Hur jag än vred och vände på den var inte skämskudden bekväm. Jag vet inte om jag använt den fel, för mycket eller om det bara var ett dåligt köp, men jag var tvungen att göra mig av med den.

Jag reste mig ur soffan och trampade på något, böjde mig ned och hittade en tanke som helt i onödan hade hamnat utanför boxen. Med en suck plockade jag upp den, ytterligare för många liknande grejer och en massa röda trådar som inte ledde någonstans.

Det var lika bra att städa rejält, tänkte jag och proppade ned allt i skämskuddens örngott. Där hamnade också en del idéer som inte brydde sig om de gick att utföras och plötsligt insåg jag att det var dags att kasta alla buzzwords som jag skrivit med mina kylskåpsmagneter. Klockrena koncept som var unika, benchmark och det nya svarta åkte också ned i örngottet utan snack.

Sen tittade jag på alla inbjudningar till allt mellan himmel och protest mot elpriserna, insåg att jag sagt nej tack till allihop och kastade ned dem. Samma väg gick alla statusar jag aldrig läst, oavsett om någon tyckte att mitt beslut var värt att gilla eller ej. Plötsligt stack jag mig på en av de där taggarna av mig som jag pillat bort från skitfåniga bilder. Hejdå med taggarna.

Hashtaggar utan affektionsvärde, vad ska man med sådana till? Ingen aning, örngottet nästa. Handboken i nettikett rönte samma öde. Synd att slänga en oläst bok – men för en gångs skull så var det jag som vände ryggen åt en bok och inte tvärtom och då finns det ingen vettig fortsättning på relationen.

Klådan i håret dök upp utan förvarning och jag slet fram avföljningskammen, fick bort lite irriterande löss samt några kvarglömda megafoner och lät allt hamna i örngottet som oansenliga flagor.

De där goda råden från coacher och vet-bättre-människor som jag använt som dörrmatta såg rätt anfrätta ut. Vid en närmare titt på dem insåg jag att kvaliteten var lika tveksam och dunkel, oavsett om de var inhämtade från fina gatan eller ett provisoriskt coffice. Äh, ned bland allt annat skräp med dem också.

Jag klippte av kopplingarna till kontakter jag inte använde, visste varför de fanns eller förstod mig på och slängde renset i örngottet.

Och ett gäng egensnickrade, men aldrig publicerade tweets överlevde inte heller rensningen (Varför? De hade dock-kläder, ju).

Till slut hällde jag på ett gäng rätt tradiga, introverta och enkelriktade flöden från min RSS-läsare som fyllning i örngottet. De stelnade snabbt och hindrade allt annat från att nå ut. Så knöt jag ihop paketet och drog till skogs.

Jag kopplade ned och av, dränkte skämskudden och allt runt den i tändvätska och fjuttade på brasan. En del av de som hamnat där var lite explosiva, men när jag vände ryggen till så var det som om deras veke slaknade och det blev bara några små och ilskna småpuffar som först fortplantade sig, men snart självdog.

Brasan brann kraftigt och värmen spred sig. Jag tvingades ta av mig dagens outfit och tänkte: ”vad fan det är gissningsvis vår”. Därefter hamnade outfitten i elden.

Utan skydd stod jag där, men sträckte mig ivrigt mot elden som förtärde, men på så sätt gjorde plats för nytt och egensinnigt liv.

Jag lät värmen tina mig och kände allt annat än … ja, ni vet – den känslan. Mina visslingar blandades med brasans sprakande och motverkade effektivt den där tystnaden som uppstår alldeles för ofta. Allt kändes helt normalt. Med det menar jag att jag visste att det skulle hända en massa konstigheter som aldrig på det där tröttsamma sättet skulle konstateras vara raka motsatsen.

Jag log, lämnade askan att tyna bort och gick rätt in i en ny historia fylld med exakt vad jag ville.