Fixa aldrig julbord med monster och djur

Med en suck tittade jag på julskinkan, eller snarare en hög med aska som låg på silverfatet. Lika djupt suckade den eldsprutande draken som stod bredvid mig. ”Jag sa griljera, inte förtär med eld, titta nu vad du har gjort draken.”

Draken böjde sitt huvud något och puffade ut röksignaler som bildade ordet FÖRLÅT med morsekod. Sen lufsade den till hörnet och ställde sig med huvudet mot väggen. Den grät. Mitt hjärta fixade inte det, så jag kramade om draken, trots att det innebar att jag fick ansiktet nedsmetat med en blandning av tårar och sot.

”Ett julbord är större än julskinkan. Vi går och ser hur isbjörnen lyckas med lutfisken”, sa jag och klappade min vän draken. Självklart hade isbjörnen gått i ide och varken köpt eller förberett något.

”Lutfisk är inte allt, det är inte ens särskilt gott. Hur går det med köttbullarna, ekorren?”

Ekorren såg skamsen ut. ”Alla är stekta, alla är fina, men jag har liksom lagrat dem lite här och där i lägenheten, och jag vet fan inte var.”

”Köttbullar är ändå rätt centrala, men de hittar vi väl när de börjar lukta. Prinskorvarna, då?”

Jag tittade uppfordrande på vampyren som låtsades som ingenting, men till slut erkände att han hade köpt blodpudding istället och att den tyvärr var uppäten.

”Jag kunde inte motstå frestelsen”, sa en liten gris som hade fått recept på Jansson och en ytterst noggrann förmaning om att inte böka i maten. Allt som återstod var en liten bit ansjovis på hans tryne och när han drog in luft så försvann även den.

”Vem hade kunnat tro att rödkål, brysselkål, rotfruktsgratäng och rödbetssallad kunde vara så gott, jag tror jag ska bli vegan”, sa en Tyrannosaurus Rex och slickade i sig resterna av grönsakerna innan han ryckte på axlarna och åt upp skålarna också.

På vardagsrummets golv låg två apor och knäckte nötter genom att slå på dem med julmustflaskor. ”Men, de där flaskorna ska ju inte användas till det, de ska öppnas och”, sa jag och stannade mitt i meningen, fullt på det klara med att jag hade gjort en maja. Aporna skruvade av korkarna och dränkte hela mitt uppdukade bord med kladdig dricka.

”Sillen?” Jag såg modfälld ut och pingvinernas pekande på sina egna magar piggade inte upp.

”Laxen?” Grizzlybjörnen slog ut med händerna och sa att den påminde så om hans hemtrakter och tja, han var lite hungrig.

Vargen erkände utan omsvep att han ätit upp revbenen, varpå giraffen böjde sig ner och sa: ”det var inte meningen”. Andedräkten avslöjade väl tydligt var såväl ostar som kex tagit vägen.

”Vilken jävla mumma, hahahaha”, hördes från dörröppningen. Där stod Godzilla och vinglade. Sen fick han syn på julgranen och började sjunga Are you lonesame tonight, varpå han föll rätt in i en, kort därefter, havererad gran.

Jag satte mig på golvet och började grina. Då kom elefanten och satte sig bredvid. ”Jag har sparat några clementiner”, sa Dumbo.

”Alla jag någonsin har älskat kommer om två minuter och allt jag har är några clementiner.”

”Bjud på dig själv, vad kan vara bättre”, sa Peter Pan (han hade för övrigt ätit upp alla romerska bågar).

Det ringde på dörren. Och kvällen blev fantastisk.

Köttbullechocken som slog ut mig

Julfesten i torsdags var en succé. Det var ett 100-tal själar där. Mest män. Mest grova hantverkare. Kort sagt – det var en armé som hade kört över Stockholm på en kvart…

Det började med skönsång. En inbjuden dam tog inte med sig mat eller dryck till knytkalaset. Istället tog hon med sig en kör.

Sedan – fantastiskt bra mat. Lite kul med vildsvin som extra tilltugg, utöver det vanliga julköret. Efter mat, dans. Ölkylar bars sex trappor upp och en improviserad svartklubb under takåsarna skapade en fantastisk slutfas med kaosdans och andra hemskheter.

Självklart hade det också lagats för mycket mat, vilket jag blev varse när vi stängde tillställningen. Kvar i köket låg bland annat mina 100 kärleksfullt handrullade köttbullar. Jag jobbade nästan ihjäl mig och så nådde de inte ens bordet.

Naturligtvis var köttbullarna otröstliga, så jag sympatiåt några av dem, men de flesta gick ett okänt öde till mötes. Troligen blev de en oglamorös lunch dagen efter.

Stackars mina köttbullar, alla andra köttbullar fick skina i festligt ljus och förtäras tillsammans med allehanda delikatesser. Mina hantverkade och handvärksframkallande bullar blev bara rester.

Inte konstigt att jag var lite däven igår.

100 köttbullar senare

Fick en trevlig inbjudan för ett tag sedan. Svarade idiotiskt nog med: Knytkalas, vad kul. Jag kan göra köttbullar.

Nu sitter jag här med händer som kommer att lukta industrimald boskap i flera veckor (har plasthandskar på mig när jag skriver det här) och hade jag haft en kombinerad brand- och köttbulleosvarnare hade den exploderat av utmattning.

I ett hörn i köket sitter en matematikprofessor och hånar mig för att ingen av köttbullarna har den minsta likhet med en sfärisk form.

I ett annat hörn står Gordon Ramsey och skäller som en bandhund för att jag rullade långsamt.

I ett tredje hörn står Morrissey och sjunger att Meat is Murder

I det fjärde och sista (tack gode Gud att jag inte har månghörnigt kök) står Bamse och säger att om jag inte fixar pannkakor ögonaböj kommer han att äta upp mina köttbullar.

Och inte nog med det – Securitas vägrar att ringa tillbaka om huruvida de kan fixa en värdetransport till festen i morgon. Jag menar, jag har knådat ett par kilo kött, ägg, lök, mjölk, ströbröd, salt och vitpeppar. Jag har stekt så att jag nästan svimmade. Jag tänker inte ta risken att bli rånad på vägen dit av en stråtrövare som inte fixat sitt eget julbordsbidrag och nu är ute efter att stjäla mina köttbullar.

Vänta, där drog professorn, Gordon, Moz och Bamse. Köttbullarna är kvar. Fantastiskt.

Kan bli bra det här ändå. Och fan vet om jag inte är rätt sexig i Glenn-tröja och Hush Puppies-shorts stekandes köttbullar i alla möjliga former (med undantag för runda)? Särskilt när jag har mitt rutiga förkläde på mig.

Ja, så är det. Jag är sexig. Köttbullarna är stekta och imorgon kommer det att bli osynkat, fast mycket sync…