Ny Wikileaks på gång

Publiceringen av drygt 90000 dokument om kriget i Afghanistan har rört upp mycket känslor. Det borde dock inte komma som någon överraskning att krig är en smutsig affär.

I morse blev jag varse om att ytterligare en stor läcka från Wikileaks är på gång. Jag gick till Café Deepthroat här i Olskroken. Där samlas dagligen desillusionerade byråkrater för en patentmacka och skvaller. De är alla namnlösa kuggar i statsapparaten och når aldrig så särskilt högt i hierarkierna på departement och myndigheter. Varför? Tja, de är inte tillräckligt fyrkantiga och har fortfarande hjärtat i behåll. Med andra ord – de vill göra en bra insats.

En av dessa, han kallade sig Grape Fruit, berättade att nästa vecka publicerar Wikileaks 10000 dokument som kommer att skaka vårt land i dess grundvalar.

”Det är bland annat manusen till ytterligare drygt 800 Beckfilmer med Peter Haber i huvudrollen”, viskade han.

”Herregud”, sa jag. Han nickade och sänkte rösten ytterligare. ”Dessutom finns där glasklara bevis på att produktionsbolaget bakom filmerna betalade Israels armé för att storma Ship to Gaza, enkom i syfte att komma över eventuella nya Wallandermanus från Mankell. Konkurrensen är liksom mördande.”

Han berättade också att där fanns dokument som försökte stämpla Kenneth Branagh som ansvarig för den stora BP-läckan, allt för att torpedera hans Wallandersuccé i England. Och självklart fanns även material vars enda idé var att hälla grus i filmmaskineriet för Anna Janssons Maria Wern, Läckbergs deckare och framförallt kommande Kepler-filmer.

Han tittade på mig, ögonen knappt synliga under kepsen. ”Beck ska styra vår världsbild fullständigt, det är planen. En film i veckan de kommande 16 åren.”

”Det låter fruktansvärt”, sa jag.

Han sörplade på sitt kaffe, händerna darrade märkbart. Jag gav honom en näve betablockerare (som tacksamt mottogs).

”Livets ord har författat några avsnitt, där återuppväcks mordoffren från de döda med healing. Sen blir det en svit där domstolarna ersätts av kvällspressen och de anklagade döms summariskt. Vi får en lång rad filmer på temat ta kål på de behövande och självklart en film där tolv bankrån och människohandel skylls på en 16-årig fotbollsspelare i IFK Göteborg. Med andra ord, precis så som de styrande, oavsett om det är regering, Gothia Cup eller mysko särintressen, vill att samhället ska fungera.”

Han pausade, andades tungt och tittade på mig. ”Dessutom ersätts Persbrandt av Marcus Birro.”

”Vad kan vi göra?” Jag tittade på honom och förmodligen kunde jag inte dölja min skräck.

”Nästa vecka släpper vi allt, det kommer att ta kål på hela planen. Nyheten går ut på onsdag.”

”Onsdag? Men, då är ju tidningarna fulla av snack om hur många som såg Allsång på Skansen kontra Morden i Midsomer, ni kommer inte att få något utrymme.”

Han nickade, lätt bekymrad. ”Tisdag, då.”

Jag skakade på huvudet. ”Det har säkert varit någon sexkupp i någon reklampaus av Lotta som tar allt spaltutrymme då.”

Byråkraten sjönk ihop. ”Torsdag?” Jag grimaserade och förklarade att helgvädret var rätt stort då.

”Måndag?” Han lät mer och mer desperat. Försnack om eventuella sexkupper hos Lotta kommer att dominera då, förklarade jag.

Fredag avfärdades i och med att det säkert var någon C-kändis som skulle gifta sig i helgen, lördagar går bort för då är det viktigt med korsord och rebusar och på söndagar läser folk bara bilagorna.

”Vi är förlorade”, sa byråkraten. Och innan jag ens brydde mig om att svara ja satt vi i en luftballong på väg mot Seychellerna.

Det är jag som är Anna

Jag erkände på Facebook tidigare idag, nu vill jag berätta här också. Det är alltså jag som är ”Anna” i Aftonbladets artikel om Sven-Otto Littorin. Däremot har han aldrig köpt sex av mig – han köpte kex. Men, vi tar det från början.

Jag träffade Sven-Otto 2006 när jag var kexsäljare. Vi träffades via en kexchatt. Han var väldigt mycket för Singoalla, jag förvisso expert och aficinado när det gäller Ballerinafamiljen, men både jordgubb och choklad är ju mysiga attribut, så …

Vi sågs den hösten. Han betalade 2000 spänn kontant och fick en jättelåda Singoalla och en bärkasse Ballerina. Sen satt vi i min säng och käkade kakor och åt mjölk. Vi rapade lite okynnigt och sen tjuvringde vi till Reinfeldt. Sven-Otto hade munnen full av kakor och sa, med verkligt lustig röst: ”Hej Reinfeldt, det är Carl Bildt. Fan, vad Sudan rockar.”

När vi lagt på skrattade vi så att kaksmulorna yrde över hela rummet.

Jag slutade sälja kex strax efter, men sparade såväl mejl, telefonnummer och förpackningar utifall jag fyra år senare skulle behöva dem.

Så hände något 2010. Än en gång fläktes Kikki Danielsson ut i media. En rultig kändis gjordes till åtlöje och samtidigt översvämmades landet av tränings- och hälsoböcker skrivna av mer eller mindre obskyra kändisar. Jag bestämde mig för att göra slag i saken och ringde Aftonbladet. Alla vet ju att boulevardpressen ej drivs av sensationslystnad och lust att sälja lösnummer, utan att där enkom jobbar journalister med den högsta moral i sinnet och med oskuldsfull etik i ådrorna.

Jag förklarade att jag ville berätta om att Kikki inte är den enda kändisen som frossar och så berättade jag. Journalisten kom hem och frågade om bevisen. Jag visade upp kaksmulorna som Littorin lämnat efter sig och som nu låg i en burk med hans namn.

”Graverande”, sa journalisten.

Sen visade jag ett mejl från en Peter och sa att det var en pseudonym för Sven-Otto.

”Vattentätt”, sa journalisten.

Till sist berättade jag att första meddelandet från Peter/Sven-Otto löd: Ligger i tvist om vem som ska ha störst del av kakan, så jag behöver lite kex vid sidan om.

”Vårdnadstvisten, fan, det här är helgjutet. Det är så solitt det kan bli”, sa journalisten.

Sen ville jag berätta att Mark Levengood brukade köpa finska pinnar, att Carl-Henric Svanberg alltid spillde ut mjölken när vi träffades, att Persbrandt brukade skalla sina Maryland Cookies och att Uffe Lundell ibland kräktes upp sitt frossande med orden: Ett uppspytt kex är också ett kex. Jag märkte dock att murveln tappat intresset. Det var Littorin som var målet.

I veckan exploderade allt – men Aftonbladet fick till det helt fel. Man hänvisade till sexköp och istället för det överenskomna smeknamnet ”Adonis” kallades jag ”Anna”. Det gjorde mig arg, jag trodde att kvällspressen var god och aldrig bredde på.

Givetvis ringde jag och skällde på dem. ”Ni gör något fult när ni förvanskar”. Journalisten skrattade till svar och sa syrligt: ”Crape diem, där har du vårt motto.”

Därför berättar jag den sanna historien här och nu. Vartenda ord är sant. Världsapromiss.

Till sist. Mitt vittnesmål är inte ett sätt att sänka Alliansen. Jag kan bekräfta att även Mona Sahlin ville genomföra kexköp med mig. Hon propsade dock på att byta kex mot toblerone och då sa jag nej. Lite heder har även en kexolo.