Den ofärdiga tavlans helvete

Jag vet inte när jag började med den riktigt.

Kanske var det när jag gick en akrylkurs och fick sällskap hem från kursen av en söt förskollärare. Precis vid vägskälet där jag skulle mot Kålltorp där jag bodde då och hon mot gatan där jag bor nu – och där vi dröjde med stegen för att vi ville annat än att gå hem ensamma – så ringde telefonen och en vän var trasig. Hon gav mig en kram och försvann i natten. Vi sågs bara en gång till, flera veckor senare, på samma kurs, men då fanns inget kvar längre.

Eller var det lite senare, när jag flyttat hit och var sambo, eller var det efter att C flyttat ut och jag stuckit och gömt mig? Det är hur som helst många år sedan Aron sa: ”Håller du på med den än?”

Jag vet inte. Men, den har troget stått där i alla dessa år och påmint mig om att jag inte gjort färdigt, att jag försenat, skjutit upp och skjutit bort.

Det är dags att ändra på det den här sommaren. Jag tänker mig att han ska få en Maryland cookie i sin tass, med stora knaggliga chokladbitar, och att jag gör något åt bakgrunden. Sen ska jag rufsa till honom lite här och där.

Nom, nom …

Aldrig mera pizza

Det här med att jobba är rätt knäckande för mitt matlagande. Lägg sedan till en oerhört tankeväckande fika med good ol’ H, så var det bara att knata till pizzerian.

Jag nickade när jag kom in, han visste vad jag ville ha och började knåda degen, formade pizzan, fyllde den och körde in den i ugnen. Några minuter senare tog han ut den, tittade på pizzan och skakade på huvudet.

”Herregud, den har en perfekt form. Den här pizzan är helt rund. Du kan inte få den. Jag måste rama in den.”

”Lägg av nu”, sa jag. ”Jag är hungrig.”

Han skakade på huvudet. ”Min farbror är professor i matematik, han måste se den här. Jag fixar en ny. Du får extra köttfärs gratis.”

Precis när han tryckt in en ny pizza i ugnen kom hans farbror, mätte, funderade, räknade i sitt block och nickade. ”Käre brorson, den där pizzan har verkligen en perfekt cirkelform. Grattis.”

I samma ögonblick tog bagaren ut min pizza och hans farbror la sin hand på brorsonens arm. ”Den där pizzan kan du inte sälja. Förhållandet mellan skinkan och köttfärsen. Herregud, det är ju det gyllene snittet.”

”Sluta nu”, sa jag. ”Jag måste få min pizza.”

Professorn höll upp händerna. ”Min svåger är konstprofessor. Vi fixar en ny pizza under tiden.” Sen ringde han in en ny man som anlände och chockerad insåg att det mycket riktigt fanns ett gyllene snitt här. De tre männen pussades, kramades och sjöng en snutt.

Den tredje pizzan togs ut ur ugnen och jag kände hur det vattnades i munnen.

”Vänta”, sa konstprofessorn. ”Titta på mitten av pizzan.” De tre männen glodde på pizzan och sjönk ned på knä. En av dem fumlade med en telefon och ringde. Han pratade upphetsat och under tiden bad de andra. Inom två minuter kom en procession med ortodoxa präster in, de svängde med rökelse och samlades runt pizzan.

”Vad gör ni med min pizza?”

En präst vände sig om och hötte med näven. ”Det är den heliga pizzan. Osten har smält och bildat den heliga Jesusmordern Maria. Vår frälsares moder har visat sig i pizzan. Du kan inte få den här pizzan, den måste stänkas ned med heligt vatten. Du får en ny pizza.”

Jag suckade. Bagaren bakade, proppade in i ugnen och när den kom ut hade varken matematikern, konstnären eller prällarna något att invända. Pizzan lades i lådan. Jag suckade glatt och vände mig om. Där stod Anna Skipper.

”Om du äter den där pizzan slår jag ihjäl dig.”

Hon hade klätt sig i samma kläder som Alex i A Clockwork Orange och höll ett basebollträ i ena handen. Bakom henne stod Blossom Tainton och Fredrik Paulun i liknande stasser.

”Indiskt?”

Jag såg tveksam ut. Anna nickade och jag drog. Så långt sydostligt man kan komma i Olskrokens snabbmatsvärld.

Framtiden och dåtiden i en påse

På väg hem genom en stad som är sedvanligt regnberedd – det är ju trots allt midsommar på ingång – är jag rätt nöjd. Midsommar behöver förresten inte märkas ut i kalendern, det räcker att se på den smutsgrå himlen så vet jag när det är dags.

– Vad har du i påsen, frågar plötsligt någon som inte finns i verkligheten, men väl i den här bloggposten för annars vore det svårt att få till en dialog.

– Framtiden och dåtiden, svarar jag och visar upp dagens inköp från In-ex. Pennor, block, gouachefärger och lite annat smått och gott.

– Jaha, så du målar?

– Det var mer än 80-talsgrej, erkänner jag, men nu ska den återupplivas. Dock helt utan 80-talspastell.

– Så, det är dåtiden och framtiden, frågar personen. Men, var är då nuet?

– Överallt, hela tiden, svarar jag och fortsätter mot min återupplivade ateljé.