Etikett: katarsis

Välkommen till mitt tivoli

Hej! Kom in på egen risk. Ingen återbetalning, inga klagomål. Det här är Anjos tivoli, en jävla åktur eller flera.

Ta plats i Bergådalbanan. Här är det uppförsbackar, höga krön, utförsbackar, häftiga svängar, skrik, skratt och lika många farliga kurvor som avslappnade raksträckor om vartannat.

Satsa på en lott i Lyckohjulet, just nu är det vinst på allt. Olyckohjulet? Vi har plockat bort det, men om du har tillräckligt många skuldsedlar och satsar på fel nummer, så lovar vi att damma av det och köra det utan att det går att bromsa.

Uppskjutet? Vi testkörde det i nio år, men det var inget skönt pirr i magen och alla som testade blev illamående och bara satt kvar. Helt värdelöst och en ren förlustaffär.

Höjdskräck? Det har vi ingen, men vi har en Spöktunnel som leder rätt in i totalt mörker och där åker du verkligen på nålar och det är bäst att du kan simma om du faller i vattnet, för det finns en botten som ingen vill falla till där. Vi har en Kärlekstunnel också, den kan du få åka in i med vår grundare, men då blir du kvar där för tid och evighet och i nöd och lust.

Fritt fall? Nej, här har vi bara Fri uppgång; en helt magisk tripp rätt ut i en rymd där ingen kan höra dig skrika, men där alla hör ditt skratt och dina hjärtslag.

Nej, vi har stängt salt-i-såret-kiosken, sockervadd säljer så mycket bättre och får det lilla barnet att bli lyckligt igen. Och, ja – det är korrekt; här förlorar man inget på karusellerna, så man behöver inte känna att man måste ta igen det på gungorna.

Ta en tur i Slänggungan, vet jag. Där får du slänga hur mycket du vill, bara du mår bättre efteråt.

Snurrar det? Vila en stund i Lustgården, det finns så mycket mer att se på Anjos tivoli. Vila hur länge du vill, vi har öppet tills solen går ned och i ett kosmiskt perspektiv går solen aldrig ned.

Sen, om du är modig eller måhända dumdristig, kan du hänga med in i Olustgården. Den är bara för riktiga sökare, vet du att du vill till nästa attraktion, så gå vidare. Va? Vet du varken ut eller in? Ja, men testa då. Se upp för tistlarna, nässlorna, de köttätande växterna och slingerväxterna som gillar att strypa själar bara. Skynda dig till andra sidan, stannar du där längre än nio år får du böta resten av ditt liv. Det är en satans labyrint, akta dig för törnbuskarna och mördarbina.

Drick inte drickan på bordet som poeten bjuder, även du törstar. Allt han säger är lögn och förbannad dikt. Det är inte champagne i glaset, det är sekt – och dricker du det börjar du på toppen och slutar alltid på botten. Bubbel, javisst, men också så satans mycket trubbel. Du blir bara bakfull, spyfärdig, tom och däckar bland rosor utan blad, men med extra många taggar.

Va? Oj, Ostbågehjulet och Pizzabutiken har bommat igen, de bommade faktiskt varje gång vår ägare besökte dem och här finns inte utrymme för nostalgi, förutom i Ekodalen – fast den är lite selektiv, skitsnack förblir stumt där.

Härligt att höra ditt varma skratt, våra skrattspeglar visar dig precis så vacker som du är – och om du inte skrattar lyckligt spricker de av sorg.

Vi går vidare, att stanna är inget vidare. En drink? Ambrosia & tonic är det senaste här. That’s the spirit, svep den rätt upp och ned. Så, då kör vi vidare.

Flummig-Ride? Tänkte väl det. Sätt dig i gräsandsfarkosten och åk. Var inte rädd om du hamnar i en värld där spårvagnar pratar och utomjordingar ber om socker – det här är Anjos tivoli, här går ingen fantasilös själ säker, här händer vad som helst …

Visst vi har Femkamp; Amors pilbåge, Bonka hämningar, Jättestyrkan, Glädjehoppet och Fullträffen.

Äsch, inte ska du gå hem – du har ju fått vår Åkkompass, allt ingår och vart du dig än vänder pekar den alltid mot en bättre åktur.

Så, häng kvar. Vi har stora planer och på Anjos tivoli skruvar vi till allt till det bättre hela tiden.

 

 

 

Rätt in i medviljans värld

Kanske är det så enkelt; att jag levde i motviljans bekväma värld?
Att jag deltog i ett lopp som jag verkligen hatade.

Jag stod tyst i klungan när killarna lät förstoringsglaset gå runt,
såg dem syna sig själva i skrevet, övertygas om att de är välutrustade
och lyssnade sen till deras skryt om ligg, påsättningar och hur och var.
Tyst tänkte jag att det var fel, men hoppades att jag skulle slippa min otur,
att inte patetiskt behöva berätta om vem hon var, hon vars namn ingen hörde,
för hon var ändå bara särade ben, namnlöshet och en bortglömd trofé för dem.
Här, ta den rostiga kniven och skär en skåra i din penis, du knäppte en till.
Lite höhö på det och så mer tomhet, men inget tommare än min fega tystnad.
Den som belönades med ryggdunkar och en stor stark till, va?

Jag gömde mig bakom anonymitetens slagfält utan proviant för länge,
lockade till skratt när oskyldiga och skyldiga sprängdes sönder av elaka minor,
och slets itu av sarkastiska klusterbomber formade av mina för enkla poänger.
Sen plockade jag fram mina finaste pennor och skrev de skiraste rader,
målade min själ sommarlätt och felfri, men föll ständigt i labyrintens första hål,
men utan att någon såg det bortom de storslagna och längtande orden.
Mörkret dolde jag för länge i ett artificiellt ljus och hyllades av de tondöva,
så fort jag skrev en symfoni för stalinorgel och lät dess extranummer
förinta dess värsta och argaste kritiker, den som såg igenom allt – jag själv.

Jag lät allt gro igen, struntade i att blåsa bort dammet från mina böcker,
såg dammråttor växa upp och bli stridsvagnshinder i min egen lägenhet, och
fyllde dess väggar med konst som var vacker, men lika glad som en likvaka.
Likt altare har jag tillbett ord som bara sa: allt gick åt helvete igen, så klart.
Det som var ryggvändandets tavlor bar jag från Röda havet och älskade det
jag såg målat i blodrött och iskallt blått, dessa symboler som band fast mig.
Och jag funderade aldrig om det var en bra idé att fylla hyllor med böcker,
självhjälp på ytan, charlataners biblar och självstjälpsgenvägar på varje blad,
för de var ett perfekt gift för mig som aldrig ville ta min egen beska medicin.

Idag, jag springer utan vett och försiktighet i medviljans värld;
jag gör äntligen vad jag vill, och struntar i alla råd, idéer och konventioner.
Vissa dagar bygger jag katapulter och kastar mig rätt ut i rymden,
ibland hoppar jag bungyhopp utan lina – rätt in i välgörande törnen.
Ständigt får min längtan efter hennes kärlek äntligen sjunga som den vill,
Då och då upprepar jag mig, men det är ändå nya ord och vändningar,
å andra sidan är mitt då en jävla gordisk knut – ett visst upprepande krävs
annars blir det här aldrig den vettiga tråden som syr ihop allting.
(Ni får stå ut med det, jag lovar att inte bli för tjatig, jag mår för fint för det.)

 

 

När manipulationer brinner ut

”Älskar du dig själv?”

Hennes fråga är ärlig. Jag återkommer till svaret om ett tag.

Det är lätt att ta på sig offerkoftan efter att ha hamnat snett. Jag har aldrig gjort det (tror jag). När jag har gläntat på förlåten till mörkret har jag alltid varit noga med att peka på att det var en taskig tid och att jag var mottaglig och villig – jag lät inte andra manipulera mig. Det var jag som manipulerade mig själv och alldeles för många av er som läser det här. Det var inte meningen, okej? Jag visste inte ens om det. Jag trodde ni såg mig, ni såg bara delar. Jag ville väl, men vågade inte nå ändå fram.

Jag ville bara fly de åren. Gömma min existens i en mörk skog, i en öken utan riktmärken, precis utom räckhåll på översta hyllan.

Jag fixade inte annat än att dämma upp den rasande floden i mitt inre som jag inte vågade simma i då … den där floden som jag nu känner igen som livets flod. En vanvettigt virvlande ström som jag varken kan, vill eller tänker simma mot. Jag vill bara följa den vart den än bär mig. Till kärlek, till ensamhet, till glädje, till sorg, till vin, till te, till astrakanäpplen, till lupiner, till blåbärsris, till baren, till det sista vattenfallet långt bortom nästa och nästa och nästa krök. Nu vill jag det. Då? Aldrig i helvete!

”Älskar du dig själv?”

Nuet gör sig påmint, även när jag tittar bakåt och rensar rent. Jag återkommer till svaret.

I två år manipulerade jag mig själv som stolt vadandes i den där rytande floden, när jag egentligen lett bort den och stod i en sprucken flodbädd mitt i en torka utan slut. Sen följde sju år där jag letade efter den med slagruta, det sa jag med min falska megafon, men egentligen stod jag på ruta noll.

Jag var rädd för att bli blöt, rädd för att tårarna som jag gråtit inte var mitt rätta vatten – rädd för att behöva slängas i på det djupa som ett nyfött barn. Rädd för att inte bottna, trots att jag redan stod på botten.

Jag var rädd för att inte kunna simma, eller var jag rädd för att kunna simma, rädd för att klara det?

Det är det enda som värker när jag mår förbannat bra. Den där vissheten att jag väldigt länge gömde sanningen under ett osynligt lager av klister som limmade fast allt och alla vid fasaden istället för att låta dem backa, inse att det fanns något där innanför och sen avslöja min manipulation på ett så pinsamt sätt att jag av ren skam skulle bryta ytan inifrån. Jag störs över min egen manipulativa förmåga, den där skickligheten att gömma mig i skuggan även när inga moln eller träd skymde ljuset.

Jag tog med mig världen till en poetisk strandillusion, visade mitt hus i västerläge, bjöd på sommarbullar och hallonsaft, vinkade farväl och sov sen oroligt i stormar, under ett rätt så värdelöst vindskydd uppbyggt av alla olästa självhjälpsböcker och taskigt kopierade floskler jag fick från folket jag gömde mig med.

Förlåt om jag tjatar om min katarsis, men den slår ut snabbare än vårens färger i april.

Åter till nuet, ett par veckor efter dag noll. Det är fredag den 13:e, men det finns inget dåligt alls. Jag har min finaste jacka på mig och har fått veta att jag är proper. Jag har haft den där jackan två gånger och fått exakt samma kommentar varje gång.

”Älskar du dig själv?”

”Jag älskar mig själv”, svarar jag och hon försöker trycka ned armen. Det går rätt lätt, så hon ser tveksam ut. Ju mer motstånd desto mer övertygelse, tydligen.

”Är du bäst i världen på att skriva?”

”Jag är bäst i världen på att skriva”, svarar jag och hon har väldigt svårt att trycka ned armen.

Jag ler och säger: ”Jag älskar mig själv, tro mig.” Och, jag vet att för varje gång jag får frågan kommer armen att blir mer och mer som ett järnrör, obändigt och tydligt i sin tilltro till sig själv.

”Jag älskar mig själv”, upprepar jag tyst en stund senare och vandrar mot Olskroken. Det är natt och jag har en Trocadero i min hand.

Och jag vet att jag talat sant den här kvällen. Mina manipulationer har brunnit ut. Dess aska har spritts i min flod och tidvattnet, min tid-vattnet, har fört dem långt bort och lämnat dem som kletiga rester som sakta torkar och flagnar bort.

Själv simmar jag omkring i ett glittrande hav som inget sjökort kan göra rättvisa. Jag inser att det är så mycket lättare att se solen när du själv lyser och låter vattnet svalka mitt ivriga, tokiga hjärta. Ett hjärta som äntligen får slå som det vill och leda själen i en yster dans utan att jag ringer min egen störningsjour.

Jag älskar mig själv. Äntligen.

Det är inte du, det är jag

Du kan aldrig göra mig hel,
oavsett vad du säger
eller ber mig göra

Du kan aldrig bli hel
genom att förstöra mig

Förstår du inte
Den värsta ondskan är omedveten
och från den som tror sig göra gott

Hur ska en blind operera en blind?
Kan någon se en förbättring då?

Du kan aldrig säga att du förstår,
för du vet ingenting
Fast, du tror att du vet allt,
trampar på kärleken,
sparkar sönder empatin

Allt i skygglappad tro att du är bättre,
en som upplyst vandrar omkring

Mörkare kan mörkret aldrig bli

***

Du kan aldrig göra mig hel
oavsett hur jag ber dig
Jag är aldrig halv utan dig
även om vi är ingenting utan oss

Min poetiska och sorgsna flykt
är i sanning placebo
om än temporärt läkande tills orden dör

Lyssna inte till mitt ledsna igår,
det är inte aktuellt idag
och stendött imorgon

Du kan berika mig,
men jag är allt utom dig
Glömmer jag det
så, kyss mig farväl
Låt mig aldrig röra dig igen
utan att röra dig med allt jag är
och någonsin vill vara

Ta aldrig hand om mig
när du inte kan se helheten
Mina ord är lika vackra då,
men berättade av en skugga

Vandra aldrig in i min dröm
om jag inte är fullständigt naken
och visar hela mig

***

Gå vid min sida
Släpp aldrig taget
Var där i kärlek och tomhet 
Hjälp mig förstå glädjen
och bemästra sorgen
Lyssna på mig
eller led mig i tystnaden
Känn mitt hopp
och min obändiga lust
Stanna med mig
när taket rasar in
Gå bredvid mig när ambulansers sirener
är sorgsna melodier om död på väg
Likväl som när de sjunger att
här kommer de som vill rädda liv
Vakna med mig
Vagga mig till ro
Lämna mig aldrig,
älskade jag. 

Har jag hittat pinkoden till mitt liv?

Beslutet att berätta om mina år i en sekt var som att gå in på en högst annorlunda pizzeria och beställa en katarsis med extra allt och efter att ha slukat den är jag så jävla hungrig på att må bra att jag helt enkelt har bestämt mig för att aldrig sluta med det.

Att slita av min mossiga och giftiga fasad och stå naken inför hela världen är inte ett dugg skrämmande. Det är märkligt att den smärta och skam jag burit, och nästintill matat för att den på något udda sätt varit en slags terrorbalans, så enkelt kan försvinna. Snarare så känns det självklart och enkelt att se in i dina ögon, oavsett vem du är. Det är ingen självhjälpstripp, det bara är så det är, så jag är.

Jag räknar inte med vemodsfritt och tycker om melankolin, jag behöver dem bägge, men det är som om jag äntligen ser det ljus som jag trodde mig se under åren i sekten. Och, kanske ännu mer det ljus jag bara fläckvis känt under de sju år som gått sedan jag lämnade skiten.

Det kommer att regna, ibland lite för mycket, men jag är vid liv, ute ur en bubbla som på något sätt höll mig undan – även om jag lånade sol när augusti var och förälskad jag stod på knä och knöt ett par sandaler och kände hennes doft.

Min diskbänk är inte i ordning, mina fönster bönar om tvätt, det finns dammråttor här och där och jag behöver röja ut skit ur en garderob vars monster ej mer är. Det är otroligt mycket att göra, men det kan äntligen göras. Fast, i en lagom takt – jag behöver kolla gräsänder och bara fundera på allt omöjligt också. Jag vill brinna, inte brinna ut. Jag vill slockna när det är natt, älska det faktum att skymningen är ett skuggspel med lyckligt slut.

På ett sätt har jag förlorat nio år, även om det varit nio underbara år på många sätt. Och alla stunder jag haft med alla jag älskar är aldrig förlorade, alltid tapetserade som gigantiska billboards längs min motorväg.

Jag har varit dödligt förälskad och även om hon inte går bredvid mig, så gav hon mig det bästa rådet i hela världen en natt ganska nyligen. Ett råd som smekte mig till sömns och väckte mig på samma gång.

Resultatet är två skrivarsemestrar i juni – 2-6 juni och 22-26 juni – och en återuppväckt tro på den historia som ibland varit ett satans berg av vass och förvriden metall. Kanske, för att det är boken om den jag verkligen är  – och hur skulle jag kunna skriva den om jag vägrar att se mig själv?

Det är boken om mannen som inte har några barn och inte vet vad han egentligen saknar, men också om en liten pojke som inte vill se vuxenvärldens begränsningar. Beslutet har glatt min agent och det vankas öl med världens coolaste i Stockholm snart.

Igår vandrade jag till stadens mitt. Några kvarter bort stod folkhemsvarianter av CSI och processade ett hemskt mord. Vid kanalen grät några blommor av typen du inte vill se. De var den fortsättning, förväntade men hemska, på vårvinterns desperata lappar som frågade om någon sett en försvunnen kille. I vattnet hittades han för någon vecka sedan.

Döden visar sig ständigt. Den hackar, skär och lämnar frågor. Jag tänkte på det när jag gick hem. I detta, mitt vackra, händer det svarta ständigt. Förr hade jag kunnat gå sönder ett tag, nu önskar jag annorlunda, men ser också den skrattande babyn och ler stort när jag firar en 40-årig vän i en källare på Hisingen. Jag lever och det här är livet, bra och dåligt.

Mitt i natten går jag längs en gata som är vingligare än jag. Det är bara jag här. Jag vill ha en hand att trycka. Ett par ögon att se det sista jag gör innan jag somnar och sen se samma ögon, sömndruckna, det första jag gör när jag vaknar.

Jag vill smeka av henne alla kläder och explodera i vårt alldeles egna universum innan jag faller, hopkrupen som ett litet barn, genom en rymd som först är tom av häpnad och sen fylls av till brädden ljusfyllda stjärnor som också vill explodera – och exploderar. Igen, igen, igen, igen, igen och igen vill jag spela den här pjäsen med henne. Älska tills våra kroppar är för ömma för annat än att andas försiktigt på varandra.

Jag har inte den handen att trycka, men jag har mig själv. Det är mer än jag hade innan det där blogginlägget. Jag är självsam när jag somnar, efter att småfull ha druckit en kopp kaffe på balkongen. För två veckor sedan spydde jag under en middag. Det var droppen. Efter det fanns inget motstånd kvar. När gästerna gått hem och jag vaknat togs beslutet. Nog nu. Och så blev det så här.

Jag mår så bra att jag först nu förstår hur jävla, jävla dåligt jag mådde då. Oj!

2002-2004 dog slutligen 2011. Herregud, vad märkligt. Det känns som om jag har hittat pinkoden till mitt liv. Tur att jag ska tvätta fönster och kläder idag. Annars hade den känslan parat med den bedårande majhimlen förmodligen fått mig att sväva bort som en jävla självuppfylld zeppelinare.

Nog babblat. Dags att dricka kaffe för en självsam man.