Vid min hemkomst i natt höll polisen på att säkra spår i min lägenhet. Det händer rätt sällan, då jag inte alls är inblandad i distribution av kontraband och annat tveksamt.

”Vad gör ni”, sa jag.

”Vem är du?”

”Andreas, jag bor här.”

Poliserna tittade på varandra och samtidigt lade jag märke till två civilister som torkade tårarna och tittade storögt på mig; en kvinna och en man. En av konstaplarna tittade i sitt anteckningsblock och harklade sig.

”Är du även känd som AnjoGBG på twitter och samme individ som undertecknar inlägg här och där med Anjo samt driver en blogg med användarnamnet anjocity?”

Jag nickade. Polismannen stoppade undan blocket och log mot sin kollega. ”Det är alltid skönt när saknade människor kommer tillrätta?”

”Saknad? Jag har varit på krogen i några timmar”, sa jag.

En av de civila, kvinnan, tog ett steg mot mig. ”Du har inte checkat in någonstans. Jag lämnade meddelanden på din vägg och skickade även ett meddelande till din inbox på Facebook. Såg du inte det?”

Jag skakade på huvudet och insåg plötsligt att det var en gammal gymnasiekompis som jag knappt sett på tjugo år.

Så tog mannen till orda. ”Jag skickade tweets till dig flera gånger, jag bad folk RT:a att du inte svarat och uppmanade dig att ge oss ett livstecken, jag skickade direkta meddelanden, men ingen har fått kontakt med dig.”

”Vem är du?”

Han tittade förvånat på mig. ”Det är ju jag@babadresresord, vi är vänner på twitter.”

”Aha”, sa jag. ”Du är inte helt lik bilden på din avatar.”

”Vi trodde du var död, eller kanske skadad”, sa kvinnan. ”Ingen hörde av dig i några sociala nätverk på 23 timmar. Och inte bloggade du heller. Många blev väldigt oroliga. Jag efterlyste dig till och med på Google+.”

”Vem fan använder Google+?”, sa jag och upprepade att jag varit på krogen. ”Herregud, det värsta som hände idag var att jag åkte 60-bussen ihop med en skåning som luktade spettekaka.”

”Hade du inte din iPhone med dig?” Kvinnan såg förbluffad ut och när jag nickade till svar så skakade hon på huvudet. ”Men, fick du inte våra meddelanden då?”

”Jag har ingen push-funktion aktiverad. När jag är nedkopplad är jag nedkopplad”, sa jag. Kvinnan och mannen gapade. Det var uppenbart att de ansåg mig vara mentalt sjuk.

Till slut tog han till orda. ”Men, du kunde väl kolla av när dina kompisar var på toa eller något, förstår du inte att folk undrar var du är?”

”Jag tycker att det är oartigt att checka in, snacka med andra och släppa uppmärksamheten från en vän så fort han eller hon vänder ryggen till. När jag är med vänner så är jag med vänner. Och jag vill inte alltid att alla vet vad jag gör och var jag är.”

”Men, om du har en telefon kan du väl använda den? Jag blir nästan arg för att jag oroat mig i onödan”, sa kvinnan.

”Om ni var så oroliga, varför ringde eller sms:ade ni inte?”

De tittade på mig och sa att de inte hade mitt telefonnummer. ”Hmm, det trodde jag alla mina vänner hade”, sa jag. ”Hur ska man annars nå mig om man verkligen behöver få tag i mig snabbt?”

”Facebook”, sa kvinnan och såg sårad ut.

”Twitter”, sa mannen och såg förnärmad ut.

En av poliserna bröt in. ”Okej, nu är du återfunnen, fallet är avslutat. Däremot skulle jag vilja be dig om en statusuppdatering, du kan publicera samma på alla ställen, så att alla vet att du är okej.”

”Jag vill inte”, sa jag. ”Jag är lite full och då ska man verkligen hålla sig långt bort från internet.”

”Nu uppdaterar du”, sa konstapeln och tog fram sin pepparspray. ”Nej”, sa jag och fick naturligtvis en rejäl dos spray rätt i ögonen. Halvt förblindad fick jag så fram telefonen, knappade in Har varit på Tullen, misstänker att jag får betala en rejäl tullavgift när jag vaknar och sjönk ihop.

Kvinnan och mannen jublade, tryckte på gilla-knappar och svarade, retweetade och favoriserade min tweet. Sen lämnade de och konstaplarna lyan och jag satt ensam kvar och kände hur tårarna rann längs kinderna. Kanske orsakade av pepparspray, kanske inte.