Han ringde på dörren strax efter fyra, kungen alltså. De två säpo-vakterna såg sura ut.
”Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte”, sa han och tog artigt i hand. ”Andreas Dunkudde Fläderblom Hickup Johansson”, svarade jag och bugade mig rejält.
”Jag hade tänkt att ha med lite älgkött, men jag har ingen jaktlycka just nu”, sa Hans Majestät Konungen.
”Vi reder oss nog”, sa jag. ”Det blir en kunglig ärtsoppa till förrätt, huvudrätten är en rotfruktsgratäng med kycklingfilé och allt avslutas med kaffe och avec. Du kan börja med att skala potatisen.”
”Förlåt”, sa konungen.
”Ja, du ska inte tro att några stekta sparvar flyger in i munnen på dig”, sa jag och pekade på den lilla potatiskullen. Kungen nickade åt säkerhetspoliserna som skred till verket. En säkrade området, den andre skalade.
Ungefär samtidigt som maten for in i ugnen syntes en skylift utanför köksfönstret. Det var Johan T Lindwall. Raskt hämtade jag ett långt kvastskaft, öppnade rutan och tryckte till skyliften så att den kantrade och kraschade rätt in i en bil som den andre sorken, Daniel Nyhlén, just parkerade. Det blev tyst. En fin tystnad.
Vid måltidens början knäppte konungen med fingrarna. Säposlusk #1 beordrade något i en walkie-talkie. Säposlusk #2 stod alldeles bredvid och konfirmerade. Därefter hämtade han in Sten Hedman, som stått fastkedjad i svalen.
”Munskänk”, förklarade kungen och matade den lydigt sittande Sten. När denne inte avled började kungen att äta.
”Jag har gjort mycket dumt”, sa han plötsligt.
”Talet om att Brunei är ett fint land var lite puckat”, sa jag. ”Å andra sidan höll du ett fint tal efter tsunamin.”
”Jag menar, den där boken”, sa konungen.
”Äh, en gång var du i Arboga och trodde du var i Örebro. Hur skulle du veta om du var i en blondin eller i Silvia?”
Kungen log försiktigt. Jag skakade på huvudet. ”Jag var ironisk, CG. Det är bedrövligt att höra om hur ännu en människa som har allt förspänt bara beter sig som en påtänd kanin.”
”Jag är inte värd mer än en spänn”, sa han. ”Jag borde inte ens få pryda tiokronorsmyntet.”
”Äh, du har tydligen betett dig som ett svin, även om jag inte tänker läsa den där skvallerboken, men tror du verkligen att folk bryr sig nämnvärt? Du är bara ännu en av de uppburna som fastnat med snoppen i musfällan. Och nu tjänar någon stora pengar på din svaghet, men låtsas att de minsann publicerat en seriös bok egentligen. Alla är stinkande förlorare i det här, men din anti-eriksgata var igår. Nu är det fredag kväll, ditt sexliv är just nu mer ointressant än en falsksjungande typ i kvällens episod av Idol. Jag tror nog du fått eller får din befogade skit hemma.”
”Men, PR-experterna sa ju …”
”Skit i dem”, sa jag. ”Rätt många skulle nog gärna avskaffa kungahuset och införa republik, men om vi säger så här. Monarki är några tusen resor bättre än ett statsskick där PR-experter med fåniga frisyrer får mer makt. Jorden är rund, deras argument är platta. Skit i dem. De är handelsresande i efterhandskonstruktioner, men när de själva utsätts för kritik glömmer de allt och beter sig som dagisbarn.”
Kungen tackade, drack sitt kaffe och erbjöd mig sen, helt emot allt vad protokollen påbjuder, serafimerorden. Därefter drack han avec, dansade på bordet, började fnittrande fråga om jag också noterat att Daniel såg ut som Boxer-Robert och efter en liten whiskeypinne till ville han plötsligt diskutera ‘den där stroppiga Akademien’.
Säpovakterna nickade till varandra och stoppade en kloroformdränkt trasa över hans mun. Regenten däckade rätt i ärtsoppan – vilket kändes så 1500-tal.
”Å konungarikets vägnar tackar vi för kvällens gästabud”, sa Säposlusk #1.
”Whatever”, sa jag.
När de kom ut ur porten hade kungen kvicknat till och vände sig om.
”Tack, medborgare och undersåte”, ropade han.
”Tack själv, ers majonnäs”, sa jag.
”Vi drar till Palace”, sa kungen glatt.
”Är det palatset ni menar, ers höghet?”
Kungen fnittrade bara. De hoppade in i bilen och körde iväg, förföljda av ett meningslöst drev. Jag drog ned persiennerna. Jag hade fått nog. Inget av det här var roligt längre.
Word up, Anjo 