När jag häromsistens hörde en kardinal antyda att sexövergreppen och pedofilin inom katolska kyrkan bottnade i homosexualitet höll jag på att kräkas.

”Många psykologer och psykiatriker har visat att det inte finns någon länk mellan celibatet och pedofili medan åter många andra har visat, enligt vad jag har blivit underrättad, att det finns ett samband mellan homosexualitet och pedofili”

Så, det är inte det faktum att präster förtrycker sin egen sexuella drift som gör dem till barnvåldtäktsmän – det är det faktum att de är homosexuella. Fantastiskt.

Förra året mötte jag en vacker kvinna. Hon hade något år tidigare gift sig med en annan kvinna. Nu pratade vi om hennes arbete med att hjälpa de som ingen tycker om, en bespottad grupp i samhället. Varje dag och många kvällar och nätter slet hon med att hitta en väg för dem att bli accepterade, men också att förstå resten av samhället. Någon dag tidigare hade en anonym fegis sprayat ned deras lokal och hon satt nu moloken, men full av beslutsamhet, mittemot mig. Hon var oerhört vacker där och då.

Vad hade det med hennes val att älska en annan kvinna? Absolut ingenting. Hon var vacker för att hon var en vacker människa.

På samma sätt har naturligtvis inte homosexualitet något att göra med att en del katolska präster våldtar barn. Det valet och den driften är en styggelse och ett fult brott. Det är också, trots en sent påkommen förändring i det oerhört sekulariserade pr-arbetet, en stor, stor fläck på katolska kyrkans vapensköld.

Självklart är inte katoliker som grupp för att våldta barn. Alla män slår inte kvinnor. Alla muslimer tror inte att ett bombbälte är en genväg till himmelen och alla judar är inte kroknästa banditer. Den som väljer att beskylla en hel grupp summariskt är illa ute. Här kan vi återigen poängtera att homosexuella inte är mer benägna att våldta barn än heterosexuella är. Människor är människor. En del är svin – och det oavsett om de är katoliker, bögar, medel-Svenssons, muslimer eller något annat. Det är inte gruppen, det är individen som är ond.

Och – jag vill inte att hela katolska kyrkan ska klä skott för det här. Även om dess ledning verkar vara mer än lovligt fylld av dåliga människor.

Jag tror att en förkrossande majoritet av alla inom katolska kyrkan är goda människor. Att deras hjärtan är vackra, precis som en förkrossande majoritet av alla människor är god i grund och botten.

Däremot är jag oerhört tveksam till toppen i katolska kyrkan. Deras ovilja att hantera det här och försöken att skyla över det har däremot inget med religion att göra. Det är vanlig korruption och maktfullkomlighet. Den finns i alla grupper i samhället och det är också något jag känner starkt i det här. Katolska kyrkans ledning låter det hända för att de älskar sin position mer än de älskar de barn som är vår framtid. På pappret står de för godhet och något bättre, men i sanningens ögonblick är de ryggdunkande och korrupta fegisar. Det är beklämmande och vämjeligt.

Jag har många gånger sagt att det är lättare att tro på Gud än kyrkan. Det finns en skönhet i särskilt Jesus budskap (åtminstone som det är översatt till svenska), men kruxet är att det budskapet och monopoliseringen av att vara den goda kraften har ägts av en organisation som i många år systematiskt har blundat för ett av de fulaste brott som finns.

För att bevara sin makt på jorden har kyrkan valt att gömma undan vidriga brott mot dem som, enligt deras egen frälsare, hör himlen till. Det är vidrigt att en kyrka som predikar godhet och talar om himmelen låter små barn bli anonyma offer och sedan låter de som förstört dem fortsätta predika. Snacka om att vandra i dödsskuggans dal moraliskt.

Det är också vedervärdigt att man låter sina egna – högst sekulära – maktsträvanden stå i vägen för att göra bot och bättring. Man predikar för över en miljard människor. De tror. De gör sitt bästa. Samtidigt är deras symboler ett bländverk. Det vackra som kyrkan kunde vara är en solkig fasad som ursäktar brott mot vartenda av de heliga budord som de visar upp.

Därför är det så svårt att tro på kyrkan. När de fångas med byxorna nere (eller prästklänningen uppdragen) pekar de finger och skyller ifrån sig. Vari ligger bikten: ”Gud, jag har syndat. Det var bögarnas fel. Amen.”

Vidrigt. Sorgligt. Oheligt.

Det kanske finns en Gud. Kanske vandrar jag en dag i ett paradis. Jag vet inte och det är inte det som jag diskuterar här. Men, om det gör det så vet jag att jag där kommer att möta kvinnan som hjälpte de svaga. Jag kommer att möta alla de barn som fick sin barndom skändad av vidriga våldtäktsmän.

Däremot är jag rätt säker på att många av de upphöjda representanterna för katolska kyrkan som blundade och ljög istället får äran att komma till en betydligt varmare plats, där de inte kan räkna med några silkesvantar.

Amen.