Katrin, Fox och andra – mitt skrivarbränsle

Jag inser gång på gång att det aldrig är svårt att hitta uppslag till skrivandet. Till att börja med bor jag i den muterade staden Göteborg, och överallt (IRL och online) möter och hör jag om människor och företeelser som bara föder nya historier, detaljer, vinklingar och så vidare.

Och, de får mig att brinna! Brinna av iver att skriva min historia, berätta vad jag tror på, låta andra få höra mina ord och kanske få några att tro på det jag gör. Messiaskomplex? Nope, jag har redan svarat på den frågan gång på gång. Och jag är inte bättre än folk i allmänhet. Däremot har jag en passion. Och kan aldrig hålla käften när jag tror.

I veckan såg jag det här inslaget:

Herregud! Mupparna är alltså kommunister och hjärntvättar barn. Tja, de ägs av Disney, välkända revolutionärer på yttersta vänsterkanten som alla vet. Fox däremot är fina, heliga och kristna typer på den yttersta högerkanten och tror på bibeln och tomahawkmissiler.

Sen såg jag rätt många uppbragta kommentarer om det här blogginlägget från Katrin Zytomierska. Jag gick in, läste, förundrades och sen log jag. Hennes inlägg blandade besvikelse över att en barnflicka schappat med rätt låga påhopp om hur kass den här människan är trots att Katrin lovat att fixa städjobb åt henne och att hon nu snart kommer att vara hemma i sin by i Polen igen.

Det är ondska, enögdhet och vidrig människosyn à la Fox som gör att jag brinner. Brinner för att skriva om det bra, lyfta förståelsen, vilja bygga någon form av broar – istället för att precisionsbomba samma broar påhejad av en krigsgalen mobb.

Det är den vårdslösa synen på sin medmänniska som syns i Katrins blogg som gör att jag brinner. Brinner för att inte fortsätta måla i de redan för kraftiga schablonerna och klyschorna som finns överallt och istället hitta de små, små detaljerna som betyder något. Ni vet, de som inte är lätta att förmedla, men så mycket större än de enkla påhopp och förklenande omdömen som drar ned skratt från oss i publiken – vi som egentligen bara skrattar åt vår egen litenhet utan att vi förstår det.

Det här var två exempel den här veckan. Jag brinner lika mycket när jag hör om TV-stjärnan som alltid suckar över hur han bara är en vanlig småbarnspappa som hängs ut och sen går runt på krogar och flinande visar bilder i sin telefon på hur en 18-åring suger av honom på en toalett. Eller när stjärnor av den större sorten frågar en bekant om han kan fixa lite brudar åt dem, tjejer som är lätta för en stund, för att sen glömmas bort.

Allt som är motviker till allt jag lever för och tror på – de slängs i den ena vågskålen och får mig att brinna. Brinna för att fylla den andra vågskålen med poesi, skratt, berättigad vrede, tro, lust, kärlek, hopp, ömma porträtt av alla som förtjänar det samt en och annan surrealistisk djupdykning.

Tack, Fox för att ni är onda och gör satir svår, men så nödvändig och självklar. Tack, Katrin för att du påminner om hur lätt det är att förminska sig själv för att nå fler läsare. Tack alla andra som jag skakar på huvudet åt. Tack till alla som beter sig som svin. Tack till mig själv för att jag är lika värdelös ibland.

Allt det dåliga får mig att brinna. Och skriva om längtan efter det goda.