Skit i konventionerna. Om jag inte har tid, hur kan jag då ha tidsbrist?
Det där jag aldrig skrev
De där penseldragen jag ville måla i bloggen och annorstädes
De där historierna som bara rusar runt i mitt huvud
… de är som vildhästar på en nedsläckt friidrottsarena
Släpp dem fria.
Släpp mig fri.
Om gränsen exploderar
Hur kan jag någonsin begränsas igen?
… jag doppar pennan i TNT-bläck
Och jag är lika försiktig som en berusad elefant.
Jag tror att klockan var 10.42 i går förmiddags. Äh, jag vet det. Den tiden brändes in i min arm av de hånskrattande strategerna i rummet.
Allt började med ett långt och intressant kundmöte. Vi diskuterade implementeringsplaner (*brrrr*) när jag plötsligt sa det: ”Tittar man på den klassiska AIDA-modellen så känns det som om vi hela tiden fokuserat på D, när vi i verkligheten varken har passerat A eller I.”
De andra höll med.
Jag var förlorad i samma ögonblick.
Plötsligt var det så självklart hur företaget, dess olika segment, de olika mognadsgraderna i de olika regionerna och för den delen de än fler lokala marknaderna såg ut. SWOT-analysen tog form framför mina ögon, fakta rusade fram och sorterades blixtsnabbt in på rätt ställe.
Från att ha varit en lycklig kreatör, som alltid ansett att den enda modellen värd namnet är hoppa-hage, fann jag mig nu inlockad i en Bostonmatris.
Jag log inte. Ingen log. Alla förstod däremot vad vi sade.
Det var helt fruktansvärt.
Från att ha varit en kreatör på väg att klättra uppför Maslows behovshierarki var jag nu en själsligt död typ begraven i samma pyramids förbannade innandöme.
Det var otäckt.
Om någon i förra veckan hade bett mig placera kunden på en positioneringskarta hade jag agerat likt en svinfull mexikan som försökte träffa en pinata på en gårdsfest i Acapulco – jag hade med andra ord jämnat Caracas med marken.
I går var jag helt plötsligt en koncis strateg som, trots ögonbindel, satte knorren på precis rätt ställe på grisen.
Jag var förkrossad när jag gick till sängs i natt.
Länge kunde jag inte somna. När sånt händer brukar jag räkna får och sen gå över till bältor, tapirer, skräcködlor och därefter fnissande tänka på fantasidjur tills jag däckar. I natt räknade jag Porters fem konkurrenskrafter, Kotlers fyra P:n och Gummessons 30 R tills jag gråtande föll i drömlös dvala.
Jag har visserligen länge velat ta allt det där snacket om att tänka utanför boxen, proppa ned det i boxen, binda den heliga röda tråden runt allt och bränna skiten eftersom det är flumkreativt snicksnack. Men, att vakna och ha förståelse; att veta, rationellt överväga saker och så vidare – AAARGHHH! Hellre tänka utanför boxen än att hamna rätt i fyrfältarna, den saken är säker.
Jag vill inte tro på religionen KISS (keep it simple stupid), jag vill inte sätta in saker på rätt ställe i pyramiden och resonera. Jag vill berätta sagor, hitta på nya slut och byta riktning när helst hjärtat vill det.
I morse gick jag med tunga steg till kontoret. Kreatörerna pratade inte med dig, några rynkade på näsan, en skakade på huvudet. Strategerna välkomnade mig och deras skarpslipade tänder lös när de grinade mot mig, kramade sina händer och sa ”utmärkt, utmärkt” med tonfall som påminde om både kejsare Palpatine och Montgomery Burns.
Jag försökte fly, fick ett ögonblicks respit av en annan copywriter som frågade om vi skulle luncha, tänkte efter och sa: ”Nja, jag tror att min medhavda lunchlåda är min cash cow, faktiskt.”
”Förrädare”, sa han och gick.
Jag grät tills mina tårar hade förvandlat quinoan och kycklingwoken till en geggig sörja.
Allt var och är förlorat. ALLT.
Jag är, för tid och evighet, inlåst i ett fängelse och skakar ett galler som delar mitt lilla fönster i fyra hemska fält.
Jag har inte fått några frågor om det, så här kommer en redogörelse för mina dagliga bestyr. Here we go, moi och en helt vanlig dag i mitt liv.
Sååå tidigt, va! – Vaknar av klockans käcka alarm. Hoppar inte ur sängen som ett nyrostat bröd (Eldkvarn-citat), utan snarare som en Dunderklump som sitter fast på ett flugpapper.
Några spruckna duschtoner senare – Gröt och Göteborgs-Posten inspirerar lika mycket när jag funderar på varför jag någonsin valde bort livet som palmbladsviftare vid söderhavsdrottningens hov för att bli löntagare i AB Sverige.
Somliga går i otrasiga skor – Jag både trampar ned och bär upp Fred Perry längs duvgrå trottoarer. Spårvagnarna är yrvakna och varje dag tittar jag länge på den jättelika varumluftsballongen jag har gömt i Gårda. En dag ska jag inte bara titta på den utan sväva upp och iväg – mot Zanzibar, mot livet och mot en ålderdom där man får fruktdrinksdropp på servicehuset.
Kreativitet föds genom smärta – Direkt när jag kommer till jobbet lägger jag mig på glödande kol rullar sen ett varv åt vänster, via spikmattan och en hög med trasigt glas, rätt ned i ett gigantiskt saltkar. Sen skriver jag reklam hela dagen. Ibland får jag lunchpaus, ibland inte.
Ångestfylld hemkomst med övervikt – Så fort jag kommer hem tappar jag min ica-kasse i golvet. Jag gråter när jag tittar på min dörrmatta. Där står det: Glöm inte nycklar, mobilen, plånboken. Glöm ostbågarna. I kassen finns beviset på att jag inte läste på i morse. En påse doodlez. Cirka 900 kalorier som jag borde glömt. Fylld av sorg tröstäter jag hela påsen. Och dricker lättmjölk till den…
Mot Jon Blund med elpistolen i min famn – Jo, jag är ju rädd för Lennart Swahn, så jag vill helst bara träffa Jon Blund. Därför har jag elpistolen i ett fast grepp när jag somnar. Vilket förresten fixar en och annan otrevlig nattepisod eftersom jag istället för ofrivillig självbefläckelse lider av ofrivillig självelektrifiering.
Sen börjar allt om igen… ett nytt ekorrhjul, samma clown.
Word up, Anjo 