Etikett: kärlek

Alla dessa oköpta kvällstidningar

Plötsligt. I ett ögonblick av vem-är-jag, vad-gör-jag, herregud-vad-händer-med-mig och så vidare drabbades jag av panik. Jag befann mig på en öde ö av harmoni, stillhet, lugn och ro; jag hade inte ens med mig tre saker som kunde ta mig därifrån och tillbaka till ingenting alls.

Jag måste bli en i massan, tanken virvlade genom mitt huvud. Jag tittade mig omkring. Och där låg de. Alla dessa oköpta kvällstidningar. Slaggprodukterna jag aldrig lyft från tidningarnas hyllor. I nästa ögonblick bestämde jag mig; varför inte bygga en pontonbro till fastlandet?

Jag lade ut tidningar på vattnet, de flöt. Jag tog ett steg ut på den första, lade ut flera. Jag trampade på tidningar om så ska du gå ner i vikt, så får du muskler, så lever kändisar, så dog den kändisen. Jag tog steg efter steg på bildextran om kungligheters vänner, bildchocker på sportstjärnors fruars kusiner, bildspecialer om folk jag inte ens visste namnet på, mer bantningstips, chockkupper utan innehåll, raseriattacker som knappt verkade vara ilskna ens.

När jag befann mig mitt ute på det öppna havet insåg jag att tidningarna tog in vatten och luckrades upp. För varje steg jag tog sjönk jag djupare ned i en slags trycksvärtedy av c-kändisar, inkomstlistor över min stad, vilka damer som var över 35 år och singlar i Västsverige, fiktiva väderprognoser, stensäkra tips om hur man skulle vinna på aktier och så vidare.

Jag vände om för att ta mig tillbaka till min ö, men de tidningarna jag lagt ut först var än värre däran. Hur jag än gick på dem höll jag på att drunkna i en kladdig sörja av sensationer, överdrifter, lögner, halvsanningar, påhitt, opportunism, onyanserat babbel och för stora ord om för små saker.

Ön var utom räckhåll. Min bro var min undergång. Det fanns bara en lösning. Jag kastade mig i vattnet, lät det blå omsluta mig. Kylan ville dra ned mig, solen ovanför ytan höll mig uppe. Jag simmade, så mycket jag kunde, och sköljdes utmattad upp på land.

Trycksvärtan dröjde sig kvar längs mina vader och jag såg ut som en oljeskadad fågel där jag låg och kippade efter andan. Jag var törstig, och förbrukade nästan min sista saliv på att viska att fel låt nog vann. Jag slöt ögonen, redo att ge upp, redo att erkänna att det trycksvarta mörkret hade fått även mig, trots mitt sturska och halsstarriga förnekande av min dödlighet.

Då flöt en flaskpost i land, det var en juiceflaska från Brämhult. Jag lirkade upp den, vecklade ut brevet och såg ett brev från en flicka. Hon skrev att hon en dag ville bli lycklig. Det fanns ingen sensationslystnad i orden, ingen dold agenda, bara sanna ord. Jag log och kände hur hjärtat återfick tron och rytmen. Jag var tillbaka på den öde ön. Det var bara ett simtag till Elysion om jag valde rätta hållet istället för att bygga pontonbroar av kvällstidningar. Att följa den bron var som att gå mot en horisont, som egentligen var en deadline, lika skarp som ett rakblad, och som fanns i den enda riktning där Jorden inte är rund utan faktiskt platt och utrustad med ett totalt stup utan djup.

Jag tog juiceflaskan i min hand. Efter texten sista förbrukningsdatum stod det: fyll i önskat datum. Jag hade ingen penna och tänkte inte hitta någon heller. Tidningarna sjönk bakom mig, de sjönk djupare och djupare för varje gång jag blickade mot dem. Samtidigt blev mina steg lättare och lättare när jag gick genom sanden och närmade mig vattnet som skulle föra mig vidare …

Ord en vanlig kväll

Alla mina snedsteg
har lett rätt till slut,
jag går i en labyrint
som saknar ett ut,
lyckligtvis.

Alla trötta ekorrhjul
och klagande gnissel
är rubbade cirklar nu,
ett vansinnigt liv,
så ostoppbart.

En biljett i mitt bröst,
en på mitt bord,
det finns ett resmål
nu när jag nått fram
till självklarhet.

Alla suckar jag drog,
nitlotterna, bottenskrapet,
var bara kölappar
i ett k-märkt väntrum,
rivet sen då.

Det är min tur nu.
Det är din tur nu.
Det är vår tur nu.

Det rinner av mig

Det rinner av mig. Det försvinner.

Allt det där som var så stort, så fantastiskt omvälvande och framgångstecknet. Det rinner av mig. Att leva som invånare i reklamvärlden blir allt tydligare en skuggtillvaro. Jag suddar bort ur mitt block, eliminerar från RSS-läsaren, avföljer på twitter, stänger av och känner inga frågetecken alls. Ingen saknad. Det är som att spotta ut placebo, det förändrar ingenting. Jag har aldrig varit en position, en profession – mer än någonsin förr är jag nu en person.

Jobbet är bara en del av livet, det är inte livet. Det har sin tid och jag tänker knyta upp näven, ta den ur fickan och fortsätta skriva ett fantastiskt jobb, hitta orden och skälen som kunderna söker. Men, det är bara ett jobb. Det har sin tid. Jag har min tid. Min tid är nu. Jobbets får bli måndag-fredag inom stipulerade timmar, så länge inte himlen rasar ned och det behövs en snärtig text för att staga upp världen. Och, jag tror att det är helt rätt att think inside the clock (ursäkta dragningen mot branschpladdret). Min insats är värd mycket, men den ska vara begränsad i tid, om än obegränsad under den tiden.

Jag sa en gång att jag hellre skulle vinna ett Augustpris än ett Guldägg. Trams tyckte en del. Det är sant, sa jag. Det är sant. Nu mer än någonsin. På min kyl/frys har det alltid funnits fler lappar om litteratur- och poesitävlingar än pizzamenyer. Jag har alltid skrivit noveller hellre än tittat på Mad Men. Så är det nu också. Mer än någonsin. Jag vill, ska och måste avsluta mitt första manus. Det finns så många oskrivna uppföljare som trycker på i hjärna och hjärta. Jag vinner gärna ett Guldägg, men jag brinner av tanken att vinna en liten poesitävling i Wales. Jag får hellre en kommentar i min blogg än blir ett namn i en ryggdunkarvärld där du aldrig vet om dunkaren använder handflatan eller hugger dig med en impotent penna doppad i förlamande gift.

Min vardag är min RSS nu, dessutom. Den fylls på, läses och älskas varje dag. Min skrivarlust kompletteras – okej, den försenas rätt rejält för stunden – av doften. Doften av vår, men framförallt av dig. Jag ser närheten och längtar till den. Klockan betyder något, det gör den alltid när du har all tid i världen. Nu viskar 17.17 om att världens vackraste väntar vid Kopparmärra 17.20 och 17.21 slår mig i bakhuvudet om den får syn på mig på kontoret, eftersom den vet att jag ska vara någon annanstans just nu.

En kyss, bara en kyss, och det är adjö för i afton med allt det som har sin stipulerade tid. Det rinner av mig. Du brinner i mig. Jag tar din hand. Du håller min. Du ympar in lust. Lust till dig. Lust till skrivandet. Lust till nästa steg.

Den rinner av mig. Obalansen. Den som höll mig uppe när livet var en spya på bakfyllan. När bara jobbet var bra, när maten smakade illa, när jag rörde mig minimalt, när jag alltid tittade bakåt in i mörkret och när längtan var synonymt med uppgivenhet, sorg och förlamning. Tack för den här övertiden, jobbet. Du gjorde det bra, men inte längre än överenskommet från och med nu.

Jag älskar mitt jobb, men det får bara sin tid från och med måndag.

Och, det är för att jag älskar mitt liv mer.

Jag älskar att gå på konserter (Tomas Andersson Wij i torsdags och Jayhawks i går).

Jag älskar att gå på fotboll (snart träningsmatch och fyra veckor till en katastroftripp till Södertälje).

Jag älskar mitt skrivande (min hjärna är som ett universum fyllt av hjärnstormingsresultat, anteckningslappar, idéer och så vidare).

Jag älskar vännerna, årstiden, fritiden, helgerna, lusten och längtan jag aldrig haft så stark inom mig och så tydligt visat på utsidan.

Jag älskar dig.

 

Kär

”Hon är väldigt söt och trevlig”, sa min kära vän till mig. Jag nickade. Fram till då hade vi bara hälsat på varandra i förbifarten i festvimmel. Vi hade rört oss i varsin utkant av samma stora kompisgäng; två solar som inte visste att vår lust och längtan var en tvillingstjärna.

På nyårsafton bordsplacerades vi ihop. Min vän log när jag frågade om det var en slump. Efter en stunds prat åt alla håll och kanter började vårt samtal. Det ville inte sluta. Middagen tog slut, jag sökte din blick och visste att jag måste möta dig igen.

Vi fikade först, som man gör, men som aldrig förr. Timmarna flöt. Vi promenerade i Änggårdsbergen, fikade igen. Timmarna var sekunder, sekunderna tog aldrig slut. Vi åt middag på en restaurang som välkomnade både hundar och längtande hjärtan. Kvällen log, vi skrattade, du ville gärna träffa mig igen, väldigt gärna. Jag åkte hem, kanske mer hem än jag gjort förr. En förväntan började gry …

Jag tänkte ta modet till mig nästa gång. Du väntade i museets foajé. Sätt dig, sa du. Jag satte mig. Du öppnade dörren – nej, portarna! Ur dig flög mina ord, min längtan, allt jag lovat mig själv att berätta. Bakom dina ord väntade ljuset, ett Elysion utan märkliga förbehåll eller poetisk svåråtkomlighet. Du förekom mig, du svepte undan mina ben och fångade mig ömt när jag föll handlöst.

”Vill du gå på utställningen?” Jag sa ett knappt hörbart nej, och vi gick därifrån. Till ditt rum.

Vi var två kantstötta statyer först. Vi har trott, förlorat tron, hoppats och hoppat hopplöst i galen tunna, tömt tunnor av våra egna tårar – önskat att de var champagne när de bara var det avslagna vinet. MEN, vi vill. Vi vågar. Vi kan inte annat.

Längtans vågskål är tyngst. Rädslan trycker i mörkret, bländad av ljuset. Vi söker. Vi rör vid varandra. Jag har aldrig rörts som då, och sen dess smeker du mig ständigt.

Vi viskar om vår historia, känner igen varandra. Vi visar vår längtan, slappnar av intill ett samstämmigt hjärta. Vi äter frukost, hittar det fantastiskt vackra i bake-off och pressokaffe. Vi vaknar om nätterna, somnar tryggt när vi ser, känner och värms av varandras konturer. Vi stannar hemma och tittar på usel tv och tycker att det här är rackarns fint ändå.

Vi forsränner i en flod, struntar i att det finns grund, stenar och faror bakom varje krök. Vi bungyhoppar utan lina, marken och kraschlandningen är ändå bara ett påhitt av glädjedödare. Vad säger att man inte förvandlas till en fågel som kan sjunga och flyga samtidigt om man bara tror tillräckligt mycket?

Vi älskar. Vi vill. Vi tror. Vi tar en dag i taget. Visst, vi planerar och tänker, men vi tar en dag i taget. Delvis för att det är klokt, men framförallt för att varje dag är en källa till lycka som förtjänar att drickas ur ordentligt. Jag har längtat efter dig i hela mitt liv, varje dag är en berättelse jag vill läsa, skriva till lust i och glädjas över.

Det är därför jag inte ställer frågan och oroas över: men, tänk om det tar slut? Det är därför jag, när jag rör dig, ser dig, hör dig, tänker på dig, längtar efter dig, saknar dig och närmar mig dig tänker: varför skulle det här ta slut? Det finns inga svar på den frågan. Den är helt ointressant.

Vi är, och vi är det här och nu. Och det finns ingen som kan kullkasta kärlekens klocka och säga att här och nu tar slut där och då för att ersättas av något annat.

Du brinner i min själ. I många år lånade jag Eldkvarns texter för att beskriva mitt liv. Det var nånting måste gå sönder för att himlen ska va blå och sen var jag säker på att det är de vackraste som blir över. I dag är det du är dagen i mig, du är gathörnen av längtan.

Jag stod på Valhalla i går. Regnet piskade mig och de andra fotbollsdårarna. Jag var genomblöt. Jag frös. Jag gick med lätta steg hem. Jag sov själv, småberusad av öl, fullständigt berusad inombords. När korren är för många på jobbet, när jag inte har tid, när till och med revbenen nås av regnet, då finns du där; lugnar floden och leder strömmarna rätt, för oss till våra ängar. Och jag gör detsamma för dig, möter och lyssnar, gör allt jag kan, vill och tror på.

Jag är kär. Lycklig som aldrig förr. Vän av ordning skulle förstås säga: ta det lugnt, var försiktig, ta inte för stora ord i din mun. Vän av ordning är portad här. Den här bloggen och det här hjärtat talar om här och nu. De sår som funnits är nu minnen blott, bleknat gula foton. Tårarna som luckrade upp sidorna i mitt livs album är blindskrift jag inte längre kan läsa.

Jag är mitt i ett vi. Vi är här och nu. Det är fantastiskt vackert. Vi är fantastiskt vackra. Och när jag somnar intill dig i natt, då kommer jag att vakna ännu mer än jag gjorde i morse.

Fortsättning följer … det vet jag, det har våra hjärtan berättat.

Det finns en början

Det finns en tystnad som inte är död,
den delar säng
med saknaden som inte skär,
ensamheten som aldrig stör
och en längtan som inte kan sova alls.

Det finns en björn som inte gått i ide,
den kikar mot mig
och bär med sig det brev
jag läst i hela mitt liv,
men öppnade för första gången i går.

Det finns ett blad som inte är oskrivet,
en monteringsanvisning
som visar de små stegen
och hur självklart enkelt
det är att bygga ett vi som befruktar jaget.

Morgondagens misslyckade flört

Det knackade på dörren nyss, som det så ofta gör i den här bloggen.

Morgondagen stod utanför, klädd i ett mode som ingen har sett än. ”Får jag komma in?”

”Jag kan inte släppa in dig”, svarade jag.

”Varför inte? Jag vill ge dig en fantastisk fortsättning.”

Jag kliade mig i huvudet. ”Alltså, jag är inte ensam. Jag har någon här.”

Morgondagen slängde lite lätt med huvudet och såg en smula besviken ut. ”Är det Idag som nynnar muntert i bakgrunden, det låter så?”

Jag nickade. ”Vi har just träffats, men det känns väldigt bra.”

I svalen satte sig morgondagen på trappavsatsen och funderade lite på saker och ting. Det kändes som om gråten var nära.

”Jag borde ha fattat det. Jag mötte Gårdagen förut. Den var förkrossad, sa att du gjort slut och vänt den ryggen.”

Jag satte mig på trappan, bredvid Morgondagen, lade armen om dess sorgset hängande axlar, och kramade försiktigt om den, som vore den ofödd och oförstörd.

”Riktigt så var det inte. Jag sa att jag ville gå vidare, inte trampa kvar i frusna traktorspår på sönderkörda vägar. Det finns en värme i mitt hjärta, en tro i min själ och en lust i min kropp som längtar efter något helt annat än Gårdagen. Den är vacker, jag ska bära dess löften och skratt vart jag än går, men det fungerade inte längre.”

”Jag kan ge dig något du aldrig har upplevt förut”, sa Morgondagen.

”Det tror jag säkert, men jag älskar Idag, så är det bara”, sa jag. ”Jag har rest så långt med Gårdagen, använt min enorma fantasi till att sy min egen person och min egen stil för att bli den perfekta passageraren. Nu har jag mött Idag och den vill bara ha mitt renaste jag. All min fantasi, alla mina steg i sagornas världar – äntligen får de vara som de vill och ämnade att vara. Jag är oerhört lycklig, Morgondagen. Idag är min livskamrat.”

Morgondagen nickade tyst, lösgjorde sig ur min kram och reste sig.

”Vi kanske ses någon gång, Anjo. Jag tror du och jag skulle bli fina ihop.”

”Det kanske vi skulle bli, men det är samtidigt en konturlös dröm. Jag vill ha spänningen och ovissheten jag får uppleva med Idag. Det finns ett lugn och ett vilt sökande om vartannat när vi möts. All min längtan tillhör Idag. Du måste söka någon som bara vill ha dig, och den personen hittar du inte här. Jag beklagar.”

Morgondagen svarade inte, och hur jag än tittade mig omkring kunde jag inte se den. Förbryllad gick jag in igen och tillbaka till sängen där Idag låg och väntade.

”Vem var det”, sa Idag.

”Morgondagen”, sa jag.

”Den finns inte”, sa Idag.

”Du har rätt”, sa jag och kröp in i Idag.

 

Jag hör inte, men jag hör …

Jag hör inte dina lugna andetag. De som fyller hela världen när jag vaknar, vänder mig om, ser dina obeskrivliga drag och fylls av intensiv frid när jag nästan kan röra vid dina tankar, dessa frivilliga fångar i en vacker dröm om vackrare dagar. Den lätta rynkan som formas mellan dina ögon. Är det en cliffhanger i drömmen? Är det oro är du känner nu? Nej, där spricker de mjuka läpparna i ett skratt. En drömresa jag vill få berättad när du vaknar fortsätter.

Jag hör inte det nästan ohörbara ljudet av dina nakna fötter. De som får mig att glömma det jag gör för att längta till nästa sekund när två mjuka armar sluter sig kring mig bakifrån. Den första antydan av din doft, ett försiktigt god morgon, en kyss på halsen (där jag är som mest lättledd) och fortsättning följer bortom bloggraderna. Den fantastiska tyngden av din haka precis bakom mitt nyckelben och den lätta lutningen mot mig som gör att jag känner mig stöttad av världens starkaste kraft.

Jag hör inte den märkliga symfonin som är mina lekande barn. De som är lika rogivande och oroväckande när de är för tysta och för högljudda. Deras märkligt logiska ologiska kullerbyttor och kringelikrokturer som ändå är det mest raka och ärliga den här märkliga planeten rymmer. På samma gång knäckande för en författare, då de går bortom alla fantasins gränser, som inspiratörer till att berätta ännu en saga, då varje barn är en saga i varje steg, skratt, tanke, skrik, trotsighet, tandvickande och krypande-nära-dig-för-att-känna-sig-trygg.

Jag hör inte det jag inte har i dag.

Jag hör skrivarens lyckliga suckar när den skickar ut ännu en manussida.

Jag hör det välbekanta rasslet när jag tar arken ur dess utmatningsfack.

Jag hör tangenternas beröm – där blandade du oss på ett bra sätt, Anjo – när jag fortsätter skriva.

Jag hör det artiga sörplandet, nästan helt ljudlöst, när jag för kaffemuggen till munnen, tar en klunk och läser vidare i manuset.

Jag hör krasandet när jag biter i min knäckemacka.

Jag hör den tysta landningen när några smulor luftlandsätts på mitt ark och snabbt föses undan av en av mina händer till en uppsamlingsplats i min andra handflata för vidare transport till slasken.

Jag hör pennans raspande mot pappret när jag noterar en ny kulör som jag just kommit på.

Jag hör Ben Howard sjunga i bakgrunden.

Jag hör hur allt blir mer sant, både boken jag skriver och drömmen om de tre första styckena som inleder den här texten.

Jag hör mig själv säga: Det här är en bra dag.

 

Det är ju bara en telåda

Satie i högtalarna. Ute bråkar tydligen en storm benämnd Emil, fast det låter mer som om det är den sedvanligt inkontinenta Göteborgshimlen som är på dåligt humör.

Jag har sovit i ett par timmar. Vet inte om det är en förkylning som fnissande och beräknande väntat i ett hörn och nu klippt till mig en knölpåk, eller om det bara är lite ovant att jobba igen efter julledigheten och att kroppen därför är helseg.

På en bänk i mitt kök står en oansenlig låda.

Det är bara en liten låda, med några fack för helt anspråkslösa tepåsar, såna där påsar du köper för en billig peng i vilket snabbköp som helst. Inget särskilt alls.

Jag fick den av min mor en gång. Hon hade köpt den på en av sina utflykter. Det är inte alltid så lätt att förklara saker för henne, en stroke och afasin som bor kvar sätter käppar i berättelsehjulet ibland. Men, hjärtat är gott och varmt.

Lite som teet jag dricker om kvällarna. I mitt skåp finns gröna, röda, svarta och allsköns andra teer i lös form. Där finns det jag köpte för 200 kronor per hekto i Kina (lurad) och de doftar så gott, så gott.

När kroppen är seg. När kvällen och nästan-natten är obönhörlig. När jag är trött. Då rör jag aldrig dem. Då öppnar jag lådan, väljer en sort, låter den dra för kort tid och dricker sedan mitt te.

Och det blir inte bättre än så, hur skulle det kunna bli det?

Ett års sista andetag

”Jag sökte en nallebjörn att krama, men allt jag fann var en kaktus.”

Mina ord sägs utan sorg, de är enkelt konstaterande. 2011 tittar på mig. Ett döende år, men fortfarande fullt av liv. Vi dricker kaffe och äter smörgåsar ihop. Jag ska på kalas med ett tjog glada människor. 2011 ska vira filten om sig, le en sista gång och dra sitt sista andetag med en väldig fyrverkerismäll.

”Vad förändrades egentligen. Vad fick dig att hitta nallebjörnen?”

Frågan ställer mig för ett kort ögonblick. Vad ska jag svara. Egentligen har det här året inte levt upp till målsättningarna. Boken är ännu inte klar, jag lever själv och har – mig veterligen – inte älskat henne än, hon som stillar mig när jag vill rusa och får mig att rusa från vardagens alldeles för stilla med en lätt beröring.

”Kärleken.”

Svaret är givet, trots funderingarna ovanför. Det finns så mycket mer kärlek i livet än den jag inte får ge mer till en kvinna mer än tidvis. Jag har sett den i det stolta, sorgsna Norge efter Utöya, hos alla i Nordafrika som krävde sin rätt, hos vänner som funnit sin livskamrat, hos människor och djur i mitt Olskroken, i statusar på Facebook och i tweets på Twitter, på läktarna när Blåvitt underpresterade, i skog och mark och i stort sett överallt jag ville – så fort jag vågade öppna ögonen. Jag utvecklar det hela och berättar för ett gammalt, fårat och av året märkt 2011, som sakta spricker upp i ett sista-dagen-leende.

”Ja, kärleken till mig själv. Jag började året vilsen som fan. Spegelbilden var vanföreställnigarna jag trodde på efter att ha fått höra skit om min vikt, mitt utseende. Jag ville passa in, anta en form som någon kunde älska. Jag visste att jag tänkte fel, men efter att ha tryckts ned i skor med krossade glas är du inte en lycklig sprattelgubbe, möjligen en lealös marionett eller en buktalardocka utan knä att sitta på. Sedan hände något.”

2011 lutar sig framåt. Det vet mycket väl vad som kommer nu, det har i allra högsta grad varit närvarande hela tiden. Jag slår ut med händerna, skrattar helt kort.

”Sektmöljet. Förstå den befrielsen som präglat mig sedan dess. Åtta månader senare är jag en ny – eller återfödd – människa. Alla de där åren när jag babblade om att bli en fågel Fenix eller vakna i Elysion. Först nu kan jag säga att jag är just den fågeln och promenerar i en värld fylld av vårvindar. Det är ingen knarktripp utan ände. Jag har blöta skor ibland, längtar ihjäl mig efter henne, orkar inte laga middag och väljer popcorn istället, svär över att allt på teve är skit och önskar så mycket mer än nuet ger, men vet du vad?”

2011 skakar på huvudet, men ler stort. Det är en lögn i den huvudskakningen, men den är acceptabel. Jag ler tillbaka.

”Jag backar inte. Jag ger inte vika för mitt förflutna. Jag tillåter inte mig själv att reduceras till en nickedocka. Om någon vill forma mig kanske jag ler, men hennes ord filtreras bort i mitt reningsverk. Om någon vill älska mig mest, men först om jag är mindre det och mer något annat det – då är det inte mig hon älskar. Då vill hon skulptera en staty, ge den begränsat liv och ligga med en installation tills hon tröttnar på den och söker ett annat objekt till sin utställning. Jag är ointresserad. Mitt värde är skyhögt högre. Herregud, jag kan forma ord och skriva vad jag vill – hur kan någon tro att jag inte ska höra ekot när ord är tomma?”

2011 applåderar och skrattar högt. Dess händer skrynkliga och rätt omfattande för en spåtant att läsa, ansiktet fyllt av både skrattrynkor och spåren av bekymmer. Tonårsfinnar blandas med ålderdomens vårtor. Inget kan tvättas eller opereras bort – och det är precis så det ska vara. Det är sanningen om 2011 som syns och den är vacker så.

”Boken då?”

”Böckerna.”

Mitt snabba svar är reflexmässigt. Jag har, sedan sekterkännandet, äntligen kunnat skriva min stora bok. Den som gång på gång kasserats när jag nått det kapitel jag först nu förstått handlar om mig själv på alla sätt och vis. Sagan om den vuxne mannen och pojken som tillsammans reser och möter varandras världar formas. Samtidigt föds nya historier hela tiden. Jag skriver dem och har till och med börjat bildsätta en del så smått med instagram.

”Jag har inga nyårslöften, men jag kommer att skriva klart flera böcker under 2012. Det finns inget alternativ där. Jag kan försena, förvilla, slentriansurfa och zappa på teven, men till slut öppnar jag Scrivener och fortsätter. Jag är en författare, en berättare, det är lika naturligt som pulsen från mitt vilda hjärta.”

Det nästan gångna året ler än mer.

”Jag hade verkligen velat läsa de böckerna.”

”Du finns i dem”, svarar jag. ”Du har givit mig så mycket. Jag har lärt mig att stå igen, jag kan gå när jag vill, men vill också stanna kvar när och där det är rätt. Äntligen kan jag kanalisera mitt jag. Äntligen är det hjärtat, hjärnan, själen och magen som tillsammans röstar fram vad jag gör, istället för en, på tveksamma grunder, anställd narr. Du har hjälpt mig att riva min fasad. Nu kan jag bygga vidare och nå ända fram.”

”Du gjorde det själv, Anjo.”

Jag kramar 2011. Det finns ett vemod där, bara en gnutta. Vi ska strax skiljas. Det bästa året hittills.

”Jag vet, men du fanns där och visade mig detaljerna. Du lät solen skina och du gjorde det vassa regnet mjukare. Du är fantastisk.”

2011 tittar på mig, en tår i ögonvrån. Jag torkar bort den. Så försiktigt, så ömt, så tacksamt gör jag det.

”Jag glömmer dig inte, 2011.”

”Kommer du att älska 2012?”

”Det är jag övertygad om.”

Jag gör mig redo för att gå. Den sista koppen kaffe är urdrucken. Med ett leende hjälper jag 2011 till fåtöljen. Den vill sitta vid sitt fönster mot världen och se hur alla lovar att bli ännu bättre, smalare, vackrare, rökfriare, nyktrare och så vidare.

”Alla kommer inte hålla sina löften, men det skiter jag i. Det får 2012 hantera.”

”Är det något du vill att jag ska hälsa?”

2011 skrattar till. ”2012 är ett skottår. Säg till det att göra det bästa av den dagen och alla andra dagar också.”

Jag går. Det finns farväl som inte är av ondo. Det är sådana man yttrar när man nått destinationen för en vacker resa. 2011 har varit en sådan resa.

2012 börjar i morgon – då blir det åka av (och okej, det är väl ett löfte då).

 

 

Naken i törnbuskarna (på väg från vänthallen)

För en sekund är han tillbaka, åtminstone tror jag det. Han som höll en hand över min mun i alla år och istället talade för mig; clownen, narren, den sorgsne poeten, älskaren, förloraren, den sarkastiske cynikern, den lille som förminskade världen istället för att äta sina grönsaker och växa sig stor och stark, han som stal mitt namn och min tid.

Han försöker måla den nattsvarta himlen ännu svartare. Han vill högtrycksblästra mörker så att alla stjärnor försvinner, vill gömma min väg så att jag kan famla vilse, famla vidare, famla inget vidare, famla – ramla – falla – aldrig landa, bara kraschlanda.

Jag fryser, fast jag bär min dyraste och vackraste pälsfasad. Sen är han borta. Hon viskar snälla ord från ett annat håll, den vackraste vännen jag någonsin sett. I natten är hon fyren utom skotthåll. Hans försök att mörklägga når inte henne, meningslöshetens artilleri kan inte spränga tonerna av ljus hon ritar. Han ger upp, hon förstår mig. Hon viskar från sin nyfunna lycka och känner min längtan.

Och, han är borta. Jag står där, förstår att det bara är jag och ingen annan som står här. Jag ber stjärnorna om ursäkt och tvättar bort svärtan från dem. Varje stjärna är en oljeskadad fågel och jag duschar alla ömt, varje punkt är en fjäder jag vårdar och gör flygklar.

Långsamt går jag framåt, inte mot fyren, utan mot en försiktigt klättrande gryning. Jag ökar tempot, jag springer, rusar och nattens tårar hänger inte med, de lämnar mig, hänger ett ögonblick i luften och faller döda till marken.

Jag rusar, min pälsfasad – så svart, så svart – krackelerar och bitar faller av längs vägen. De drunknar i natten jag lämnar. Jag fryser inte. Jag är naken, rusar rätt in i törnbuskarna och springer genom tydliga tillrättavisanden. Varje tagg är en påminnelse, en lagom tjatig coach som vet vad den talar om. Blodet som rinner längs huden är vackert rött, rödare än någonsin.

Jag, jag, jag … förstår jag inte? Sorg och tomhet är en urusel beskrivning av mitt nu. Här och nu är vänthallen. Det är där jag är, med min biljett i hand och blomman fäst vid kavajslaget; rosens rot fast förankrad i mitt hjärta så att den aldrig vissnar. Jag har sprungit på stickspår, jag har nått min själs trädgård, jag har vandrat så långt jag kan utan dig. Jag är så redo för nästa resa, vi-resan.

Ibland påminns jag om att andra rest före mig – det är uppdaterade relationer på Facebook, det är lyckliga ord och beskrivningar – och jag vill kalkera dem. Men, det vill jag egentligen inte, vad säger jag? Jag vill måla vår tavla fyrhändigt. Jag vill ha paletten som blandar vår längtan. Att låna eller likna andras färger, att måla av, att fylla i prickar och att följa linjer är det enkla. Jag vill ha vår duk vit. Jag vill måla oss där, i vår lupindal.

Stundom är vänthallen för liten för min längtan. Hjärtslagen förtjänar en större rymd, dess rytm mer frihet. Och otåligt sitter jag där då, misstar otåligheten och den lyckliga längtan för mörker, svärta, smärta och sorg.

Jag tittar i vänthallens spegel. Han vill synas där, vill att mitt telefonnummer ska stå skrivet med svart spritpenna bland allt annat klotter: ring Anjo (031-XXXXXX) om du vill knulla. Jag tittar i spegeln. Det är bara mina ögon jag ser, vackert bruna om än något trötta efter nattens hattrullande, och någon har tvättat bort klottret. Blott några få ord är skrivna på kaklet: Jag har inte berättat det bästa än … De orden blir ingången för mig och mitt nästa nu, de pryder min timeline på Facebook.

Han vill vara posören och efteraparen. Han finns i den spruckna spegeln på vänthallens andra toalett, den med sexklotter och inristade könsord från vilsna själar. De som berusade av drycken i fel vågskål väntat där, spytt och kanske försökt tillfredsställa sig själva trots att lusten är för liten, fyllan för kraftig och försöken för meningslösa. Han vill se mig där, vill att jag väljer det enkla. Du har kommit så långt, stanna här, välj en lagom utväg, var inte så satans speciell. Jag öppnar inte den dörren. Jag är otålig, jag är inte dum i huvudet.

Jag sitter på bänken i vänthallen. Jag är inte naken, men jag är öppen.

Min otålighet är lite som ett papperssår slår det mig, som det svider och stökar – och det ligger precis vid toppen av fingret, den del som knackar in lyckliga ord på tangenter och som fattar pennan när jag vandrar i mitt Skatås.

Det är inte sorg jag känner, det är otålighet. Eller kanske är det bara förväntan och förhoppning som jag aldrig kunnat känna förut, för jag har aldrig varit här och nu i tid tidigare, alltid försenad eller förhindrad då – aldrig mera är jag det nu.

Jag tittar mig omkring i vänthallen, blicken fastnar på informationstavlan. Vårt tåg anländer om … vi kommer inte att missa det. Och vi har biljetter i första klass.