Etikett: korruption

Hata Göteborg. Älska Göteborg.

Jag älskar och hatar Göteborg. Det är inte rosenrött eller svartvitt. Det är komplicerat, fast enkelt. Häng med på en bergodalfärd i staden jag fortfarande växer upp i.

Älskade regn …

Det börjar alltid regna 400 meter för tidigt i Göteborg. Det attackerar från fler än fyra väderstreck och gärna från sidan. Störtregn, spöregn, duggregn, blomspruteregn, kallt, otäckt – men, på något sätt ändå vackert.

Dessutom är det en av mina motorer. Många av mina bästa ord har formulerats kalla, pinade och grå dagar. Det är som om världen jag målar trivs på den grå canvas Göteborg kan vara.

… rena oss från den förhatliga fiffelkulturen

Som jag önskar att regnet kunde skölja bort fifflet som fläckar gatorna. Att dess kompis, vinden, kunde skapa fler visselblåsare. Skandalerna är så många, så dystra och så små till sina summor, en litenhet endast under- eller överträffad av fifflarnas småaktighet.

Senast blev en klänning en lunch – och slutligen en VD:s fall. Han tillsatte en granskning som inte hittade något mer. De kollade visserligen inte om de personer han representerat med fanns (?) och om mötena hade ägt rum (??) eller att kvittonas belopp stämde med sammanställningen (???). De konstaterade att det var svepande och bristfälliga noteringar, men överlag verkade slutsatsen mest vara att de inlämnade kvittona faktiskt var kvitton. Självklart gladde detta politikerna som nu menade att de hade bra kontroll. Själv skakade jag på huvudet. Stenar måste vändas på. Här tittade man på dem och sa: ”det är en sten, tack för ordet”.

Innan dess var det trappnosar för miljoner, beställare som avslöjades sittande vid uppdragsgivares swimmingpooler på Rivieran, garage som byggts, vitvaror som gömts och så vidare. Allt var förstås helt i sin ordning, ingen hade något att dölja – så de hyrde PR-byråer för en halv miljon i syfte att kunna dölja allt.

Älskade kreativa Göteborg …

Påhitten ovan är fula, men den här staden sjuder också av kreativitet. Från syskonen på vårt moderbolag Forsman & Bodenfors till branschens brokiga smältdegel Hey It’s Enrico Pallazzo. Och bortom reklambranschen ser jag små butiker, spännande restauranger, klädmärken och idealism som är både lönsam och skapar riktig tillväxt – en vacker kontrast till vad som annars hade kunnat bli en likriktad stad där kläd- och kaffekedjorna styr.

… som jag hatar din kreativa bokföring

Tyvärr handlar det kreativa ofta om att lova guld och gröna skogar, men leverera kattguld och mentala kalhyggen. Är beloppen rimliga godkänns de av politiker som har bättre saker för sig än att detaljgranska kvitton. Ni ska förvalta våra pengar och då kanske ni ska kolla lite noggrannare. Fast, det sköter väl revisorerna? Menar ni samma revisorer som granskar skandaler uppkomna av egen bristande kontroll och rapporterar till de politiker som godkände allt i första läget?

Älskade, öppna och gröna Göteborg …

Ibland behöver jag verkligen andas och tack för att stadens stank aldrig når Slottsskogen, Botaniska trädgården, Trädgårdsföreningen och Skatås. Ni minns att mycket av det bästa jag skrivit fötts i regn, en stor del av det andra har mejslats fram omgiven av det gröna, det så vackra Göteborg.

… jag hatar verkligen dina stängda dörrar

Öppenheten där är en slående kontrast mot slutenheten i stadens korridorer. Besluten tas långt bortom demokratin. Varför avsatte ni mig inte, sa Göran Johansson som svar på den kritiken. Och han har rätt, men nästan ingen visste omfattningen av det som skedde. De som visste vågade, ville eller kunde inget säga, och tystnaden och kamaraderiet sprängde över blockgränserna. Tysta överenskommelser styr en stad som bländas av arrangemangen och sen står där med urinstanken när langosvagnarna åkt hem.

Älskade, slitna broar …

Jag älskar hamnen, broarna som förbinder fastlandet och Hisingen. Jag älskar den sorglustiga älven över vilken Angeredsbron tronar. Jag älskar till och med det slitna spårvagnsnätet och de finkänsliga italienska vagnarna som skriker så fort de måste ta en kurva. Jag har en slags hatkärlek till blodproppen som är kollektivtrafikens centrum – Brunnsparken. Det finns så många vägar att nå fram i Göteborg, kanske enkelriktade till förbannelse, men ändå.

… och en förhatlig segregation

Men ändå, igen. Trots vägarna är det så långt mellan allt. Folk skjuts och dör i stadsdelar många aldrig besökt. Angered klumpas samman istället för att ses som en sjudande mångfald. Hisingen är Hisingen, och stigmatiseras istället för att folk förstås dess skönhet. Ibland känns förorterna som slängda med katapult, långt ut, långt bort. Tiggarna på våra gator är bespottade och ses som misstrodda installationer. Bortglömda av så många, undertecknad är inte bättre.

Dessa älskade rader av småbarn …

Jag tänker ibland på det här, ännu mer sedan jag blev far. Att så mycket är fel och behöver ändras. Jag kan också ge mer, inspireras av de som knäböjer vid tiggaren eller lämnar en färsk baguette till den hemlösa damen i gathörnet. Det är ett hårt, svårt och ofta tröstlöst jobb, men när jag ser raderna av små dagisbarn som lyckligt går runt med sina fröknar/herrar vet jag att det är världens viktigaste. Svea och alla andra framtider som formas här förtjänar bättre.

… och det förhatliga statistikdribblandet

Därför blir jag än mer förbannad när jag tänker på dribblandet. Vi har inga dagisköer säger Bill. Jo, de är jättelånga säger Bull. Högern skyller på vänstern som skyller på högern.

Tänk om vi förstod att vi har två händer, att det vore fint om den ene visste vad den andre gjorde och att båda insåg detta: ska man lyfta tungt är det bäst att använda båda händerna.

Deras krig är lika meningslöst som första världskrigets skyttegravar. De mördar varandra, men spelar fotboll under julnatten. Fiendskapet är skapat, men bibehålls genom ett tjatter och tramsande som får kråkfåglarna på Heden att kännas som artiga varelser alltid redo att vänta på sin tur att tala.

Skolan, förlossningsvården, äldrevården, sjukvården … vanvården? Hur många kronor inte offras på altare av prestige som inte betyder något eller försvinner ut i den tomma luft där vallöftena gång på gång drar sina sista tunga suckar?

Jag älskar att vi är fyllda av trots …

Det här är skrivet i affekt, gissningsvis kan mycket av det skjutas ned och debatteras. Jag raljerar ibland, men det är också något av det jag älskar. Trotset som finns i den här staden. En vägran att lägga sig ned och dö. Ett jävlaranamma som får oss att ge fan i att regnet piskar oss, vi piskar det tillbaka.

… och kan inte med pressen

Inte ens den senaste löpsedeln från slasktidningen GT kan stoppa det. De tog en otroligt viktig fråga (trängselskatter) och förvandlade den till ett ovärdigt gyckelspel. De vaskade champagne när deras sida vann, valde subjektivitet framför ärlig journalistik och låtsades vara den lille mannens vän när de endast längtade efter fler sålda lösnummer. Politikerna ställde sig på rad för att delta, även om man tydligen tyckte att Backaborna (som drabbades hårdast) inte var värdiga att lyssna på.

En folkomröstning blir det om något som redan införts och kanske inte kan omprövas lokalt och sedan gick tidningen raskt vidare och anordnade fotbollresor, after work-event, förfasade sig över att män inte får gå på Ladies Night, listade de som tjänar mest och startade några facebookgrupper som man raskt glömde. Det är vår enda kvällstidning, ett slöseri med pappersmassa och en värdig väktare av Goa Gubbar-träsket.

Morgontidningen GP är inte alltid helt vaken. Visserligen är Uppdrag Granskning från staden och har börjat vända på stenarna, men drunknar i sin egen agenda. Sen tar systerprogrammet Debatt död på det allvarliga genom att låta frågan om Muteborg förvandlas till en total smörja där politiker, fackpampar, journalister, varumärkesexperter och den vanlige göteborgaren talar i mun på varandra.

Jag älskar humorn och tykenheten …

Kanske är det så att humorn och tykenheten är botemedlen mot det onda. Inte Lasse Kronér- och Ingvar Oldsberg-humorn, utan den bistra och sturska humor du möter på fotbollsläktare eller över några glas öl långt bort från Gustaf Adolfs torg. Den stoppar inte kulor, dagisköer, fiffel, dagisköer och ökningen av hemlösa, men den ger energi att orka en dag till.

… och får krupp av alla goa gubbar

Men, vad är det för fel på goa gubbar, änna? Jo, vi lever inte i en värld där Jubel i busken är vardag. Det finns värre sociala problem än att Albert å Herbert har det knapert. Samtidigt döljer den här staden sig bakom ett enda stort leende. Vi äter räkor, drar en vits, svänger på oss vegamössan och går armkrok. Den här okritiska och gulnade bilden gör att vi, trots mångas trots, inte sparkar ut det ruttna.

Alla är goa gubbar och goa gubbar fifflar inte, och om du säger motsatsen, då är du inte en go gubbe och får fan inte vara med.

Men, de nya styrande politikerna är ju tjejer? Ja, men de är lika goa kålsupargubbar de.

Älskade, jävla stad

Jag är trött nu, har skrivit för långt, för mycket i affekt. Jag antar att det är kärlek. Kärlek till mitt älskade, jävla Göteborg. Här föddes jag. Här vill jag dö om många år. Kanske är Heden bebyggt då, utan att dagens skit har cementerats in i grundplattorna på nya korthus.

Hata Göteborg. Älska, älska, älska Göteborg.

Korruptionsledningen i Göteborg exploderade idag

Knappt elva månader innan jul är den numera allsmäktiga julgranspolitbyrån i Göteborg i full gång. De fick blodad tand i fjol när de för en spottstyver – 150 000 kronor – flyttade stadens julgran så att ett radioprogram skulle synas bättre.

Jag blev varse detta när jag sprang på en nöjd projektledare som förklarade att de hittills spenderat 72 miljoner spänn på att provborra på 900 ställen i centrala stan. Allt för att vara säkra på att absolut inte störa några viktiga arrangemang.

”Det vore förödande om en julgran skymde exempelvis veteran-EM i couronne”, förklarade han. När jag frågade om han var dum i huvudet, tog han fram sin karta och visade på ytterligare 1200 ställen som skulle provborras inom kort. Det skulle bara kosta 365 mille var svaret på min upprepade fråga om hans mentala status.

”Det kommer att anläggas åtta konstgjorda öar i Hamnkanalen, utifall att vi får någon form av cykellopp till staden”, sa han därefter.

”Cykellopp? I december?”

Han slog ut med armarna och förklarade att arrangemangsdivisionen inom Göteborg&CompMANI alltid var redo för allt.

Vi avbröts av en fruktansvärd smäll och en rökpelare sköt i höjden en bit västerut.

”Sweet, där sprängde vi Schillerska gymnasiet. Det blir perfekt för julgranen och ett stort torg runt om den dessutom. Lysande. Snart spränger vi Storan också. Blir en grym reservplats för en julgran mittemot isbanan i Bältesspännarparken.”

”Men, eleverna på Schillerska? Och Pusterviksteatern som just flyttat in på Storan.”

”Vi kan nog kirra några byschor från Renova tror jag. De är skyldiga oss en gentjänst sedan Friidrotts-VM 1995. Vi ordnar det inom kort. Sen kan vi nog låna ett cirkustält från bröderna Bronett.”

Under en kaotisk promenad mot city mötte vi uppgivna pendlare som gick till fots. Julgranspolitbyrån hade sprängt en spårvagnskurva vid Polhemsplatsen.

”Skulle granen hamna här kommer i alla fall GP att plåta den. Vi uppskattar PR-värdet av en sådan bild till 14 miljarder och en ökad turistström till Julstaden med någonstans i stil med 2,1 miljoner besökare. Fina intäkter.”

”GP är en lokalblaska!”

Han pekade mot den stora neonskylten. ”600 miljoner läsare per dag, Anjo.”

”Det står 600 000, din vettvilling.”

”Petitesser”, tyckte han och tittade mot det nya hotellet på Drottningtorget och framförallt de nyss uppsatta konstverken utanför. ”Mais oui”, sa han och slog ett nummer på sin mobil. ”Mmm … Drottningtorget. Jäpp. Va? Skit i det! I den här staden är det vi som bestämmer. Norsk hotellmiljonär? Han kan dra åt Holmenkollen. Det är jul snart. Spräng skiten.”

På Gustaf Adolfs torg, lustigt nog det enda stället i city där jag inte kunde se några färsksprängda hål, stod ett gäng sprängare.

”Vad väntar ni på?” Projektledaren såg upprörd ut. Sprängarna skruvade på sig. ”Jo, vi hörde alltså att vi kanske inte skulle spränga just här, för att …”

”SPRÄNG! Vi måste ha flera möjliga placeringar av vår julgran. Det här är Julstaden, kretiner.”

”Vi varnade dig”, sa en sprängarna. Några sekunder sprängde de sönder den centrala korruptionsledningen under Gustaf Adolfs torg. Den ena kommunala skandalen efter den andra vällde upp i en trögflytande, illaluktande och oerhört solkig sörja.

Alla visselblåsare i kommunen tvångshämtades av stormtrupper och ställdes upp på rad för att blåsa bort stanken från stadens maktcentrum, men det var för sent. Den kröp in överallt, fick fäste i stadshuset, spårvagnarna, paradgatans sorgliga fasader och alla hittills osynade nämnder och utredarkvartar i området runt Kronhuset. Göteborgare, som ändå är fenomenalt luttrade, såg äcklat på, vände sig bort och flydde mot Partille och Mölndal, många hanns dock i kapp av floden och drunknade nästan.

Plötsligt fick Gustaf II Adolf-statyn liv. Han rynkade på näsan, skannade av sörjan, skakade på huvudet. ”Jag sa, där ska staden ligga, inte lägg mutan där borta. Här ska rensas.”

Han hoppade ned från sin sockel och drog sitt svärd. ”Vem är ansvarig?”

”Jag är projektledare för julgranarna i staden”, sa projektledaren och vips högg den gamle kungen huvudet av honom. Två nya växte ut och skrek om julgranar. GIIA var inte den som avskräcktes, utan högg julgransmedusan i två delar. Ur magen hoppade mängder av små gubbar och ropade ’evenemang, evenemang, evenemang’ och ’vi är goa gubbar allihopa’.

”Lützen all over again”, sa kungen, klättrade upp på sockeln, suckade och återgick till statyform.

Förtvivlad såg jag hur de små projektledarna växte till sig och genast började rita kryss på hus, bilar och broar runt Brunnsparken. ”Spräng allt, vi måste kunna ställa våra julgranar någonstans. Spräng staden.”

De stadsbor som inte hade lyckats fly stod upp till knäna i korruptionsfloden. Så sjönk temperaturen och floden frös till. Med stor möda tog sig folk fram, sjönk ned med varje steg. Förtvivlat spanades det efter räddningsfartyg i form av italienska spårvagnar, som förstås redan räddat sig själva till dyra reparationer.

De politiker och tjänstemän som sagt sig vilja vända på varje sten för att avslöja korruptionen kom åkande i en Paddan. Kvickt dumpade de stenarna i floden, såg dem sjunka och åkte sedan skrattande till en dyr restaurang samtidigt som de gungade armkrok med uppdragsgivare med pixlade ansikten och sjöng ’knô daj in, fast dörra e trång’.

Jag kände korruptionsfloden stiga, hur den nådde låren och började nosa på de ädla delarna.

”Fort, mot de outhyrda studentlägenheterna vid Kronhuset som använts för privata partyn av den numera avskedade VD:n”, skrek en Göteborgare. Hela staden försökte följa honom, men vi för många – nästan en halv miljon invånare.

Vi var förlorade. Och korruptionsfloden bara fortsatte att stiga … och stiga … och stiga …

 

Ännu fler mögliga Göteborgsskämt

Då ska vi se vad som hänt de senaste dagarna i den här staden.

Jo, han som var åtalad för grovt mutbrott på grund av tegelleveranser blev visst frikänd. Det var ett mutbrott, men inte grovt, så då är han fri. Strålande – tegel för 40000 är inte grovt mutbrott och ändå har aldrig mitt företag kunnat bjuda ärliga kommunala tjänstemän på något för att de är rädda för bestickning, mutanklagelser och så vidare. Den här mannen är skyldig och får en fin fallskärm som straff. Herregud.

Sen visade det sig visst att Din Els chef fick sin bonus omvandlad till en rejäl löneökning. Det vill säga om det nu inte blev ett bra resultat, vilket är skälet att betala ut bonus, så skulle han ändå få bonusen. Illa, men det var väl bara han som fått det här? Va? Oj, hela ledningsgruppen? Och, det är juridiskt omöjligt att ta staden ur avtalen. Vad tröttsamt, men grattis till löneökningar på 8-20 procent på ett bräde så där. Det är när jag läser sånt i papperstidningen som jag bara vill explodera! Alla inblandade borde skämmas – och betala tillbaka vartenda jävla öre.

Kul förresten att en gubbe väljer att gå i pension och får en politiker att skriva på avtalet efter att ha knackat på hennes dörr mitt i natten. Sen blir han visst utsedd till chef för ett nytt projekt, får retroaktivt höjt ersättningen från sagda 20 % till 60 % och kan då – förmodligen rätt nöjt – luta sig tillbaka och håva in 90 % av sin gamla lön genom att jobba 60 %. Det är sorgligt – och sen måste jag ställa frågan: Hur i helvete kan man skriva på ett så viktigt avtal mitt i natten? Det känns lätt amatörmässigt.

Det finns en gammal Göteborgsvits som går så här:

Stockholmaren kommer fram till Kal och säger: ”Ursäkta, men var ligger tunnelbanan? Då svarar Kal: Dô, vi har inget att dölja i den här stan.

Jo, det har vi tydligen och det verkar dessutom som om staden inte bara är byggd på lera utan att den vilar på ett äckligt jävla gungfly av kamraderi, ryggdunkningar, mutor, korruption och så vidare.

Jag älskar den här staden. Samtidigt är jag otroligt trött på att så fort vi hamnar i en ännu en kvicksand i en kommunal förvaltning/kommunalt bolag och får tag i en räddande gren, så tycks den komma från ett träd vars rötter hör hemma i en annan jävla sörja.

Ut med packet!

Göteborgsk matematik

Jag skrev häromsistens en text om Göteborg om tio år. Fråga mig inte varför, men idag kände jag mig tvungen att följa upp med en matematiklektion i den högre skolan.

Rätta svar skickas till Göteborgs politiska ledning. De behöver dem sannerligen.

Fråga 1: 
Vid vissa kontroller av bussar i Göteborgs kollektivtrafik har 9/10 befunnits vara felaktiga. Samtidigt anser de flesta resenärer att var och varannan buss är försenad. Vilken är sannolikheten att du kliver på en buss i Göteborg som är både felfri och kommer fram i tid?

Fråga 2: 
En trappnos kostar ungefär 95 kr/meter. Om du ska byta ut alla trappnosar i ett standardstort bostadskvarter i Majorna, hur många tegellass kan du då ”skänka lite diskret vid sidan av” till den ansvarige beställaren för att motivera en total projektkostnad på 8,5 miljoner kronor?

Fråga 3: 
Hur många nollor kan en luftfaktura innehålla?

Fråga 4: 
Vi har en ekvation där en ledande och färgstark politikers ja till Göteborgshjulet betecknas med x. Den samlade folkviljans (450000 invånare) nej, anges med y. Om ekvationen ser ut så här: x – y = x, exakt hur oväsentligt är då y i Göteborg?

Fråga 5: 
Förklara, matematiskt oantastligt, hur inköp av tjänster inom banteknik kan ha en perfekt positiv korrelation med ett privat villabygge på Orust där det inte ens finns spårbunden kollektivtrafik?

Fråga 6: 
Förklara den matematiska paradoxen att det kan behövas 200 mantimmar för ett välkänt göteborgskt byggföretag att riva en rutten kiosk (som man inte ens river för att sedan fakturera ett ockerpris för det icke utförda jobbet) när det bara krävs 55 minuters teve med Janne Josefsson för att avslöja att hela staden är genomrutten?

Fråga 7: 
Fyra månader efter att kommunstyrelsen deklarerade att det nu skulle vändas på varenda sten och att krafttag var på gång så fortsätter korruption och avslöjanden att grassera hejvilt i Göteborg. Exakt hur mycket väger ett slag i luften?

Fråga 8: 
Det råder stor brist på bostäder i Göteborg. För att råda bot på det har politikerna bestämt sig för att bygga bort problemen. Kan det matematiskt bevisas att man även bygger bort problemen med gnisslande italienska spårvagnar genom att köpa ännu fler av dem?

Fråga 9: 
Psykiska problem som uppstått på grund av samvetskval kring en utbredd vänskapskorruption samt förslitningsskador som uppkommit tack vare ett ivrigt ryggdunkande och navelskådande riskerar att kosta Göteborgs skattebetalare miljardbelopp. Hur många goa gubbar krävs det således för att skruva fast den skruv som är för jävla lös?

Fråga 10: 
Hur många Stenafärjor skulle kunna fyllas med glada människor som just fått kontrakt på en lägenhet om Stenafärjorna lämnade sin centrala parkeringsplats och gjorde plats för en levande innerstad med bland annat bostadsbebyggelse?

Paddan som flydde till Göteborg år 2021

I morse såg jag något märkligt. En av paddanbåtarna lämnade en ostädad hamnkanal och visade sig verkligen vara ett amfibiedjur.

”Åh, herrejävlar”, skrek skepparen. ”Nu bär det av!”

”Vart”, ropade jag. Han skakade på huvudet. ”Inte vart, utan när. Den är på väg att bli en tidsmaskin.”

”O’boy”, skrek jag. ”Till vilken tidsålder är den på väg?”

”Göteborg 2021. Vi ska dra till året när den här staden blir 400 år.”

Jag hoppade förstås ned i båten och for i nästa ögonblick genom tid och rum till en stad som verkade så oerhört välbekant, men ändå så otroligt annorlunda.

En mängd hus i staden hade förvandlats till öppna-hus-museer. På fasaderna satt skyltar som förklarade att dessa hus byggts om undermåligt, vilket avslöjats under den stora korruptionen 2011-2012, och nu, när de inte var säkra att bo i, förvandlats till tysta moment över en skamlig tid som vi aldrig vill uppleva igen. De som en gång hade bott där hade fått nya bostäder i bra lägen tack vare en allmännytta som nu gjorde skäl för sitt namn.

Spårvagnarna tycktes hålla tiden, vilket kanske berodde på att avdelningen för banteknik ej längre behövde betala kustnära villor. Dessutom hade staden, istället för att snacka och rita i all evinnerlighet, byggt om centralen och även skapat underjordiska pendeltågsstationer, vilket möjliggjorde för folk att resa till Göteborg utan att varje gång knuffas in i en flaskhals.

Det var visst evenemang på gång i staden. En ny evenemangschef hade tillträtt och drog in massa kul saker till staden. Hans paroll, vilken hade fått stadens ledande politruker att sparka honom (han återanställdes tack vare en folkstorm i slutet av 2018), var:

Göteborg kommer aldrig att bli lika stort som Stockholm, så sluta med snoppmätningen. Du får inte en större snopp om du onanerar mer, men det är inte bara storleken som räknas, det är hur du använder den!

Han hade satt upp vissa kriterier för saker och tyckte att det var bättre att hylla stadens verkliga särart – det tykna, uppkäftiga och kreativa – istället för att dölja alla ambitioner bakom berg av plastmuggar fyllda av öl. Han släppte fram stadens själ istället för att doftmarkera bort alla goda idéer med langos och festivalpinkares urin.

Heden hade bebyggts. Fortfarande kunde Gothia Cup, Partille Cup, korpen och cirkusar få plats, men det var inte ett stort öde fält längre. Hus med glada boende ramade in den lummiga parken och längs Södra vägen gled spårvagarna fram – ja, någon hade tydligt tänkt till och ersatt de italienska gnisselvagnarna med kärror som kunde svänga utan att spräcka trumhinnor.

På Avenyn var det liv och rörelse. Serveringarna hade produktutvecklats mer sedan 2011 än de gjort fram till dess. Borta var likriktningen och den parodi på paradgata som Avenyn var när jag sist såg den. Det var restauranger, kaféer, serveringar, sjungande servitörer, gatumusikanter och annat. Svarttaxiförarna var ett minne blott, däremot fick taxibilar åka här även kvällstid, vilket gjorde att folk slapp gå till mörka hörn där inga vittnen fanns för att hitta en säker bil att åka hem i.

Det slog mig där, och även på andra ställen, att livemusik strömmade ut från krogar. Uppenbarligen hade åtskilliga centralt boende bostadsrättsinnehavare förstått att det är roligare att leva i ett livligt centrum och försakat tanken på att tystnad var bra för deras egen avkastning. Istället för att jaga en boendekarriär valde de att leva i centrum och njöt tydligt mer än tidigare.

Backa, Angered, Biskopsgården, Länsmansgården, Frölunda, Bergsjön, Hammarkullen, Hjällbo och andra ställen låg äntligen närmare staden än ställen på andra sidan jorden. Folk förstod och gladdes över att det inte bara gick att åka till Saltholmen på två kuponger, utan också till myllrande och spännande stadsdelar i alla fyra väderstreck.

Längs Södra Älvstranden, på Sten A Olssons allé, gick flyttbilarna i skytteltrafik. Istället för färjor som såg ut som stora lådor ramade nu bostadshus in älven på bägge sidor. Och de som ville lämna staden till förmån för Danmark åkte gärna ut till ytterhamnarna för att kliva ombord.

På en av de nya broarna över älven cyklade och gick folk fram och tillbaka. På andra sidan den ersatta Göta Älvbron hade Suckarnas kaj, blivit de hänförda suckarnas kvarter. Ringön var inte längre ett mysko hål, utan en vibrerande del av staden där småskaliga industrier och hantverk samsades. Det var visst så att det inte bara var närproducerad mat som gällde längre, även närproducerad kvalitet och uppfinningsrikedom var på modet.

Och fortsatte man mot Agnesberg gjordes inga försök att skrämma bort resenärer genom att låta vägen in i staden kantas av bråte, skrot och katastroffula Gasklockor (som inte ens användes till något).

Way out West gick in på år 15 och de fyra dagarna i Slottsskogen var Woodstocklegendariska, minus droger. Man hade till och med uppgraderat ölen från sunkig Norrlands till god dryck från ett av stadens tjogtals mikrobryggerier.

Jag slog mig ned på Gustaf Adolfs torg en stund senare, förbluffad och lite lycklig. Hamnkanalen utmed Östra Hamngatan mot hamnen, där inget hjul längre stod, var uppgrävd. När det skedde 2015 upptäcktes en underjordisk flod av korrupta genvägar under de politiska kvarteren. Dessa fylldes igen och doldes för evigt av ett glittrande blått vatten som gav tillbaka Göteborg lite av den själ som förlorades under många år.

Paddan som hade fört mig hit gled fram och skepparen var ombord, till synes hemmastadd även tio år senare. Båten var full av turister och guiden berättade på engelska. ”Stockholm is the capital of Sweden and says that we are its number two. That’s alright, we prefer to be the shit!”

Jag log. Staden var äntligen fantastisk och verkade styras av goda människor och en hälsosam anda istället för goa gubbars förgiftade göteborgsanda. Däremot var ordvitsarna fortfarande usla. Det kändes på något märkligt sätt lite tryggt.

Vitsgruvan

Om ni trodde att veckans skandal i Göteborg var chockerande, vänta bara till nästa bomb briserar. Den får Uppdrag Gransknings genomlysning av en kille som spelat fotboll i öis och hockey i gais att likna ett mjukt kärleksnyp.

Jag snackar om vitsgruvan och dess slavar under den yttersta kommunledningens högkvarter.

Allt började när jag besökte kommunfullmäktiges möte för att måla kroki i en sövande miljö. Efter 94 bordläggningar var det över och vakterna började fösa ut oss, då hör jag någon säga: ”Dags för punkt 95.”

Jag försökte stanna, men vakterna körde ut mig. Jag hann dock se hur två politiker lekte sten, sax och påse. Vinnaren vred på en tavla och där fanns en dold dörr. Jag såg hur personen knappade in 666 på kodlåset. Dörren öppnade sig och personen försvann.

I natt bröt jag mig in i stadshuset och tog mig in i stora salen. Det var lätt – förstärkningsarbetena var utförda av någon Allbäck eller liknande och hade gallerfönster av sötlakrits. Gott, men småsegt.

Jag tog mig till tavlan, slog in koden och klev in i vad som var en hiss. Den tog mig ner till en gruva och där väntade Quasimodo. Han såg förvånad ut.

”Är du ny, jag har aldrig sett dig förut?”

Jag nickade.

”Vi kan ju börja med smurfarna”, sa Quasimodo. Han lös med ficklampan rätt in i ett ytterst trångt gruvschakt. Där hackade en hel hög smurfar ut små stycken ur ett märkligt berg.

”Hur går det gammelsmurf?”

Gammelsmurf tog sig fram så fort han kunde och berättade att de hade lyckats hacka fram 3200 ytterst små vitsar.

”Mer behövs. Skynda på annars släpper jag loss Azarel”, sa Quasimodo och knackade på en låda. En fräsande katt hördes. Klorna skrapade mot lådan. Jag höjde på ögonbrynen och Quasimodo log. ”Det är inte Azarel, det är en strykarkatt från Brämaregården, men smurfarna är rätt lättlurade när de tuggat khat.”

”Så, de bryter vitsar, alltså?”

”Oneliners, snarare. De riktigt rejäla vitsarna bryter vi här borta.”

Jag leddes in i ett nytt schakt där de åtta dvärgarna – Butter, Trötter, Kloker, Toker, Glader, Blyger, Prosit och Magnus Uggla – slet hårt.

”Kloker!”

Quasimodos vrål fick dvärgarnas ledare att sig bort och förklara att minst 5430 helt färska och görgoa göteborgsvitsar var lastade på transportbandet och på väg till labbet.

”Labbet?” Jag såg förvånad ut igen.

Quasimodo tecknade att jag skulle hänga på. Vi gick in i ett labb där minst en miljon myggor höll på att sörpla i sig soppan som skapades när dvärgarnas och smurfarnas framhackade vitsar maldes ner.

”Varje natt skickar vi ut myggorna så att de sticker alla i Göteborgs kommun, samt utvalda kranskommuner, med färska vitsar. På så sätt kan vi räkna med att alla invånare i stan alltid har en go vits på lager. Dessutom är halveringstiden tre veckor, så det krävs en lång semester eller permanent avflyttning för att göteborgaren ska bli som andra.”

”Imponerande”, sa jag.

”Bara en sak kvar”, sa Quasimodo och höll upp en spruta. ”Du ska få samma present som alla sköna politiker. Alla Hagge Geigerts skämt i ett skott. Höger eller vänster arm?”

”Jag är lite spruträdd.”

Han nickade och höll upp en låda: ”stolpiller”

Jag grimaserade. ”Ta det inte fel, men jag vill inte ha Hagge i min ända.”

Quasimodo ryckte på axlarna och tog fram en liten burk. ”Ta den här då. Det är Ingvar Oldsbergs samlade. Skölj ned dem med lite jordgubbssaft bara.”

Jag insåg att det var lika bra att spela med, svalde pillren och kände snart hur jag blev vinglig. Jag vinkade hejdå till Quasimodo och begav mig mot hissen.

”Jo”, sa han. ”Vet du möjligen om det där besöket från Esmeralda som Göran Johansson lovade 1997 är på gång?”

”Hon är på väg”, svarade jag snabbt. ”Hon ska bara komma över en puckel först.”

Herregud! Oldsbergpillret fungerade redan. Jag rusade in i hissen och stoppade fingrarna i halsen direkt. När jag klev ut i salen kände jag att jag var på väg att vakna. Nu skulle jag bara ta mig ut och lyckligtvis hade även den låsta utgången byggts av en firma som hette Allbäcks eller något, så det var bara att blåsa bort balsaträt och fly …