land.

Trycksvärtan dröjde sig kvar längs mina vader och jag såg ut som en oljeskadad fågel där jag låg och kippade efter andan. Jag var törstig, och förbrukade nästan min sista saliv på att viska att fel låt nog vann. Jag slöt ögonen, redo att ge upp, redo att erkänna att det trycksvarta mörkret hade fått även mig, trots mitt sturska och halsstarriga förnekande av min dödlighet.

Då flöt en flaskpost i land, det var en juiceflaska från Brämhult. Jag lirkade upp den, vecklade ut brevet och såg ett brev från en flicka. Hon skrev att hon en dag ville bli lycklig. Det fanns ingen sensationslystnad i orden, ingen dold agenda, bara sanna ord. Jag log och kände hur hjärtat återfick tron och rytmen. Jag var tillbaka på den öde ön. Det var bara ett simtag till Elysion om jag valde rätta hållet istället för att bygga pontonbroar av kvällstidningar. Att följa den bron var som att gå mot en horisont, som egentligen var en deadline, lika skarp som ett rakblad, och som fanns i den enda riktning där Jorden inte är rund utan faktiskt platt och utrustad med ett totalt stup utan djup.

Jag tog juiceflaskan i min hand. Efter texten sista förbrukningsdatum stod det: fyll i önskat datum. Jag hade ingen penna och tänkte inte hitta någon heller. Tidningarna sjönk bakom mig, de sjönk djupare och djupare för varje gång jag blickade mot dem. Samtidigt blev mina steg lättare och lättare när jag gick genom sanden och närmade mig vattnet som skulle föra mig vidare …

Ord en vanlig kväll

Alla mina snedsteg
har lett rätt till slut,
jag går i en labyrint
som saknar ett ut,
lyckligtvis.

Alla trötta ekorrhjul
och klagande gnissel
är rubbade cirklar nu,
ett vansinnigt liv,
så ostoppbart.

En biljett i mitt bröst,
en på mitt bord,
det finns ett resmål
nu när jag nått fram
till självklarhet.

Alla suckar jag drog,
nitlotterna, bottenskrapet,
var bara kölappar
i ett k-märkt väntrum,
rivet sen då.

Det är min tur nu.
Det är din tur nu.
Det är vår tur nu.

Det rinner av mig

Det rinner av mig. Det försvinner.

Allt det där som var så stort, så fantastiskt omvälvande och framgångstecknet. Det rinner av mig. Att leva som invånare i reklamvärlden blir allt tydligare en skuggtillvaro. Jag suddar bort ur mitt block, eliminerar från RSS-läsaren, avföljer på twitter, stänger av och känner inga frågetecken alls. Ingen saknad. Det är som att spotta ut placebo, det förändrar ingenting. Jag har aldrig varit en position, en profession – mer än någonsin förr är jag nu en person.

Jobbet är bara en del av livet, det är inte livet. Det har sin tid och jag tänker knyta upp näven, ta den ur fickan och fortsätta skriva ett fantastiskt jobb, hitta orden och skälen som kunderna söker. Men, det är bara ett jobb. Det har sin tid. Jag har min tid. Min tid är nu. Jobbets får bli måndag-fredag inom stipulerade timmar, så länge inte himlen rasar ned och det behövs en snärtig text för att staga upp världen. Och, jag tror att det är helt rätt att think inside the clock (ursäkta dragningen mot branschpladdret). Min insats är värd mycket, men den ska vara begränsad i tid, om än obegränsad under den tiden.

Jag sa en gång att jag hellre skulle vinna ett Augustpris än ett Guldägg. Trams tyckte en del. Det är sant, sa jag. Det är sant. Nu mer än någonsin. På min kyl/frys har det alltid funnits fler lappar om litteratur- och poesitävlingar än pizzamenyer. Jag har alltid skrivit noveller hellre än tittat på Mad Men. Så är det nu också. Mer än någonsin. Jag vill, ska och måste avsluta mitt första manus. Det finns så många oskrivna uppföljare som trycker på i hjärna och hjärta. Jag vinner gärna ett Guldägg, men jag brinner av tanken att vinna en liten poesitävling i Wales. Jag får hellre en kommentar i min blogg än blir ett namn i en ryggdunkarvärld där du aldrig vet om dunkaren använder handflatan eller hugger dig med en impotent penna doppad i förlamande gift.

Min vardag är min RSS nu, dessutom. Den fylls på, läses och älskas varje dag. Min skrivarlust kompletteras – okej, den försenas rätt rejält för stunden – av doften. Doften av vår, men framförallt av dig. Jag ser närheten och längtar till den. Klockan betyder något, det gör den alltid när du har all tid i världen. Nu viskar 17.17 om att världens vackraste väntar vid Kopparmärra 17.20 och 17.21 slår mig i bakhuvudet om den får syn på mig på kontoret, eftersom den vet att jag ska vara någon annanstans just nu.

En kyss, bara en kyss, och det är adjö för i afton med allt det som har sin stipulerade tid. Det rinner av mig. Du brinner i mig. Jag tar din hand. Du håller min. Du ympar in lust. Lust till dig. Lust till skrivandet. Lust till nästa steg.

Den rinner av mig. Obalansen. Den som höll mig uppe när livet var en spya på bakfyllan. När bara jobbet var bra, när maten smakade illa, när jag rörde mig minimalt, när jag alltid tittade bakåt in i mörkret och när längtan var synonymt med uppgivenhet, sorg och förlamning. Tack för den här övertiden, jobbet. Du gjorde det bra, men inte längre än överenskommet från och med nu.

Jag älskar mitt jobb, men det får bara sin tid från och med måndag.

Och, det är för att jag älskar mitt liv mer.

Jag älskar att gå på konserter (Tomas Andersson Wij i torsdags och Jayhawks i går).

Jag älskar att gå på fotboll (snart träningsmatch och fyra veckor till en katastroftripp till Södertälje).

Jag älskar mitt skrivande (min hjärna är som ett universum fyllt av hjärnstormingsresultat, anteckningslappar, idéer och så vidare).

Jag älskar vännerna, årstiden, fritiden, helgerna, lusten och längtan jag aldrig haft så stark inom mig och så tydligt visat på utsidan.

Jag älskar dig.

 

Kär

”Hon är väldigt söt och trevlig”, sa min kära vän till mig. Jag nickade. Fram till då hade vi bara hälsat på varandra i förbifarten i festvimmel. Vi hade rört oss i varsin utkant av samma stora kompisgäng; två solar som inte visste att vår lust och längtan var en tvillingstjärna.

På nyårsafton bordsplacerades vi ihop. Min vän log när jag frågade om det var en slump. Efter en stunds prat åt alla håll och kanter började vårt samtal. Det ville inte sluta. Middagen tog slut, jag sökte din blick och visste att jag måste möta dig igen.

Vi fikade först, som man gör, men som aldrig förr. Timmarna flöt. Vi promenerade i Änggårdsbergen, fikade igen. Timmarna var sekunder, sekunderna tog aldrig slut. Vi åt middag på en restaurang som välkomnade både hundar och längtande hjärtan. Kvällen log, vi skrattade, du ville gärna träffa mig igen, väldigt gärna. Jag åkte hem, kanske mer hem än jag gjort förr. En förväntan började gry …

Jag tänkte ta modet till mig nästa gång. Du väntade i museets foajé. Sätt dig, sa du. Jag satte mig. Du öppnade dörren – nej, portarna! Ur dig flög mina ord, min längtan, allt jag lovat mig själv att berätta. Bakom dina ord väntade ljuset, ett Elysion utan märkliga förbehåll eller poetisk svåråtkomlighet. Du förekom mig, du svepte undan mina ben och fångade mig ömt när jag föll handlöst.

”Vill du gå på utställningen?” Jag sa ett knappt hörbart nej, och vi gick därifrån. Till ditt rum.

Vi var två kantstötta statyer först. Vi har trott, förlorat tron, hoppats och hoppat hopplöst i galen tunna, tömt tunnor av våra egna tårar – önskat att de var champagne när de bara var det avslagna vinet. MEN, vi vill. Vi vågar. Vi kan inte annat.

Längtans vågskål är tyngst. Rädslan trycker i mörkret, bländad av ljuset. Vi söker. Vi rör vid varandra. Jag har aldrig rörts som då, och sen dess smeker du mig ständigt.

Vi viskar om vår historia, känner igen varandra. Vi visar vår längtan, slappnar av intill ett samstämmigt hjärta. Vi äter frukost, hittar det fantastiskt vackra i bake-off och pressokaffe. Vi vaknar om nätterna, somnar tryggt när vi ser, känner och värms av varandras konturer. Vi stannar hemma och tittar på usel tv och tycker att det här är rackarns fint ändå.

Vi forsränner i en flod, struntar i att det finns grund, stenar och faror bakom varje krök. Vi bungyhoppar utan lina, marken och kraschlandningen är ändå bara ett påhitt av glädjedödare. Vad säger att man inte förvandlas till en fågel som kan sjunga och flyga samtidigt om man bara tror tillräckligt mycket?

Vi älskar. Vi vill. Vi tror. Vi tar en dag i taget. Visst, vi planerar och tänker, men vi tar en dag i taget. Delvis för att det är klokt, men framförallt för att varje dag är en källa till lycka som förtjänar att drickas ur ordentligt. Jag har längtat efter dig i hela mitt liv, varje dag är en berättelse jag vill läsa, skriva till lust i och glädjas över.

Det är därför jag inte ställer frågan och oroas över: men, tänk om det tar slut? Det är därför jag, när jag rör dig, ser dig, hör dig, tänker på dig, längtar efter dig, saknar dig och närmar mig dig tänker: varför skulle det här ta slut? Det finns inga svar på den frågan. Den är helt ointressant.

Vi är, och vi är det här och nu. Och det finns ingen som kan kullkasta kärlekens klocka och säga att här och nu tar slut där och då för att ersättas av något annat.

Du brinner i min själ. I många år lånade jag Eldkvarns texter för att beskriva mitt liv. Det var nånting måste gå sönder för att himlen ska va blå och sen var jag säker på att det är de vackraste som blir över. I dag är det du är dagen i mig, du är gathörnen av längtan.

Jag stod på Valhalla i går. Regnet piskade mig och de andra fotbollsdårarna. Jag var genomblöt. Jag frös. Jag gick med lätta steg hem. Jag sov själv, småberusad av öl, fullständigt berusad inombords. När korren är för många på jobbet, när jag inte har tid, när till och med revbenen nås av regnet, då finns du där; lugnar floden och leder strömmarna rätt, för oss till våra ängar. Och jag gör detsamma för dig, möter och lyssnar, gör allt jag kan, vill och tror på.

Jag är kär. Lycklig som aldrig förr. Vän av ordning skulle förstås säga: ta det lugnt, var försiktig, ta inte för stora ord i din mun. Vän av ordning är portad här. Den här bloggen och det här hjärtat talar om här och nu. De sår som funnits är nu minnen blott, bleknat gula foton. Tårarna som luckrade upp sidorna i mitt livs album är blindskrift jag inte längre kan läsa.

Jag är mitt i ett vi. Vi är här och nu. Det är fantastiskt vackert. Vi är fantastiskt vackra. Och när jag somnar intill dig i natt, då kommer jag att vakna ännu mer än jag gjorde i morse.

Fortsättning följer … det vet jag, det har våra hjärtan berättat.